Utslätningen av partipolitiken

En tydlig trend i rikspolitiken i Sverige är att partierna rör sig mot en politisk mittposition. Detta ser vi i en mängd olika sammanhang inklusive att vår moderata statsminister säger sig anse att en likvärdig välfärd är en av de viktigaste frågorna, att den socialdemokratiska oppositionsledaren vurmar för näringslivet och att röster inom miljöpartiet uttrycker oro för att partiledningen ”slätar ut” tidigare viktiga frågor såsom krav på icke-tillväxt, arbetstidsförkortning etc. Oavsett vilken åsikt man har i dessa frågor torde trenden vara tydlig.

Men är detta verkligen något som vi borde förvånas över? Jag skulle vilja hävda nej, snarare är detta en högst förväntad och oundviklig konsekvens av systemet med representativ demokrati vi har. Det är heller inget unikt för Sverige, utan något vi kan se i alla länder med liknande styrelseskick. För att förstå detta så måste vi fundera på vilka motivationer och drivkrafter som finns inom systemet. Vi måste börja med att konstatera att ett parti som inte är medlem i en regering efter ett val i praktiken har misslyckats att nå en position där de kan påverka. Partiprogrammet kan vara hur bra som helst, det spelar ingen roll utan regeringsmakt. Samtliga partier måste därför arbeta för att locka maximalt antal väljare för att kunna nå en position där de kan påverka. Även i fallet med koalitionsregeringar som den vi har idag så kan inte ett parti inom koalitionen alienera sig med väljarna då det ger hela koalitionen en nackdel i väljarstödet.

Den rationella partistrategin givet detta är att eliminera radikala punkter från sina partiprogram. Även om partiledningen utgörs av sanna idealister så är det bättre att få en möjlighet att påverka i några, mindre radikala frågor än att stå fast vid sina mer radikala punkter och inte kunna påverka alls. Ett parti med få idéer som sticker ut åt något håll och med en mindre uttalad position på skalan höger-vänster har dessutom större retorisk flexibilitet: Ingen kommer ta ett uttalat vänsterparti som för att vinna debattpoäng plötsligt föreslår kraftiga skattesänkningar och nedskärningar i vården på allvar. Ett parti som däremot befinner sig i den politiska mitten kan göra den typen av svängningar utan att någon höjer på ögonbrynen. Förvisso har man svårt att nå de väljare som befinner sig väldigt långt ut på någon ”kant” från en mittposition, men de flesta väljarna är inom ett mittpartis räckvidd.

Dessutom måste vi ha ytterligare faktorer i åtanke, med basis i det faktum att människor är just människor. Detta är relevant när vi diskuterar politiska partier då politikerna på alla nivåer faktiskt också är människor. Alla människor drivs av personliga målsättningar som sammanfaller mer eller mindre väl med de samlade målsättningar en organisation som i detta fallet ett politiskt parti har. Vad jag vill säga med detta är att vi inte kan utgå från att politiker alltid sätter vad som är samhällets bästa framför sina personliga intressen. Vi kan därför utgå från att en partiledning har en mer eller mindre stark personlig drivkraft för att ”vinna” eftersom det medför ett flertal personliga fördelar att sitta i regeringen både i form av makt och mer pengar. Det är även relevant, kanske ännu mer så, när vi pratar om väljare. De väljare som inte är politiskt aktiva, dvs de flesta, är ännu mer benägna att föredra partier som gagnar den socioekonomiska grupp väljaren själv tillhör framför andra. I egenskap av att inte vara politiskt aktiva föreligger också en markant risk att många av väljarna inte är tillräckligt kunniga eller insatta i nationalekonomi för att förstå komplexa och långsiktiga konsekvenser av politiska åtgärder kommer många dessutom ha en preferens för åtgärder som har en direkt och konkret effekt idag framför åtgärder som kan vara positiva på längre sikt.

Sammantaget ger detta att den politiska mittpositionen är oerhört fördelaktig för ett politiskt parti att inneha då man därifrån kan nå störst antal väljare och anpassa vilka frågor man lyfter fram baserat på rådande opinion. Detta ger ett antal konsekvenser. Vi får en rikspolitik där de två stora partierna i alla praktiska frågor ligger väldigt nära varandra, oavsett vilken ”ideologisk grund” de säger sig ha. Det medför också att de mindre partierna blir allt mindre relevanta: I takt med att de stora partierna moderaterna och socialdemokraterna rör sig mot mitten måste småpartierna hitta profilfrågor i den politiska periferin vilket, enligt tidigare diskussion är en nackdel med effekten att de blir ännu mindre. Detta blir ännu tydligare när småpartier ingår i en koalitionsregering med ett av de stora: Eftersom det stora partiet från regeringsposition faktiskt måste genomdriva den mittpolitik de gått till val på blir de mindre partierna, som tvingats till periferipositioner överkörda gång på gång och väljarna tappar ännu mer förtroende för dem. Den gamla visdomen att det aldrig är en fördel att vara en liten part i en allians är sann även här. Alternativet för ett litet parti i den situationen är att släppa sina profilfrågor och följa med det stora partiet, detta gör dock det lilla partiet i praktiken onödigt, vilket väljarna också inser. Detta kan vi återigen se tydligt idag när tre småpartier samregerat med ett stor i snart två mandatperioder och tappat både i relevans och väljarstöd under tiden. Sannolikt skulle vi se samma effekt med en alternativ koalition.

I praktiken blir effekten således att det i praktiken finns två regeringsalternativ för väljarna att välja mellan, oavsett om de väljer att rösta på ett av de mindre partierna eller de stora. Detta är dock inte den allvarligaste konsekvensen. Eftersom de stora partierna är stora just för att de placerat sig i en mittposition så är de reella skillnaderna mellan de två alternativen dessutom oerhört små. Skillnaderna sträcker sig egentligen bara till mindre justeringar i ett system som båda parterna egentligen är överens om. Det finns inget utrymme för att diskutera de viktiga frågorna rörande samhällets grundläggande strukturer eller för ideologi utan debatten och politiken kommer att handla om RUT-avdrag eller några hundralappar mer eller mindre i plånboken för den ena eller andra gruppen. Frågor som kanske spelar roll i vardagen för väldigt många men som aldrig kan lösa viktiga frågor som att mänsklighetens välstånd är löjligt ojämnt fördelat, att vi riskerar att förstöra vår planet eller att vi har ett valutasystem som egentligen är ett korthus som vilken dag som helst kan rasa med enorma konsekvenser. Även ett parti som tillkommer för att förändra tvingas av systemet att slipa bort de frågor som faktiskt är betydelsefulla för att kunna komma nära mitten nog för att bli politiskt relevanta.

Partiledardebatterna verkar ju dock vara nog så uppeldade och betydelsefulla tycker ju säkert många, det måste väl betyda att det är viktiga frågor som diskuteras? Nja, jag skulle personligen säga att detta är mycket charader och spel för gallerierna. Politikerna har nämligen allt att förlora på att folket förstår hur lite de egentligen kan påverka genom att rösta. För samtidigt som vi när vi går till vallokalen lägger en röst på det parti vi vill se som vinnare så lägger vi också en röst på systemet som sådant. När vi röstat fram en ny riksdag som utser en ny statsminister så kan han säga sig ha mandat att driva sin politik eftersom han har röstats fram av folket. Folket accepterar också politiken då vi vet att även om inte vår kandidat vunnit så var det folkets vilja att utgången blev som den blev. Men vad hade hänt om förtroendet för det politiska systemet försvann? Om bara 20% av folket röstade, skulle regeringen kunna säga sig ha folkets mandat för sin politik? Skulle folket vara lika benägna att acceptera? Förmodligen inte. Således är det livsviktigt för politikerna att ge sken av att det finns stor dramatik och att det är av avgörande vikt att rösta då det skulle vara katastrof om motståndarsidan vann. Media har ju dessutom stora pengar att tjäna på att berätta om de olika politiska utspelen och debatterna och gör dessutom sitt för att ”spä på” dramatiken.

Sammanfattningsvis så är min position, givet ovan att det representativa politiska systemet inte är ett användbart redskap för att åstadkomma någon form av verklig förändring. Tvärt om anser jag att systemet är i det närmaste skräddarsytt för att motstå förändring. Jag ämnar inte säga till er läsare vad ni borde göra, personligen väljer jag dock, givet vad jag skrivit i denna artikel men även av andra orsaker som är ämne för fler artiklar att avstå min rätt att rösta. Om tillräckligt många gjorde så så skulle vi få en situation där det etablerade politiska systemet skulle kunna ifrågasättas på riktigt och vi skulle kunna få tillstånd en diskussion kring hur vi istället borde konstruera systemet för att kunna lösa de verkligt viktiga frågorna. Detta är en position som oftast bemöts med oerhörd kritik då det inte anses som särskilt politiskt korrekt att kritisera demokratin. Jag anser dock att det både är förmätet, kortsiktigt och en aning idiotiskt att anta att det rådande systemet skulle vara den slutgiltiga lösningen för mänskligheten. Ja, demokratin har medfört en utveckling på många plan jämfört med tidigare system, men att tro att vi är färdiga med samhällsutvecklingen är inte bara dumt utan även farligt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s