Sverige, försvaret och NATO del 1

Ingen har väl kunnat undgå att notera att försvarsfrågan är en som hamnat på tapeten allt mer på senare tid. Många ser chockat på hur pengar börjar satsas på försvaret och förmågor börjar växa fram, något som inte hänt på 20 år. Ni som känner så kan ändå vara lugna, vi är inte i närheten av att lägga vad vi gjorde på försvaret, inte ens i närheten av att lägga så mycket som de flesta länder. Nej, faktum är att Sverige är ett av de länder i världen som satsar minst på sitt försvar och så har fallet varit sedan slutet av 90-talet, då man beslutade att kraftigt omstrukturera försvaret, något som bara gjordes till hälften: man rev ned det gamla försvaret, men kom aldrig så långt med att ersätta det med något nytt.

Behöver vi dock ha ett försvar överhuvudtaget? Ja, troligen är det den tanken, att vår omedelbara omvärld är så stabil att militärer bara är någon sorts symbolbärare, eller några vi ibland skickar till främmande, oroliga delar av världen för att öka vår känsla av att vi är duktiga och hjälper till, just den tanken som gjort att försvaret har kunnat nedrustas så långt som man gjort idag. De som motsatt sig nedrustningen har hela tiden hävdat att viss försiktighet bör iakttagas, eftersom det förvisso går snabbt att nedmontera militära förmågor, stänga regementen, sälja av material, men det kan ta årtionden att bygga upp dessa förmågor igen, något som ett förändrat säkerhetspolitiskt läge inte snällt väntar på. Men nej, ingen trodde riktigt att säkerhetsläget skulle kunna bli sämre. Hur skulle det kunna bli det? Det enda hotet i vår närhet var ju Sovjet och Sovjet finns ju som bekant inte längre. Ryssland som kastat av sig oket av kommunismen skulle väl aldrig låta sig hamna i en situation där ett centraliserat maktfullkomligt styre återigen leder landet i negativ riktning, eller hur? Allt är ju bra där nu. Dessutom står idag Europa enat i union på ett sätt det inte gjorde på kalla krigets dagar, ett Europa som innehåller länder som Italien, Frankrike och England med moderna och slagkraftiga militära förmågor, inklusive expeditionära sådana.

Någonstans här börjar dock idealbilden rämna. Det Ryssland som ansågs som ”botat” från stormaktsiver och aggression började bete sig allt mer märkligt och avfärdande mot väst. Man började samtidigt lägga enorma mängder pengar på att upprusta sina militära förmågor och dessa förmågor började bli allt mer synliga, inte bara i sitt eget och internationellt territorium utan gränserna mot länder i närområdet, inklusive Sverige började allt mer tydligt och otvetydigt avsiktligt kränkas. Man började genomföra massiva militära övningar utan att informera omvärlden, något som är svårt att skilja från krigsförberedelser, något som är svårt att tolka som annat än att man en dag, när vi slutat reagera på dessa övningar inte stannar vid just en övning. Och just det, sen invaderade man och annekterade en femtedel av grannlandet Ukraina, en konflikt som härifrån i Skåne är närmare än stora delar av Sverige. Nej, inte en klassisk invasion med en krigsförklaring och en pampig inmarsh, utan förklätt som ett internt uppror där det bara råkade finnas en mängd välutbildade soldater i gröna kläder utan några former av beteckningar till hands, som dessutom råkade ha tillgång till både stridsfordon och tunga vapen som ett gäng missnöjda rebeller sällan förfogar över. Så skickligt lyckades man dölja sin inblandning att vi i västeuropa fortfarande debatterade kring vad som faktiskt höll på att hända när invasionen var över och fullbordad.

Med andra ord: det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har förändrats. På ett tämligen radikalt sätt. Detta är något som varit tydligt en längre tid, långt innan Ukraina-krisen och ändå är det först nu våra politiker reagerat. Men, det har dessvärre också visat sig att vad kritikerna sa, att det tar betydligt längre tid att bygga upp ett fungerande försvar igen än det tar för säkerhetsläget att förändras.ryska_bombplan_1027942a

Men har vi inte ett försvar? Jo det har vi, men låt oss prata lite om dess förmågor. I början av 90-talet köpte vi in en mängd stridsfordon, bland annat runt 140 stadsvagn 122, en förbättrad version av den tyska Leopard 2A5, med sina förbättringar sannolikt en av världens bästa stridsvagnar. Dessutom ett liknande antal Leopard 2A4 i form av stridsvagn 121. Samtliga äldre stridsvagnssystem skrotades i samband med detta. Stridsvagnar är dock dyra att underhålla med resultatet att idag är endast 30-40 av dessa i brukbart skick. Stridsvagnar är absolut nödvändiga för att kunna genomföra någon form av anfallsstrid, dvs för att kunna återta förlorad terräng från en invasionsstyrka. Vi köpte samtidigt in ett stort antal före detta Östtyska MTLB under namnet pansarbandvagn 401 och BMP-1 som pansarbandvagn 501, de senare lades det dessutom stora summor på att renovera och modernisera. Samtliga dessa vagnar har sålts av. Man utvecklade en av världens bästa pansarvärnsrobotar, robot 56 ”Bill” och utbildade mängder värnpliktiga på att använda dem, logiskt för ett land som behöver kunna försvara sig mot en angripare med överlägsna pansarstyrkor. Dessa har sålts till Saudi-Arabien och ersatts med ett inköpt system med en räckvidd på 700 meter, vilket ska ses i perspektivet att en stridsvagn effektivt kan bekämpa trupp på 3-4 km avstånd. Man började utveckla ett modernt självgående granatkastarsystem men drog sig ur med miljarder investerade och endast en liten del kvar och nu får man förlita sig på bogserade granatkastare från 50-talet för att understödja pansarförband.

Vad mer. Jo, mer på temat artilleri. Sverige har utvecklat ett väldigt modernt och effektivt artillerisystem i form av Archer. Av dessa har man nu 12 pjäser, samtliga placerade vid Sveriges enda artilleriregemente i Boden. Vårt luftvärn utgörs av ett system från 70-talet som i stort sett är irrelevant och dessa system är placerade vid vårt enda luftvärnsregemente i Halmstad. Detta är lite av ett tema; de flesta system finns vid en eller ibland två platser i Sverige och vilka dessa platser är handlar mer om arbetsmarknad än om militär strategi. Flottan har inga Jagare eller ens Fregatter, de största fartygen är Korvetter av Visby-klass, som inte är fullt beväpnade och bland annat saknar luftvärm, vilket gör dem i stort sett irrelevanta. Man har sålt alla ubåts-jakt helikoptrar utan att det finns någon ersättare. Man har ganska många minröjningsfartyg, men det är ju föga sannolikt att en potentiell fiende anfaller oss uteslutande med minor.

Gotland utgör en av de viktigaste strategiska platserna i hela norra europa; som exempel kan nämnas att om Ryssland skulle gruppera sina mest kraftfulla luftvärnssystem där så skulle hela södra halvan av Östersjön vara avspärrad för NATO. Gotland försvaras av 400 hemvärnsmän samt att det står stridsvagnar (utan personal) för ett kompani där, tio vagnar.

Den enda del av försvaret som är ok i fråga både om teknik och numerär är flygvapnet, även om det också kommer minska i storlek när man uppgraderar till en nyare modell av JAS. Men det spelar mindre roll då Ryssland besitter både markmålsrobotar och luftvärn med räckvidd som är stor nog att bekämpa våra plan innan de ens lämnat marken.

Vad gör då våra folkvalda? Till att börja med stack de huvudet i sanden så länge det bara gick, trots allt tydligare signaler på ett förändrat omvärldsläge (och tro mig, om vi i allmänheten vet nog för att börja oroa oss så vet politikerna på regeringsnivå avsevärt mer genom underrättelseverksamhet) och trots ÖB’s och andra experters bedömning att vi i praktiken saknar försvarsförmåga. När man så till sist tvingades skrida till verket lyckades (de flesta) riksdagspartierna enas bakom beslutet att öka försvarets anslag med 10 miljarder, fram till 2020 och proklamerade sedan stolt att man nu tagit sitt ansvar och gjort en satsning på försvaret. Verkligheten är dock att, precis som ÖB informerat om före detta beslut behövdes minst 30-35 miljarder för att uppnå den förmåga som beslutats i 2009 års försvarsbeslut, ett beslut fattat helt utan några tecken på yttre hot. Den ”satsning” politikerna lyckades skaka fram är således bara en lite långsammare nedrustning.

Nu är det ju som sagt dock så att det tar tid att bygga upp en försvarsförmåga. Lång tid, i storleksordningen årtionden. Sverige har gjort samma resa tidigare; efter första världskriget skrotades försvaret i mycket och återuppbyggnaden påbörjades inte, trots tydliga tecken på förändringar i omvärlden (ett tydlig mönster?) förrän vid utbrottet av andra världskriget och först i slutet av 50-talet hade vi en rimlig förmåga igen. Vad detta betyder är att oavsett om man satsat 30 eller 150 miljarder så kommer det svenska försvaret inte hinna byggas upp snabbt nog för att vara relevant i någon konflikt i en någorlunda nära framtid. Det är dock en intressant indikation på politikernas inställning i frågan och man kan ju fråga sig om de har förstått vad som faktiskt står på spel.

Så, vad är det då som står på spel? Tror jag att Ryssland plötsligt ska invadera oss? Varför? Nja, det hela är inte så enkelt. För att förstå Rysslands aggressivitet utåt måste man förstå lite om Ryssland internt. Den moderna ryska ekonomin, som ligger till grund för hela Putin’s välde och som möjliggjort för honom att tillskansa sig allt mer makt utan motsättningar bygger på olja och naturgas. Som bekant så har priserna på dessa råvaror fallit radikalt de senaste åren, vilket har fått kraftiga konsekvenser för den Ryska ekonomin där välståndet idag är i fritt fall. Det skulle man ju kunna tro vore något positivt, åtminstone i fråga om hotbilden från Ryssland, men verkligheten är den motsatta: Genom att framgångsrikt bygga upp en bild av att det egna landet och folket är hotat från yttre makter, att NATO ständigt kryper närmare Rysslands gränser och att Ryssland gång efter annan blir orättvist behandlat av det internationella samfundet skapar man en yttre fiende att rikta folkets missnöje mot. Genom att dessutom framgångsrikt föra väpnad konflikt fångas folkets förtroende ännu mer, det är ett känt politiskt faktum att ett krig är bra om man vill behålla makten. Den ryska folkmentaliteten är dessutom inte en som snällt lägger sig ned och dör: Många i Ryssland känner en längtan till en tid där Ryssland var en stormakt, helt i klass med USA och att det är Rysslands rättmätiga öde. Man har dessutom visat att man är beredd att skrida till militär aktion genom sitt agerande i Ukraina. Det sannolika och skrämmande utfallet av resonemanget är att ju mer ekonomiskt ansträngt Ryssland blir, ju mer aggressivt kommer man agera utåt och när kollapsen är förestående så finns en överhängande risk att man hellre gör ett sista försök att gå under med flaggan i topp genom väpnad aktion.

Men långt innan det har gått så långt är Ryssland, bevisligen redan ett hot, framförallt för de grannländer som ligger i den geografiska zon som Ryssland betraktar som ”sin” och som har en stor andel rysk befolkning, precis som Ukraina. Bland de länder som allra tydligast ligger i riskzonen är de tre baltiska staterna på andra sidan Östersjön, helt utan landförbindelse med sina NATO-allierade och med sina största gränser just mot Ryssland, gränser som Ryssland för varje kvartal som går stationerar allt fler militära förband nära. Ett annat land med gräns mot Ryssland är en annan Östersjögranne, Polen. Polen har förvisso en avsevärt större militär förmåga än någon av de baltiska staterna, men är beroende av sina NATO-allierade vid en konflikt. Man kommer vid en konflikt inte ha en lång tids förvarning så man hinner omgruppera förband till riskområdena etc, som sagt tidigare har Ryssland redan vant in ett mönster där de oanmält iscensätter massiva övningar innefattande många tiotusentals soldater med avancerat materiel i omedelbar närhet till gränserna. Om en sådan ”övning” plötsligt skulle förvandlas till ett anfall så skulle man hinna nå Tallin innan ett enda NATO-fartyg börjat röra sig mot Östersjön. Alternativt skulle konflikten inledas som i Ukraina, med ett påhittat uppror bland den stora ryska befolkningen som man sedan stödjer med inkognito-trupper för att längre fram ”bli tvingade” att ingripa militärt för att ”skydda” framförallt den stackars ryska civilbefolkningen, för att senare glida över till en äkta annektering. Oavsett vilket scenario konflikten grundas i så kommer det vara nödvändigt för NATO att nå Baltikum. Huvudalternativet för detta skulle vara att gå in med marina enheter i Östersjön för att kunna få fram både flyg samt landstigningsfartyg.

 

I del två diskuteras mer om en potentiell konflikt samt hur Sverige skulle kunna skydda sig.

Annonser

Budgetar och satsningar

Såhär i budgettider får vi höra väldigt mycket om alla ”satsningar” politikerna tänker genomföra. Man vill satsa si och så många miljarder på vården, lite mindre på skolan, man vill investera i åtgärdspaket för att utbilda människor och man vill lägga en annan summa på att sätta arbetslösa i sysselsättning  i några hittepå-jobb.

Idag hade jag inte tänkt diskutera några av dessa åtgärder i detalj, även om det finns vissa, eller till och med många koncept i budgeten som är helt uppåt väggarna komstiga. Istället hade jag tänkt skriva några rader om just konceptet att politiker vill satsa på något.

Som grund för detta måste vi börja med att konstatera att politiker faktiskt inte har några pengar att satsa. Eller ja, de är ju ganska välbetalda, så de kan ju satsa ansenliga mängder pengar till  goda syften, men det är så klart inte vad som avses här. Politikerna förfogar däremot över makten att använda statens pengar.  Dock är det ju naturligtvis så att statens pengar faktiskt tillhör medborgarna från vilka de på ett eller annat aätt har aproprierats. Staten som organisation är endast en kostnadsdrivande sådan och tillför inget ekonomiskt värde till samhället och samma sak gäller politikerna: de producerar ingen vara eller tjänst som har ett marknadsvärde och således har de inga ekonomiska resurser att satsa på något.

När politiker således pratar om att ”satsa” eller ”investera” så betyder det i verkligheten att de ämnar tvinga några eller alla medborgae i samhället att köpa eller investera i något som de inte hade valt att lägga sina pengar på frivilligt.

När jag pluggade så brukade jag och mina studiekamrater säga att om något moment, en föreläsning, laboration eller liknande var obligatorisk så var den oftast väldigt dålig. Hade det varit bra eller viktigt hade man deltagit frivilligt. Samma sak kan många gånger appliceras på politiska satsningar: om det hade handlat om bra investeringar så vore det ju rimligt att tro att människor skulle köpa tjänsten eller produkten frivilligt och att investeringar skulle ha gjorts ändå. När politiker säger att de ska satsa eller investera så betyder det således egentligen att de ämnar tvinga människor att köpa något som är för dåligt för att de skulle vilja köpa det frivilligt.

Så nästa gång ni hör en politiker proklamera att de ska satsa på det ena eller det andra, byt ut orden mot ”Under året kommer vi tvinga medborgarna att betala för vårt senaste, svagt vetenskapligt grundade experiment, eftersom idén är så dålig att vi inte kunde få någon att vara med frivilligt.”

Om å velge fritt

En liten del i raden av alla exempel på hur informationstekniken befriar oss och gör oss oberoende av tidigare strukturer.

Miniflyt

Nå er det et par måneder siden jeg ryddet ut de siste CDene mine. Jeg hører på mye mer forskjellig musikk nå enn før.

Nå er det nemlig jeg som bestemmer musikken, og ikke den jeg var i platebutikken for fem år siden. Selv om jeg har hatt Spotify i flere år, var det ikke før jeg kvittet meg med de fysiske CDene at jeg virkelig begynte å utnytte mulighetene der. 

Jeg prøver å sette fingeren på hva det er som gjør at jeg tar mer for meg av ulik musikk nå enn før, og det er ikke lett når jeg tar med i regnestykket at jeg ikke en gang hørte på CDene mine. De samlet bare støv, men likevel sto de i veien for at jeg fant ny musikk og utforsket nye band.

Kanskje har det med identitet å gjøre? Ved å kvitte meg med CDene kvittet jeg meg…

View original post 168 fler ord

Framtidens samhälle

Hej alla. Länge sedan sist jag skrev här nu ”verkligheten” har helt enkelt upptagit för mycket av min tid. Det ska dock bli bättring på det området!

Idag tänkte jag prata lite om hur jag ser på framtiden för vårt och förvisso hela världens samhällen. Som jag ser det finns det i stort två vägar samhället kan utvecklas, den ena i många delar positiv medan den andra enligt mig betydligt mer skrämmande. Avgörandet om detta kommer vidare ske inom en ganska snar framtid, fem till tio år ge och ta några.

Till att börja med så är inget av dessa framtidsscenarion i linje med hur dagens samhälle fungerar. Orsakerna till detta är många och jag kan inte i detalj gå igenom samtliga här och nu, så jag nöjer mig med att lista några av orsakerna till att samhället inom kort kommer genomgå omvälvande förändringar och ämnar återkomma till dem i detalj i senare inlägg: Oljan kommer bli mindre tillgänglig/ta slut, övriga resurser kan omöjligt räcka för att understödja det krav på oändlig tillväxt vår nuvarande ekonomi, de stora valutasystemen i världen är byggda som luftslott och kommer kollapsa, stora delar av ”den rika världen” har stora ekonomiska bubblor, inklusive på bostadsmarknaden, resursfördelningen är så snedvriden att det förr eller senare kommer leda till våldsamma konflikter. Samt många fler. Om ni tänker efter så inser ni att trygga Sverige inte är så tryggt alls och att allas våra liv med stor sannolikhet kan förändras tämligen snart.

De två möjliga scenarion jag ser för utvecklingen är polärt motsatta. Å den ena sidans er vi idag en mängd initiativ, understödda av modern teknik, framförallt informationsteknik, där tidigare myndighetsmonopoliserade verksamheter bedrivs privat med hög effektivitet. Vi ser hur försvunna människor hittas av frivilliga på ett sätt staten aldrig kunnat matcha, vi ser hur nödställda familjer snabbt och effektivt får hjälp med sin försörjning, vi ser hur alternativa valutor, utom statens kontroll växer fram. I korthet så är vi nära den punkt där människor kan börja inse att statens och myndigheternas funktioner kan utövas mer effektivt och med större insyn och inflytande utan statens inblandning. Utan varken en väpnad revolution eller en utopiskt effektiv informationsspridningskampanj har vi således närmat oss både libertarianismens och kommunismens ultimata mål; ett samhälle där staten och politikerna inte längre behövs.

Som motpol har vi dock det faktum att en väldigt stor mängd människor dels är aktiva som politiker och inte vill släppa den makt och de förmåner detta innebär och dels är anställda av olika myndigheter och därför är beroende av statens institutioner för sin överlevnad. Tillsammans brukar jag kalla dessa den politiska klassen. Denna stora maktgrupp i vårt samhälle inser naturligtvis vilket hot utvecklingen av idag utgör och har redan börjat bekämpa den i något som ytterst endast kan leda till ovanstående scenarios totala motpol: Det totala övervakningssamhället. Vi kan redan se åtskilliga av dessa åtgärder i FRA-lagen, datalagringsdirektivet, ytterligare befogenheter för utövarna av statens våldsmonopol (polisen) att kvarhålla och avlägsna obekväma personer godtyckligen, mängder av register kring våra liv som kan samköras för att kartlägga våra liv. Varje enskild insats ter sig för många harmlös och ofarlig, men sammantaget blir graden av kontroll allt högre. Samtidigt ser vi en politisk utveckling där de styrande partierna blir allt mer likartade, vilket i praktiken utmanövrerar effekten av vår rösträtt.

Vi måste alla överväga vilket av dessa samhällen vi faktiskt vill leva i och göra vad vi kan för att påverka innan det är försent. Det är lätt att bara resignera och tro att ”jag kan ändå inte göra något” men det är inte sant.

Inkomstklyftorna och deras ökning

Häromveckan rapporterade Svenska Dagbladet att inkomstklyftorna ökar snabbare i Sverige än i något annan OECD-land, något som det verkar som vi borde förfasas över. Läser vi artikeln ser vi att studien som ligger till grund för rubriken mycket riktigt kommer fram till att den relativa fattigdomen i Sverige ökat snabbt sedan 1995, men också att de allra flesta grupper i samhället fått det bättre under samma period i absoluta termer.

För att överhuvudtaget kunna diskutera ämnet så behöver vi reda ut några begrepp. Svenska dagbladet har också en artikel kring vad dessa termer betyder som kan vara intressant läsning. Med begreppet relativ fattigdom menar OECD den andel av befolkningen som tjänar mindre än 50% av medianinkomsten. Dvs, har vi 10 personer där 3 tjänar 40 kr, 3 tjänar 60 kr och övriga fyra tjänar 50 kr så är de tre som tjänar 40 kr att räkna som relativt fattiga. Det betyder också att om 9 personer tjänar 100 kr och en tjänar 10,000 kr så är de 9 att räkna som relativt fattiga. Den andra termen av intresse i sammanhanget är absolut eller materiell fattigdom, där man istället för att sätta en individs inkomster i relation till resten av befolkningens bedömer hennes förmåga att vid behov köpa vissa viktiga saker.

Ett annat begrepp som vi bör förstå är det som kallas ”pareto-optimalitet”. Detta definieras som det tillstånd där tillgångarna i ett system är så fördelade att en aktör kan få det bättre endast genom att någon annan får det sämre. Eftersom det är i praktiken ett intraktabelt problem att upprätthålla pareto-optimalitet i ett så komplext system som ett helt samhälle så kan vi anta att vi alltid befinner oss i ett tillstånd där en åtgärd eller händelse som påverkar fördelningen av tillgångar antingen för oss närmare det prateo-optimala tillståndet eller längre från det. En pareto-förbättring definieras således som en förändring i fördelningen som medför att någon aktör får det bättre utan att någon annan får en försämring.

Ser vi till vad vi faktiskt vet med ledning av OECD’s rapport så förefaller det som förändringen som skett just faller under definitionen av en pareto-förbättring: Vissa aktörer har fått det bättre utan att andra fått det sämre. Faktum är ju att de allra flesta enligt studien fått de bättre, något som borde ses som positivt. De praktiska konsekvenserna ligger i mängden tillgängligt kapital för den privata marknaden: Om en enda aktör på marknaden får det bättre utan att motsvarande försämring sker för någon annan betyder det att marknadens samlade kapital har vuxit. Det betyder i sin tur att marknaden har större utrymme för att skapa ytterligare välstånd i form av fler arbetstillfällen och ökad produktivitet.

Det finns de som hävdar att en jämlik inkomst- och välståndsfördelning har ett självändamål och att detta ändamål är så starkt att det motiverar politiska åtgärder för att förhindra en utveckling som den vi haft i Sverige. Min uppfattning är att denna position ofta framförs i affekt. Det är ju ganska naturligt att vi tycker det känns jobbigt att se att någon annan fått sitt välstånd ökat väldigt mycket mer än vårt eget, oaktat det faktum att vi också fått det bättre, men inte i samma utsträckning. Men den som seriöst hävdar att det finns en samhällsekonomisk fördel med att förhindra denna utveckling har en ganska svår nöt att knäcka. Givet det fiktiva scenariot att vid tidpunkt ett tjänar person ett 40 kr, person två 50 kr och person tre 60 kr, och senare vid tidpunkt två tjänar person ett 50 kr, person två 60 kr och person tre 100 kr så måste ”rättvisekämpen” kunna förklara varför det tidigare scenariot är bättre än det senare.

Invändning som kommer på detta från rättvisesidan är att det skulle finnas en alternativ lösning som skulle förändra det andra scenariot, att man genom omfördelning skulle kunna uppnå att alla tre personerna istället tjänade 70 kr. Problemet är att detta argument saknar både teoretisk och praktisk verklighetsförankring. Beskattning och omfördelning genom regleringar påverkar nämligen alltid utfallet negativt, med andra ord, det går bra att beskatta bort en ojämlik fördelning, men endast på bekostnad av hela systemets prestanda. Konsekvensen av detta är inte bara att de som utan reglering skulle fått de största ökningarna nu får mindre ökningar utan också att den totala ökningen i kapital minskar. Och omvänt effekten nämnd tidigare så betyder detta mindre utrymme för marknaden att skapa ytterligare välstånd i form av arbetstillfällen och produktivitet. Skickliga politiker kan göra denna effekt mer eller mindre påtaglig och mer eller mindre synlig, men aldrig helt eliminera den. Så, situationen är fortfarande den att rättvisekämpen måste kunna förklara vilka fördelar för samhället den jämlika fördelningen medför som gör det värt att avstå den samlade välståndsökningen.

Förutom detta, dvs att skapandet av välstånd inte är oberoende av rådande välståndsfördelning finns fler punkter att ha i åtanke. En annan punkt är den faktiska fördelningen av individer i de olika grupperna. Det är alldeles uppenbart att det finns avsevärt fler människor med mer ödmjuka inkomstnivåer än vad det finns rika. Detta betyder helt enkelt att även om vi beskattade bort hela skillnaden mellan grupperna så skulle det, förutom konsekvensen att den rika gruppen ganska snart skulle sluta med de aktiviteter som gjort dem rika, inte medföra en särskilt stor ökning i inkomsterna för den numerärt överlägsna gruppen som skulle vara förmånstagare. Detta är förvisso inte ett argument i sak, snarare ett konstaterande att det inte är en särskilt gynnsam åtgärd för någon grupp. En lägre marginalbeskattning av de rika gör det förvisso mer sannolikt att de fortsätter med de välståndsskapande aktiviteterna de gör, men samtidigt utfallet för förmånstagarna ännu mindre.

En annan punkt är den att, kontroversiellt nog så finns det fördelar med en efterfrågan på lyxprodukter. Många av de innovationer normalinkomsttagare har tillgång till idag var tidigare rena lyxinnovationer. Exempel på detta är bilindustrin där det ofta är lyxbilsmärkena som först kommer med innovationer som några år senare blir standard. Många av dessa innovationer hade aldrig kunnat finansieras utan en efterfrågan från kapitalstarka konsumenter och hade kanske aldrig genomförts. Ser vi på detta i ett globalt perspektiv (och varför skulle vår idé om rättvisa bara sträcka sig till landets gränser) så är hela Sveriges befolkning att betrakta som de kapitalstarka som efterfråga innovationer. Praktiska exempel på detta är utvecklingen av mer miljövänliga bilar där mindre bemedlade människor i andra delar av världen är långt ifrån att ha råd att välja en bil som tar hänsyn till annat än rå funktionalitet i förhållande till pris, men där vi har råd att efterfråga mer. Hade vi avstått hela vårt större välstånd till förmån för världens i relation till oss fattiga hade det inte förändrat situationen nämnvärt för dessa och de hade fortfarande inte haft råd att efterfråga en elbil, skillnaden hade varit att då hade vi inte heller haft råd och inget företag att utvecklat dem.

Självklart går det att utveckla dessa argument till att bli oändligt mycket större, det har ju faktiskt skrivits åtskilliga böcker i ämnet. Jag tyckte dock, givet dagens diskussionsklimat i frågan att komma med ett par punkter som är värda att ha i åtanke. Det är sällan en fråga är så enkel att det finns en snabb politisk lösning på den, och frågan om inkomstfördelning är definitivt av den karaktären. Det går helt enkelt inte att beskatta och reglera bort ojämlika inkomster och frågan är om det överhuvudtaget finns skäl att försöka. Det borde vara av betydligt större vikt att hitta modeller som gör att alla kan få en god levnadsstandard på ett sätt som är hållbart både ur samhällssynpunkt och ekologisk dito, att då begränsa innovationskraften i samhället genom att reglera och beskatta bort ett fiktivt problem är inte försvarbart.

Utslätningen av partipolitiken

En tydlig trend i rikspolitiken i Sverige är att partierna rör sig mot en politisk mittposition. Detta ser vi i en mängd olika sammanhang inklusive att vår moderata statsminister säger sig anse att en likvärdig välfärd är en av de viktigaste frågorna, att den socialdemokratiska oppositionsledaren vurmar för näringslivet och att röster inom miljöpartiet uttrycker oro för att partiledningen ”slätar ut” tidigare viktiga frågor såsom krav på icke-tillväxt, arbetstidsförkortning etc. Oavsett vilken åsikt man har i dessa frågor torde trenden vara tydlig.

Men är detta verkligen något som vi borde förvånas över? Jag skulle vilja hävda nej, snarare är detta en högst förväntad och oundviklig konsekvens av systemet med representativ demokrati vi har. Det är heller inget unikt för Sverige, utan något vi kan se i alla länder med liknande styrelseskick. För att förstå detta så måste vi fundera på vilka motivationer och drivkrafter som finns inom systemet. Vi måste börja med att konstatera att ett parti som inte är medlem i en regering efter ett val i praktiken har misslyckats att nå en position där de kan påverka. Partiprogrammet kan vara hur bra som helst, det spelar ingen roll utan regeringsmakt. Samtliga partier måste därför arbeta för att locka maximalt antal väljare för att kunna nå en position där de kan påverka. Även i fallet med koalitionsregeringar som den vi har idag så kan inte ett parti inom koalitionen alienera sig med väljarna då det ger hela koalitionen en nackdel i väljarstödet.

Den rationella partistrategin givet detta är att eliminera radikala punkter från sina partiprogram. Även om partiledningen utgörs av sanna idealister så är det bättre att få en möjlighet att påverka i några, mindre radikala frågor än att stå fast vid sina mer radikala punkter och inte kunna påverka alls. Ett parti med få idéer som sticker ut åt något håll och med en mindre uttalad position på skalan höger-vänster har dessutom större retorisk flexibilitet: Ingen kommer ta ett uttalat vänsterparti som för att vinna debattpoäng plötsligt föreslår kraftiga skattesänkningar och nedskärningar i vården på allvar. Ett parti som däremot befinner sig i den politiska mitten kan göra den typen av svängningar utan att någon höjer på ögonbrynen. Förvisso har man svårt att nå de väljare som befinner sig väldigt långt ut på någon ”kant” från en mittposition, men de flesta väljarna är inom ett mittpartis räckvidd.

Dessutom måste vi ha ytterligare faktorer i åtanke, med basis i det faktum att människor är just människor. Detta är relevant när vi diskuterar politiska partier då politikerna på alla nivåer faktiskt också är människor. Alla människor drivs av personliga målsättningar som sammanfaller mer eller mindre väl med de samlade målsättningar en organisation som i detta fallet ett politiskt parti har. Vad jag vill säga med detta är att vi inte kan utgå från att politiker alltid sätter vad som är samhällets bästa framför sina personliga intressen. Vi kan därför utgå från att en partiledning har en mer eller mindre stark personlig drivkraft för att ”vinna” eftersom det medför ett flertal personliga fördelar att sitta i regeringen både i form av makt och mer pengar. Det är även relevant, kanske ännu mer så, när vi pratar om väljare. De väljare som inte är politiskt aktiva, dvs de flesta, är ännu mer benägna att föredra partier som gagnar den socioekonomiska grupp väljaren själv tillhör framför andra. I egenskap av att inte vara politiskt aktiva föreligger också en markant risk att många av väljarna inte är tillräckligt kunniga eller insatta i nationalekonomi för att förstå komplexa och långsiktiga konsekvenser av politiska åtgärder kommer många dessutom ha en preferens för åtgärder som har en direkt och konkret effekt idag framför åtgärder som kan vara positiva på längre sikt.

Sammantaget ger detta att den politiska mittpositionen är oerhört fördelaktig för ett politiskt parti att inneha då man därifrån kan nå störst antal väljare och anpassa vilka frågor man lyfter fram baserat på rådande opinion. Detta ger ett antal konsekvenser. Vi får en rikspolitik där de två stora partierna i alla praktiska frågor ligger väldigt nära varandra, oavsett vilken ”ideologisk grund” de säger sig ha. Det medför också att de mindre partierna blir allt mindre relevanta: I takt med att de stora partierna moderaterna och socialdemokraterna rör sig mot mitten måste småpartierna hitta profilfrågor i den politiska periferin vilket, enligt tidigare diskussion är en nackdel med effekten att de blir ännu mindre. Detta blir ännu tydligare när småpartier ingår i en koalitionsregering med ett av de stora: Eftersom det stora partiet från regeringsposition faktiskt måste genomdriva den mittpolitik de gått till val på blir de mindre partierna, som tvingats till periferipositioner överkörda gång på gång och väljarna tappar ännu mer förtroende för dem. Den gamla visdomen att det aldrig är en fördel att vara en liten part i en allians är sann även här. Alternativet för ett litet parti i den situationen är att släppa sina profilfrågor och följa med det stora partiet, detta gör dock det lilla partiet i praktiken onödigt, vilket väljarna också inser. Detta kan vi återigen se tydligt idag när tre småpartier samregerat med ett stor i snart två mandatperioder och tappat både i relevans och väljarstöd under tiden. Sannolikt skulle vi se samma effekt med en alternativ koalition.

I praktiken blir effekten således att det i praktiken finns två regeringsalternativ för väljarna att välja mellan, oavsett om de väljer att rösta på ett av de mindre partierna eller de stora. Detta är dock inte den allvarligaste konsekvensen. Eftersom de stora partierna är stora just för att de placerat sig i en mittposition så är de reella skillnaderna mellan de två alternativen dessutom oerhört små. Skillnaderna sträcker sig egentligen bara till mindre justeringar i ett system som båda parterna egentligen är överens om. Det finns inget utrymme för att diskutera de viktiga frågorna rörande samhällets grundläggande strukturer eller för ideologi utan debatten och politiken kommer att handla om RUT-avdrag eller några hundralappar mer eller mindre i plånboken för den ena eller andra gruppen. Frågor som kanske spelar roll i vardagen för väldigt många men som aldrig kan lösa viktiga frågor som att mänsklighetens välstånd är löjligt ojämnt fördelat, att vi riskerar att förstöra vår planet eller att vi har ett valutasystem som egentligen är ett korthus som vilken dag som helst kan rasa med enorma konsekvenser. Även ett parti som tillkommer för att förändra tvingas av systemet att slipa bort de frågor som faktiskt är betydelsefulla för att kunna komma nära mitten nog för att bli politiskt relevanta.

Partiledardebatterna verkar ju dock vara nog så uppeldade och betydelsefulla tycker ju säkert många, det måste väl betyda att det är viktiga frågor som diskuteras? Nja, jag skulle personligen säga att detta är mycket charader och spel för gallerierna. Politikerna har nämligen allt att förlora på att folket förstår hur lite de egentligen kan påverka genom att rösta. För samtidigt som vi när vi går till vallokalen lägger en röst på det parti vi vill se som vinnare så lägger vi också en röst på systemet som sådant. När vi röstat fram en ny riksdag som utser en ny statsminister så kan han säga sig ha mandat att driva sin politik eftersom han har röstats fram av folket. Folket accepterar också politiken då vi vet att även om inte vår kandidat vunnit så var det folkets vilja att utgången blev som den blev. Men vad hade hänt om förtroendet för det politiska systemet försvann? Om bara 20% av folket röstade, skulle regeringen kunna säga sig ha folkets mandat för sin politik? Skulle folket vara lika benägna att acceptera? Förmodligen inte. Således är det livsviktigt för politikerna att ge sken av att det finns stor dramatik och att det är av avgörande vikt att rösta då det skulle vara katastrof om motståndarsidan vann. Media har ju dessutom stora pengar att tjäna på att berätta om de olika politiska utspelen och debatterna och gör dessutom sitt för att ”spä på” dramatiken.

Sammanfattningsvis så är min position, givet ovan att det representativa politiska systemet inte är ett användbart redskap för att åstadkomma någon form av verklig förändring. Tvärt om anser jag att systemet är i det närmaste skräddarsytt för att motstå förändring. Jag ämnar inte säga till er läsare vad ni borde göra, personligen väljer jag dock, givet vad jag skrivit i denna artikel men även av andra orsaker som är ämne för fler artiklar att avstå min rätt att rösta. Om tillräckligt många gjorde så så skulle vi få en situation där det etablerade politiska systemet skulle kunna ifrågasättas på riktigt och vi skulle kunna få tillstånd en diskussion kring hur vi istället borde konstruera systemet för att kunna lösa de verkligt viktiga frågorna. Detta är en position som oftast bemöts med oerhörd kritik då det inte anses som särskilt politiskt korrekt att kritisera demokratin. Jag anser dock att det både är förmätet, kortsiktigt och en aning idiotiskt att anta att det rådande systemet skulle vara den slutgiltiga lösningen för mänskligheten. Ja, demokratin har medfört en utveckling på många plan jämfört med tidigare system, men att tro att vi är färdiga med samhällsutvecklingen är inte bara dumt utan även farligt.

Men miljön då?

Som de flesta läsare förmodligen redan räknat ut så tillhör min syn på samhället den socioekonomiska högern men med en stark frihetlig övertygelse. Jag ogillar egentligen etiketter, men låt oss säga att min position ligger betydligt närmare det som brukar kallas libertarianism än någon annan filosofi. Nu ska inte detta inlägget handla om detta i huvudsak. En sak man ofta stöter på i diskussioner och i media är dock en syn där många är övertygade om att en åsikt till höger endast ser till individen, medan vänsterideologi är den enda som är kompatibel med gemensamma intressen. Detta gäller allt från synen på välståndsfördelning till fysisk trygghet, men det jag tänkte diskutera idag är synen på miljön och hur vi kan komma Miljötillrätta med de problem vi har idag.

Till att börja med så måste vi klargöra några saker. För det första så är jag tämligen övertygad om att vi idag har ett problem av tämligen stor omfattning. Även om vissa ifrågasätter huruvida den globala uppvärmningen påverkas av mänskligheten samt hur stor den faktiskt är så finns det andra problem, problem som kommit lite i skymundan i debatten tack vare den stora frågan kring koldioxiden. Men även om vi idag inte hade några problem så betyder inte det att vi kan klara oss utan en metod för att kontrollera utsläpp och andra föroreningar varken idag eller i framtiden.

Den traditionella och kanske mest lättillgängliga synen på hur frågor som berör vår gemensamma miljö ska hanteras är att de egentliga enda vägarna framåt är statlig reglering och statliga subventioner: Att om marknaden får fria tyglar så kommer ingen tänka på miljön. Som principiell motståndare till statlig kontroll samt övertygad om att något måste göras måste jag således kunna förklara hur dessa två åsikter kan vara förenliga.

Låt mig börja med några rader om varför jag inte tror på den traditionella lösningen, dvs stöd och reglering. Det huvudsakliga problemet med denna typ av lösningar är att man försöker tvinga fram ett agerande på marknaden som inte härstammar från fri vilja. När det gäller stöd så får vi företagen och folket att agera inte för att de vill värna om vår miljö, utan för att de vill få tillgång till ett specifikt stöd. Det naturliga och ekonomiska agerandet är då att göra minsta möjliga som krävs för att få rätt till stödet. Gällande regleringar är resonemanget analogt: man agerar för att undvika den stipulerade bestraffningen medför. Problemen går dock djupare än så: För att politiker ska kunna fatta beslut kring vilka regleringar och vilka stöd som ger önskad effekt måste de ha tillgång till oerhörda mängder information kring hela samhället då även ett litet beslut kan få oförutsedda och långtgående konsekvenser. De måste dessutom besitta en oerhörd kompetens och ha tillgång till en enorm beräkningskapacitet. Slutligen måste de ha möjlighet att genomdriva besluten, inte bara på en lokal utan en global nivå. Detta är en av de huvudsakliga kritikerna ”vi” statsmotståndare har mot alla statliga åtgärder: Det är inte bara näst intill omöjligt att samla in rätt information och fatta rätt beslut kring ett så komplext system, även om vi hade en fullständig beskrivning på alla åtgärder som skulle behöva göras, hur genomdriver vi då dessa utan att införa en totalitär polisstat som detaljstyr varje individ i hela samhället? Detta leder till att de statliga regleringarna och stöden tillkommer till stor del på subjektiva grunder med otillräckliga underlag och kunskaper och att genomförandet blir bristfälligt.

Om vi återgår till den ursprungliga teorin bakom den statliga interventionalismen i frågan, där man stipulerar att marknaden är inkapabel att reglera denna typ av frågor så måste vi fråga oss varför det är så. Svaret är egentligen förblindande enkelt, helt enkelt för att det är lönsamt. Det är lönsamt att inte reglera sina utsläpp och utveckla renare teknik eftersom det inte kostar något att fortsätta släppa ut föroreningar i luft, mark och hav. Det finns ansatser till att stävja detta med hjälp av utsläppsrätter och andra artificiella konstruktioner, men dessa lider av de tidigare nämnda problemen dvs att de inte blir ändamålsenliga och får oförutsedda konsekvenser, såsom att utsläppsrätter nu är en handelsvara på marknaden. Låt oss istället se på det såhär: Anledningen att det inte kostar något att släppa ut exempelvis luftföroreningar är att luften är allmän egendom. Allmän egendom lider av ett stort problem, precis som alla tillgångar som ägs av flera individer: samtliga delägare drivs av att göra minsta möjliga insats i tillgången men maximalt uttag. Ett känt exempel på detta är fisket vid Grand Banks utanför Newfoundland, där överfiske har slagit ut all fiskpopulation. Om området istället för att vara i gemensam ägo hade ägts av en part så hade denne naturligtvis tagit betalt av fiskarna och i takt med att fisken blev mer sällsynt hade priset ökat, vilket till sist hade givit upphov till en ekvivalensnivå.

Nu föreslår jag inte att någon ska kunna ta ägarskap över luften specifikt, eller vatten. Däremot att ägandeskap av mark (över och under vatten) görs ”tredimensionellt”. Dvs, jag äger inte bara markytan på min tomt, utan rymden ovanför den, naturligtvis till en rimlig gräns. Precis som att ingen har rätt att utan min tillåtelse dumpa några tunnor gift på min tomt så skulle samma någon inte heller ha rätt att släppa ut gifter i luften som rör sig in i ”min rymd”, detsamma gäller för vatten. Precis som med alla andra tillgångar så skulle det vara jag som ägare som bestämde priset för att släppa ut något på min egendom. Den andra komponenten som behövs för att detta skulle fungera är avskaffandet av gemensam statlig och överstatlig egendom så att det för varje område på jorden finns en ägare som kan kräva betalning för utsläpp på dennes egendom.

Ett system som detta skulle i ekonomiska termer medföra att marginalnyttan i en miljöförstörande aktivitet skulle balanseras av marginalkostnaden för dess miljömässiga konsekvenser och därmed att det skulle finnas ett inbyggt ekonomiskt incitament för företag att begränsa sina utsläpp samt utveckla sin teknik då det ger direkt effekt på deras resultat. Utsläpp får helt enkelt en tydlig prislapp och en tydlig intressent i att se till att få betalt.

Vi är dock inte nöjda där! Vi vet ju att individer och företag ibland inte vill göra rätt för sig och ibland av oaktsamhet, kanske orsakad av att konsekvenserna för felaktigt agerande är för små, inte gör rätt för sig. En lösning enligt detta förslag kräver därför en annan komponent som jag anser är oerhört viktig i att få marknaden att fungera på ett korrekt sätt i alla frågor: Ägaransvar. Det är helt enkelt nödvändigt att avskaffa det statliga skyddet som idag gör att ägare av ett aktiebolag kan gå ansvarsfria ur i stort sett vilket agerande som helst med på sin höjd bolaget som förlust. Genom att ägaren eller ägarna åläggs ansvar för allt deras företag företar sig så säkerställer vi inte bara att företagsledningen får tydliga direktiv om att betala för sig gällande utsläpp enligt ovan, utan vi eliminerar även en mängd andra tveksamma marknadsaktiviteter: Skulle exempelvis en storbank ta samma risker som idag om varje individuell aktieägare i banken riskerade att få betala för bankens kreditförluster ur egen ficka om det går snett? Skulle ett bolag som äger ett kärnkraftverk någonsin våga vika en millimeter på säkerheten om aktieägarna var personligen betalningsskyldiga för samtliga skador som uppstår vid en olycka? Ansvarsfrågan är central i all marknadsliberal filosofi och jag kommer skriva mer om detta i ett annat inlägg.

 

Självklart är det inte så att en modell enligt detta skulle eliminera alla utsläpp imorgon. Vad den däremot skulle åstadkomma är något som statlig interventionalism aldrig lyckats med: Att göra det lönsamt att agera på ett miljömässigt korrekt sätt för företag. Jämför detta med nationer där staten har eller har haft den enorma makt som skulle krävas för genomdrivandet av ”den perfekta planen”; Sovjetunionen, Kina, Nordkorea, inga av dessa nationer har gjort sig kända för att leda till miljömässiga framsteg. För den insatte är detta naturligtvis ingen överraskning och inte heller något unikt för miljöfrågor: Statliga planer kan aldrig vara lika effektiva som fria aktörer på marknaden, utmaningen ligger i att hitta modellen där marknadskrafterna appliceras på ”rätt” sätt. Börjar vi analysera detta så inser vi att i de allra flesta fallen så beror felaktigt, omoraliskt eller på annat sätt galet agerande på marknaden oftast på just att staten försökt påverka och styra marknaden mot ett visst mål, ett mål som tillkommit baserat på subjektivism, lobbyism, okunskap och oförståelse för de faktiska konsekvenserna av handlandet.