Category: Ekonomi

Budgetar och satsningar

Såhär i budgettider får vi höra väldigt mycket om alla ”satsningar” politikerna tänker genomföra. Man vill satsa si och så många miljarder på vården, lite mindre på skolan, man vill investera i åtgärdspaket för att utbilda människor och man vill lägga en annan summa på att sätta arbetslösa i sysselsättning  i några hittepå-jobb.

Idag hade jag inte tänkt diskutera några av dessa åtgärder i detalj, även om det finns vissa, eller till och med många koncept i budgeten som är helt uppåt väggarna komstiga. Istället hade jag tänkt skriva några rader om just konceptet att politiker vill satsa på något.

Som grund för detta måste vi börja med att konstatera att politiker faktiskt inte har några pengar att satsa. Eller ja, de är ju ganska välbetalda, så de kan ju satsa ansenliga mängder pengar till  goda syften, men det är så klart inte vad som avses här. Politikerna förfogar däremot över makten att använda statens pengar.  Dock är det ju naturligtvis så att statens pengar faktiskt tillhör medborgarna från vilka de på ett eller annat aätt har aproprierats. Staten som organisation är endast en kostnadsdrivande sådan och tillför inget ekonomiskt värde till samhället och samma sak gäller politikerna: de producerar ingen vara eller tjänst som har ett marknadsvärde och således har de inga ekonomiska resurser att satsa på något.

När politiker således pratar om att ”satsa” eller ”investera” så betyder det i verkligheten att de ämnar tvinga några eller alla medborgae i samhället att köpa eller investera i något som de inte hade valt att lägga sina pengar på frivilligt.

När jag pluggade så brukade jag och mina studiekamrater säga att om något moment, en föreläsning, laboration eller liknande var obligatorisk så var den oftast väldigt dålig. Hade det varit bra eller viktigt hade man deltagit frivilligt. Samma sak kan många gånger appliceras på politiska satsningar: om det hade handlat om bra investeringar så vore det ju rimligt att tro att människor skulle köpa tjänsten eller produkten frivilligt och att investeringar skulle ha gjorts ändå. När politiker säger att de ska satsa eller investera så betyder det således egentligen att de ämnar tvinga människor att köpa något som är för dåligt för att de skulle vilja köpa det frivilligt.

Så nästa gång ni hör en politiker proklamera att de ska satsa på det ena eller det andra, byt ut orden mot ”Under året kommer vi tvinga medborgarna att betala för vårt senaste, svagt vetenskapligt grundade experiment, eftersom idén är så dålig att vi inte kunde få någon att vara med frivilligt.”

Annonser

Framtidens samhälle

Hej alla. Länge sedan sist jag skrev här nu ”verkligheten” har helt enkelt upptagit för mycket av min tid. Det ska dock bli bättring på det området!

Idag tänkte jag prata lite om hur jag ser på framtiden för vårt och förvisso hela världens samhällen. Som jag ser det finns det i stort två vägar samhället kan utvecklas, den ena i många delar positiv medan den andra enligt mig betydligt mer skrämmande. Avgörandet om detta kommer vidare ske inom en ganska snar framtid, fem till tio år ge och ta några.

Till att börja med så är inget av dessa framtidsscenarion i linje med hur dagens samhälle fungerar. Orsakerna till detta är många och jag kan inte i detalj gå igenom samtliga här och nu, så jag nöjer mig med att lista några av orsakerna till att samhället inom kort kommer genomgå omvälvande förändringar och ämnar återkomma till dem i detalj i senare inlägg: Oljan kommer bli mindre tillgänglig/ta slut, övriga resurser kan omöjligt räcka för att understödja det krav på oändlig tillväxt vår nuvarande ekonomi, de stora valutasystemen i världen är byggda som luftslott och kommer kollapsa, stora delar av ”den rika världen” har stora ekonomiska bubblor, inklusive på bostadsmarknaden, resursfördelningen är så snedvriden att det förr eller senare kommer leda till våldsamma konflikter. Samt många fler. Om ni tänker efter så inser ni att trygga Sverige inte är så tryggt alls och att allas våra liv med stor sannolikhet kan förändras tämligen snart.

De två möjliga scenarion jag ser för utvecklingen är polärt motsatta. Å den ena sidans er vi idag en mängd initiativ, understödda av modern teknik, framförallt informationsteknik, där tidigare myndighetsmonopoliserade verksamheter bedrivs privat med hög effektivitet. Vi ser hur försvunna människor hittas av frivilliga på ett sätt staten aldrig kunnat matcha, vi ser hur nödställda familjer snabbt och effektivt får hjälp med sin försörjning, vi ser hur alternativa valutor, utom statens kontroll växer fram. I korthet så är vi nära den punkt där människor kan börja inse att statens och myndigheternas funktioner kan utövas mer effektivt och med större insyn och inflytande utan statens inblandning. Utan varken en väpnad revolution eller en utopiskt effektiv informationsspridningskampanj har vi således närmat oss både libertarianismens och kommunismens ultimata mål; ett samhälle där staten och politikerna inte längre behövs.

Som motpol har vi dock det faktum att en väldigt stor mängd människor dels är aktiva som politiker och inte vill släppa den makt och de förmåner detta innebär och dels är anställda av olika myndigheter och därför är beroende av statens institutioner för sin överlevnad. Tillsammans brukar jag kalla dessa den politiska klassen. Denna stora maktgrupp i vårt samhälle inser naturligtvis vilket hot utvecklingen av idag utgör och har redan börjat bekämpa den i något som ytterst endast kan leda till ovanstående scenarios totala motpol: Det totala övervakningssamhället. Vi kan redan se åtskilliga av dessa åtgärder i FRA-lagen, datalagringsdirektivet, ytterligare befogenheter för utövarna av statens våldsmonopol (polisen) att kvarhålla och avlägsna obekväma personer godtyckligen, mängder av register kring våra liv som kan samköras för att kartlägga våra liv. Varje enskild insats ter sig för många harmlös och ofarlig, men sammantaget blir graden av kontroll allt högre. Samtidigt ser vi en politisk utveckling där de styrande partierna blir allt mer likartade, vilket i praktiken utmanövrerar effekten av vår rösträtt.

Vi måste alla överväga vilket av dessa samhällen vi faktiskt vill leva i och göra vad vi kan för att påverka innan det är försent. Det är lätt att bara resignera och tro att ”jag kan ändå inte göra något” men det är inte sant.

Inkomstklyftorna och deras ökning

Häromveckan rapporterade Svenska Dagbladet att inkomstklyftorna ökar snabbare i Sverige än i något annan OECD-land, något som det verkar som vi borde förfasas över. Läser vi artikeln ser vi att studien som ligger till grund för rubriken mycket riktigt kommer fram till att den relativa fattigdomen i Sverige ökat snabbt sedan 1995, men också att de allra flesta grupper i samhället fått det bättre under samma period i absoluta termer.

För att överhuvudtaget kunna diskutera ämnet så behöver vi reda ut några begrepp. Svenska dagbladet har också en artikel kring vad dessa termer betyder som kan vara intressant läsning. Med begreppet relativ fattigdom menar OECD den andel av befolkningen som tjänar mindre än 50% av medianinkomsten. Dvs, har vi 10 personer där 3 tjänar 40 kr, 3 tjänar 60 kr och övriga fyra tjänar 50 kr så är de tre som tjänar 40 kr att räkna som relativt fattiga. Det betyder också att om 9 personer tjänar 100 kr och en tjänar 10,000 kr så är de 9 att räkna som relativt fattiga. Den andra termen av intresse i sammanhanget är absolut eller materiell fattigdom, där man istället för att sätta en individs inkomster i relation till resten av befolkningens bedömer hennes förmåga att vid behov köpa vissa viktiga saker.

Ett annat begrepp som vi bör förstå är det som kallas ”pareto-optimalitet”. Detta definieras som det tillstånd där tillgångarna i ett system är så fördelade att en aktör kan få det bättre endast genom att någon annan får det sämre. Eftersom det är i praktiken ett intraktabelt problem att upprätthålla pareto-optimalitet i ett så komplext system som ett helt samhälle så kan vi anta att vi alltid befinner oss i ett tillstånd där en åtgärd eller händelse som påverkar fördelningen av tillgångar antingen för oss närmare det prateo-optimala tillståndet eller längre från det. En pareto-förbättring definieras således som en förändring i fördelningen som medför att någon aktör får det bättre utan att någon annan får en försämring.

Ser vi till vad vi faktiskt vet med ledning av OECD’s rapport så förefaller det som förändringen som skett just faller under definitionen av en pareto-förbättring: Vissa aktörer har fått det bättre utan att andra fått det sämre. Faktum är ju att de allra flesta enligt studien fått de bättre, något som borde ses som positivt. De praktiska konsekvenserna ligger i mängden tillgängligt kapital för den privata marknaden: Om en enda aktör på marknaden får det bättre utan att motsvarande försämring sker för någon annan betyder det att marknadens samlade kapital har vuxit. Det betyder i sin tur att marknaden har större utrymme för att skapa ytterligare välstånd i form av fler arbetstillfällen och ökad produktivitet.

Det finns de som hävdar att en jämlik inkomst- och välståndsfördelning har ett självändamål och att detta ändamål är så starkt att det motiverar politiska åtgärder för att förhindra en utveckling som den vi haft i Sverige. Min uppfattning är att denna position ofta framförs i affekt. Det är ju ganska naturligt att vi tycker det känns jobbigt att se att någon annan fått sitt välstånd ökat väldigt mycket mer än vårt eget, oaktat det faktum att vi också fått det bättre, men inte i samma utsträckning. Men den som seriöst hävdar att det finns en samhällsekonomisk fördel med att förhindra denna utveckling har en ganska svår nöt att knäcka. Givet det fiktiva scenariot att vid tidpunkt ett tjänar person ett 40 kr, person två 50 kr och person tre 60 kr, och senare vid tidpunkt två tjänar person ett 50 kr, person två 60 kr och person tre 100 kr så måste ”rättvisekämpen” kunna förklara varför det tidigare scenariot är bättre än det senare.

Invändning som kommer på detta från rättvisesidan är att det skulle finnas en alternativ lösning som skulle förändra det andra scenariot, att man genom omfördelning skulle kunna uppnå att alla tre personerna istället tjänade 70 kr. Problemet är att detta argument saknar både teoretisk och praktisk verklighetsförankring. Beskattning och omfördelning genom regleringar påverkar nämligen alltid utfallet negativt, med andra ord, det går bra att beskatta bort en ojämlik fördelning, men endast på bekostnad av hela systemets prestanda. Konsekvensen av detta är inte bara att de som utan reglering skulle fått de största ökningarna nu får mindre ökningar utan också att den totala ökningen i kapital minskar. Och omvänt effekten nämnd tidigare så betyder detta mindre utrymme för marknaden att skapa ytterligare välstånd i form av arbetstillfällen och produktivitet. Skickliga politiker kan göra denna effekt mer eller mindre påtaglig och mer eller mindre synlig, men aldrig helt eliminera den. Så, situationen är fortfarande den att rättvisekämpen måste kunna förklara vilka fördelar för samhället den jämlika fördelningen medför som gör det värt att avstå den samlade välståndsökningen.

Förutom detta, dvs att skapandet av välstånd inte är oberoende av rådande välståndsfördelning finns fler punkter att ha i åtanke. En annan punkt är den faktiska fördelningen av individer i de olika grupperna. Det är alldeles uppenbart att det finns avsevärt fler människor med mer ödmjuka inkomstnivåer än vad det finns rika. Detta betyder helt enkelt att även om vi beskattade bort hela skillnaden mellan grupperna så skulle det, förutom konsekvensen att den rika gruppen ganska snart skulle sluta med de aktiviteter som gjort dem rika, inte medföra en särskilt stor ökning i inkomsterna för den numerärt överlägsna gruppen som skulle vara förmånstagare. Detta är förvisso inte ett argument i sak, snarare ett konstaterande att det inte är en särskilt gynnsam åtgärd för någon grupp. En lägre marginalbeskattning av de rika gör det förvisso mer sannolikt att de fortsätter med de välståndsskapande aktiviteterna de gör, men samtidigt utfallet för förmånstagarna ännu mindre.

En annan punkt är den att, kontroversiellt nog så finns det fördelar med en efterfrågan på lyxprodukter. Många av de innovationer normalinkomsttagare har tillgång till idag var tidigare rena lyxinnovationer. Exempel på detta är bilindustrin där det ofta är lyxbilsmärkena som först kommer med innovationer som några år senare blir standard. Många av dessa innovationer hade aldrig kunnat finansieras utan en efterfrågan från kapitalstarka konsumenter och hade kanske aldrig genomförts. Ser vi på detta i ett globalt perspektiv (och varför skulle vår idé om rättvisa bara sträcka sig till landets gränser) så är hela Sveriges befolkning att betrakta som de kapitalstarka som efterfråga innovationer. Praktiska exempel på detta är utvecklingen av mer miljövänliga bilar där mindre bemedlade människor i andra delar av världen är långt ifrån att ha råd att välja en bil som tar hänsyn till annat än rå funktionalitet i förhållande till pris, men där vi har råd att efterfråga mer. Hade vi avstått hela vårt större välstånd till förmån för världens i relation till oss fattiga hade det inte förändrat situationen nämnvärt för dessa och de hade fortfarande inte haft råd att efterfråga en elbil, skillnaden hade varit att då hade vi inte heller haft råd och inget företag att utvecklat dem.

Självklart går det att utveckla dessa argument till att bli oändligt mycket större, det har ju faktiskt skrivits åtskilliga böcker i ämnet. Jag tyckte dock, givet dagens diskussionsklimat i frågan att komma med ett par punkter som är värda att ha i åtanke. Det är sällan en fråga är så enkel att det finns en snabb politisk lösning på den, och frågan om inkomstfördelning är definitivt av den karaktären. Det går helt enkelt inte att beskatta och reglera bort ojämlika inkomster och frågan är om det överhuvudtaget finns skäl att försöka. Det borde vara av betydligt större vikt att hitta modeller som gör att alla kan få en god levnadsstandard på ett sätt som är hållbart både ur samhällssynpunkt och ekologisk dito, att då begränsa innovationskraften i samhället genom att reglera och beskatta bort ett fiktivt problem är inte försvarbart.

Satsningar på jobben

Sittande regering samt flera andra västeuropeiska dito, mest framträdande Tysklands har på senare tid fått utstå alltmer kritik för att de ”håller i slantarna” och inte satsar sig ur krisen såsom vi alltid fått lärasedelbuntar oss att man bör göra. Det senaste i raden utspel kom från LO’s Karl-Petter Thorwaldsson som kräver att regeringen, oavsett vilken som sitter efter valet bör låna 70 miljarder för att satsa på diverse områden i samhället vilket, enligt LO’s beräkningar skall leda till 100,000 nya jobb.

Teorin att man bör satsa sig ur en kris är inte ny, den vilar på John Maynard Keynes förklaring av hur uppgångar och nedgångar i ekonomin uppstår. Enligt den keynesianska skolan uppstår dessa svängningar spontant i ett ekonomiskt system och förstärks av marknadens aktörer: När ekonomin dippar efter en höjdpunkt tenderar näringsidkare att göra sig av med mer personal än vad som egentligen är nödvändigt, vilket minskar den samlade köpkraften hos konsumenterna vilket i sin tur försvårar situationen och näringsidkarna säger upp ännu fler etc. Enligt Keynes är lösningen på en sådan nedåtgående spiral att genom låga räntor och statliga ”investeringar” injicera mer pengar i ekonomin vilket kan vända spiralen uppåt. Politiskt sett är iden naturligtvis genialisk, det är nämligen inte svårt att vinna stöd för åtgärder som ger folket ”gratis” pengar.

Jag och många andra intresserade anser dock att detta koncept är felaktigt, mycket på grund av att Keynesianismen under de 80 år den varit det rådande nationalekonomiska paradigmet inte lyckats uppnå vad Keynes hoppades på. Keynes systems huvudsakliga syfte var att mildra effekterna av ekonomiska svängningar samt undvika regelrätta depressioner, något vi idag vet inte har lyckats: Vi befinner oss (trots vad vissa politiker vill påskina) i en av tidernas största ekonomiska depression och vi får alla lära oss att acceptera hög- och lågkonjunkturer som en naturlag från barnsben. Dessutom har den Keynesianska filosofin att det är ok för stater att gå med underskott, dvs spendera mer än de har råd med om så krävs för att balansera de ekonomiska svängningarna gjort att varje modern stat har enorma statsskulder och väldigt få av dessa minskar.

En alternativ förklaring till ekonomiska svängningar som tycks stämma bättre överens med historien och som jag därför är mer benägen att tro på är den som ges av den österrikiska skolan. Jag tänker inte gå in på den i sin helhet här, den som är intresserad kan läsa wikipedias artikel här. Kortfattat går teorin ut på att när räntenivån i samhället, dvs priset på kredit är artificiellt lågt genom statliga ingripanden (riksbanken har en låg reporänta) leder det till kreditexpansion, dvs att alltmer pengar sätts i omlopp då bankerna lånar ut alltmer pengar. Varje gång en ny kredit ges ut av en bank ”skapas” nya pengar i cirkulationen och dessa ligger sedan till grund för ytterligare expansion i enlighet med reservbank-systemet vilket leder till att mängden pengar ökar exponentiellt. Denna tillgång på mer pengar skapar initialt upplevt positiva effekter då det ger möjlighet för goda ideér att omsättas till verkliga företag, bostäder byggs och människor får en i allmänhet bättre ekonomi. Med tiden sinar dock mängden goda investeringar att göra för dessa pengar. Banker och kreditinstitut är dock i sin konstruktion drivna att låna ut så mycket kapital de har möjlighet till och när det inte finns goda investeringar att göra investeras pengarna i allt sämre sådana.

Problemet är att samtliga dessa investeringar vilar på en förväntan om framtida lönsamhet: När en bank ger en kredit och därmed sätter nya pengar i omlopp görs detta mot förväntningen att det pengarna investeras i kommer att ha ett reält värde minst motsvarande krediten vid en tidpunkt i framtiden. Pengarna som satts i cirkulation saknar således ett verkligt värde som underbygger dem fram tills dess att investeringen blivit lönsam. Vid goda investeringar tidigt i cykeln är detta inget problem då investeringarna är sunda och det uppskattade värdet därför sällan uteblir. Senare i cykeln är motsatsen sann: investeringarna löper stor risk att aldrig uppnå det värde som pengarna som sats i omlopp innehar. Till sist inser marknaden att mängder av investeringar är övervärderade och bankerna tvinga börja ta tillbaka krediter. Detta leder till att mängden pengar i omlopp minskar och alla effekterna ovan måste reverseras.

Orsaken till att ekonomin krisar är således att mängder kapital är investerat i dåliga investeringar som aldrig kan bli lönsamma samtidigt som det finns en stor mängd pengar i cirkulation vars värde underminerats av att de underliggande värdena är mindre än man från början trott. Hela ekonomin inklusive nominella lönenivåer och levnadsstandard har under uppgången anpassat sig efter denna tillgång på pengar som egentligen inte är värda så mycket som man tidigare trott. För att lösa problemet från grunden måste processen omvändas: de felaktiga investeringarna måste tillåtas gå i konkurs, ekonomin måste tillåtas krympa, de nominella lönenivåerna minska och levnadsstandarden anpassas efter det verkliga värde som finns i samhället, inte det uppblåsta som baseras på tidigare felbedömningar.

Vad Keynes föreslår och vad politiker också gjort sedan 30-talet är det motsatta: Man har på olika sätt ”injicerat” pengar i ekonomin oftast i form av ”satsningar” på olika områden. Anledningen att man har kunnat göra det i så många år är att det fungerar. Tillfälligt. Med ett tillskott av nya pengar in i ekonomin så räddar man ekonomin kvar på en nivå nära den skapad av kreditexpansionen och effektivt ser man till att alla investeringar som gjorts, även de dåliga överlever. Man har således inte löst problemet utan skjutit det på framtiden; när nästa nedgång kommer så har man både de gamla samt alla nytillkomna felinvesteringar att hantera. Priset för detta är ett ökande berg av skulder, både i form av den synliga statsskulden, men även mindre synliga sådana som pensionssystemet och övriga välfärdssystem, där stater är skyldiga medborgare sådan ofantliga summor att det knappt går att förstå.

Att som Thorwaldsson föreslår låna stora summor pengar kan således i bästa fall leda till att krisen varar längre genom att det tar längre tid för ekonomin att justeras nedåt och i värsta fall att man helt undviker att återgå till en nivå där ekonomin ligger i fas med verkligheten vilket kommer straffa sig vid nästa kris. Förr eller senare kommer vi vara tvungna att hantera inte bara den kris vi står inför utan även alla uppdämda problem från 80 års politik som bygger på att skjuta problemen framför sig och gör inte vi det så är det ett fruktansvärt arv vi lämnar till kommande generationer. Jag är säker på att Thorwaldsson tror att hans förslag är av godo för jag har svårt att tänka mig att en framträdande företrädare för LO med berått mod skulle föreslå något som har så enorma negativa implikationer för Sveriges och alla människor som bor härs framtid.

Vinster = profithunger?

På senare tid, speciellt i samband med att Socialdemokraterna kom fram till någon sorts ”varken-eller”-beslut i frågan på sin kongress så har frågan om så kallade ”vinster i välfärden” varit på tapeten. En nyligen gjord enkät visar att en majoritet av 1151495_520_292_184688862folket dessutom ställer sig på motståndarsidan i någon mån.

Vad är det då egentligen som diskuteras? Diskussionen handlar om huruvida företag som kommuner och landsting anlitar för att utföra specifika tjänster ska tillåtas gå med vinst eller ej. De specifika tjänsterna under luppen är utbildning och sjukvård och här anser alltså en majoritet av folket att till skillnad från alla andra tjänster som offentliga organ köper av privata företag så finns något unikt med dessa kategorier av tjänster och företeelsen bör därför förbjudas. Eller ja, motståndarna vill i många fall tillåta att näringsidkare utför tjänsterna, men de ska i så fall göra det för att de är goda samariter och inte förvänta sig att tjäna några pengar på sitt arbete. Sett till att de som jobbar med dessa saker även i offentlig regi får vansinnigt dåligt betalt, många gånger sämre än i de privata alternativen så skulle man nästan kunna tro att denna majoritet helt enkelt inte vill att lärare, sjuksköterskor eller läkare ska kunna mer än knappt överleva på sina löner, men vi hoppas väl att så inte är fallet.

Den vanligaste invändningen som framförs mot dessa vinster är att skattepengar inte skall gå till privata vinster. Andra argument som framförs är att det politiska systemet skulle garantera bättre kontroll och säkerställa kvalitén i skola och vård effektivare samt att privata initiativ inom dessa områden riskerar att leda till olikheter vilket också måste betyda orättvisa enligt vissas definition. De som förespråkar den lösning som finns brukar anföra valfrihet som ett argument och ökad effektivitet som ett annat, det senare baserat på kännedomen om att privata företag i konkurrens i alla praktiska situationer visat sig överlägsna offentliga monopol gällande att utvecklas.

Jag skulle vilja hävda att ingen sida har rätt. Låt oss börja med att diskutera problemen med förfarandet att producera varor och tjänster i form av ett politiskt kontrollerat monopol. Det första och mest uppenbara problemet är det faktum att ersättningar i denna typ av system frikopplas från produktionens förmåga. Vi människor är på många sätt relativt enkla djur: Vi har vissa grundläggande behov som måste tillgodoses och vi har utöver dessa ett antal önskemål som vi blir mer nöjda om de uppfylls. Kan vi välja så föredrar vi alltid att få våra behov och önskemål tillgodosedda förr snarare än senare. Vad det betyder är att på ett personligt plan så strävar vi, efter att vi fått våra behov tillgodosedda efter att uppfylla våra önskemål. Aggregerar vi detta till våra arbeten så är den enkla slutsatsen att om det finns en relation mellan att vi utför vårt arbete på det mest effektiva och ändamålsenliga sättet och att uppfylla våra önskemål så kommer vi att sträva just efter att arbeta effektivt och ändamålsenligt. Många av våra önskemål kan tillgodoses av pengar, hur krasst det än låter: Vill vi kunna resa mer, förkovra oss, bo bättre, klä oss bättre, ge våra barn en tryggare uppväxt eller arbeta mindre så styrs allt detta av hur stor ekonomisk rörelsefrihet vi har. Om vi med detta i åtanke betänker exempelvis en offentlig skola verksam på en marknad där alla andra skolor också är offentliga så är frågan om de egenskaper som karaktäriserar en bra lärare också belönas därefter? Jag skulle vilja hävda att så inte är fallet: Lärarens lön är kontrollerad av den politiska arbetsgivaren samt fackförbundet, båda dessa faktorer verkar för att i rättvisans namn utjämna skillnader i individuell ersättning. Läraren kan inte heller vända sig till en annan arbetsgivare och visa på sin kompetens och begära en bättre ersättning.

Om vi dessutom utgår från att det kräver en ansträngning både psykologiskt och rent konkret för att vara en mycket bra lärare istället för att vara en medioker sådan, dvs individen investerar sig tid och energi för att bli kompetent så blir problematiken ännu tydligare: för den individuella läraren verksam under dessa förutsättningar är det mest ekonomiskt att investera så lite som möjligt i sin egen kompetens och förmåga i yrket. Även på andra nivåer i dessa organisationer är problematiken tydlig: En chef i en offentlig verksamhet har ingen möjlighet att få bonusar eller avancera till mer välbetalda tjänster genom att fatta de beslut som ytterst leder till maximal kvalité och leveransprecision i verksamheten. Även om chefen i fråga istället motiveras av faktorer som att göra sin verksamhet framgångsrik etc så är kopplingen här dålig: En offentlig verksamhet tjänar inte på att vara maximalt effektiv då den inte är säker på att få behålla det överskott en effektivisering medför då en offentlig verksamhet inte har några egna pengar, den tilldelas en budget genom en politisk process. Det mest ekonomiska alternativet för en offentlig chef är istället att se till att förbruka hela sin budget och gärna lite till för att inte riskera att tilldelas mindre under nästa period.

En annan, mer komplicerad men minst lika viktig faktor i varför offentliga monopol är problematiskt är mätbarhet och styrning. För att förstå detta så måste vi diskutera fenomenen pris och värde. Många människor har en bild av att pris och värde på en vara eller tjänst på något sätt är en egenskap som går att tillskriva varan eller tjänsten, ungefär på samma sätt som vad en vara väger. Hur detta värde sedan tillkommit finns det olika idéer kring: Vissa hävdar att värdet beror på arbetsinsatsen som krävts för att skapa produkten, andra tillskriver den till ett råvaruvärde. Utan att bli för långrandig i teoretiska diskussioner så nöjer jag mig med att säga att alla dessa olika tankar är felaktiga. En produkt har ingen fristående egenskap som beskriver dess värde. Värdet på en produkt är istället en funktion av den nytta individen som äger produkten tillskriver den. Detta betyder också att värdet på en produkt kan vara kraftigt olika beroende på vem man frågar: En hammare har ett avsevärt högre värde för en snickare än för en bagare, i synnerhet om snickaren inte redan äger en hammare och således inte kan utföra sitt arbete. Detta är också grunden för handel på en fri marknad och därmed också prissättning. När två individer äger olika tillgångar som de båda värderar olika finns grund för handel: Snickaren äger ett baktråg han snickrat och behöver en hammare som bagaren äger. Han värderar hammaren högre än baktråget och är således villig att byta. Om bagarens värdering är den omvända, dvs hon värderar baktråget högre än hammaren så är transaktionen ett faktum och handel uppstår. Notera att båda aktörerna i ett handelsutbyte nödvändigtvis måste bli rikare av utbytet: om den ena parten inte värderar tillgångarna hon får högre än de hon ger så finns ingen grund för handel och inget transaktion kommer ske.

På en marknad med fler aktörer kompliceras scenariot av att det kan finnas flera som äger en vara som jag vill ha och ytterligare andra kan vilja ha det jag kan erbjuda. Om jag äger en tillgång som många individer värderar högt så kan jag sälja den till ett högre pris och omvänt, om tillgången jag äger är lättillgänglig så måste jag sänka mitt pris. Ingen kommer dock betala ett pris som är högre än vad denne värderar varan till och ingen kommer heller sälja en tillgång till ett lägre pris än den lägsta värderingen, vilket inkluderar kostnaderna för anskaffning och/eller tillverkning av tillgången. På en marknad med en mix av aktörer enligt detta så kommer alla handelsprodukters pris röra sig mot och stabiliseras vid ett ekvivalenspris, vilket är det pris som ingen aktör är villig att sälja produkten för mindre än och där ingen heller är villig att betala mer. Vad detta betyder är att en varas eller tjänsts värde och pris inte är en funktion av tillgången i sig, utan en funktion av marknaden.

Om vi nu återgår till den verksamhet som verkar i monopolställning så inser vi att denna mekanism inte existerar för en sådan verksamhet: Eftersom det inte finns några konkurrenter så kan aldrig ett marknadspris fastställas, utan det blir upp till den som driver denna typ av verksamhet att försöka estimera fram ett pris, vilket oftast gör baserat på kostnader. Problemet är att inte heller kostnaderna är korrekta eftersom samtliga som arbetar i monopolet också är satta utanför marknadens prismekanism och således är inte heller priset på arbetet korrekt. Detta förstärks ytterligare av att många av leverantörerna av produkter som behövs i verksamheten också ingår i denna snurra: Företag som producerar studielitteratur eller medicinsk utrustning är exempel. Detta gör att det slutgiltiga priset som på ett eller annat sätt ska betalas av brukarna av tjänsten blir mer eller mindre godtyckligt. För ett offentligt monopol eller ett monopol som tillverkar tillgångar som människor är tvingade att köpa är detta inte ett omedelbart problem då det offentliga monopolet inte förutsätter att kunderna ska välja att köpa produkterna de producerar, de tvingas köpa dem genom skatteinbetalningar oavsett om de har nytta av tjänsten eller ej. Detta förstärker återigen oförmågan att förbättra och effektivisera denna typ av verksamhet då konkurrens saknas och kunderna måste köpa produkten oavsett priset.

Detta är dock inte den enda effekten av denna avsaknad av fungerande prissättning. Att veta både den slutgiltiga produkten samt alla ingående komponenters pris och värde på en marknad styrd av efterfrågan är nödvändiga komponenter för att kunna beräkna och fatta beslut kring vad och hur mycket som ska produceras av en vissa vara eller tjänst. Detta är orsaken till de fenomen vi som minns såg i socialistiska stater där vissa produkter skapades i överflöd medan allvarliga brister rådde på andra. Det berodde inte på inkompetens bland de styrande eller felaktiga beräkningar, det berodde på att det faktiskt är omöjligt att korrekt kalkylera produktionen i en planekonomi. Samma sak ser vi i de planekonomiska delarna i vårt system, där verksamheter ständigt brottas med denna typ av problem.

Vad är det då som krävs för att kunna lösa denna typ av problem? Låt oss först titta på vad den så kallade privatiseringen som genomförts idag faktiskt innebär. Kortfattat kan man säga att offentliga verksamheter har outsourcats till privata. Det finns ingen strukturell skillnad i det förfarande vi har idag jämfört med ett fullständigt monopol. Styrmedlen är fortfarande desamma, dvs det är politiska beslut som ligger till grund för prissättning och produktionskapacitet vilket leder till samma felaktigheter. Kunderna är fortfarande tvingade att köpa produkterna till ett pris som inte är ett korrekt marknadspris. Innehållet i produkterna är dessutom i största möjliga mån desamma. Däremot finns en viktig skillnad: Företagen som anlitas för att utföra tjänsterna ägs av kapitalstarka individer och företag, individer som valt att investerar sitt kapital i dessa verksamheter med den fullt befogade förväntningen att få avkastning på sitt kapital. De som då leder dessa verksamheter måste se till att vinst genereras, alternativt bli av med sitt arbete. Men vilka variabler har denna typ av verksamheter att laborera med för att generera vinst? Priset är redan fastställt, man får en förutbestämd summa pengar per patient eller elev. Även innehållet i tjänsterna är bestämt; en patient ska behandlas enligt en viss procedur givet en viss åkomma och eleverna skall utbildas efter en statligt fastställd plan. Det kan gå att laborera en aning med lönerna för de lägst utbildade och sämst betalda, de mer välutbildade grupperna utgör bristyrken så där kan man inte betala mindre än de offentliga verksamheterna. Återstår gör att försämra kvalitén i tjänsten och det är exakt vad vi sett. Systemet är i det närmaste skräddarsytt för att få alla de sämsta sidorna från offentliga monopol med sig och inga av fördelarna med en privat marknad.

De verkliga problemen med offentliga monopol undviks således inte med outsourcing av offentliga tjänster och istället inför man ytterligare problem till de som redan finns. Som vi sett ligger det huvudsakliga problemet i värdering och prissättning av tjänster och detta problem kan endast lösas genom att låta fria och oberoende aktörer konkurrera på en fri oreglerad marknad. Ett sådant system innebär naturligtvis vissa andra problem och det ställningstagande man måste göra är vilken typ av problem vi vill handskas med, vilket borde avgöras av vilket av systemens samlade för- och nackdelar leder till bästa möjliga vård och skola för det största antalet individer till lägsta möjliga kostnad. Allt annat är retorik.

Så som jag skrev tidigare anser jag inte någon av sidorna i debatten har rätt. Motståndarna till vinsterna är ofta moraliskt drivna av det fruktansvärda i att skattepengar kan tänkas hamna i någon girig kapitalists ficka. Det denna grupp borde fråga sig är ”spelar det egentligen någon roll?” Det som borde vara intressant är huruvida vården och skolan fungerar på bästa möjliga sätt eller ej. Om kapital hamnar i ett riskkapitalbolag så kommer pengarna investeras i något annat precis på samma sätt som om de stannar hos staten, frågan är vem som är bäst på att investera i rätt saker, Reinfeldt eller professionella investerare? Det man här istället borde fundera på och oroa sig över är varför allt fler av dessa bolag väljer att inte investera i Sverige? Den andra sidan, oftast företrädd av de så kallat borgerliga tror att man med detta system på något sätt får fördelarna av fri marknadskonkurrens men ändå kan behålla den politiska kontrollen, något som alltså inte är sant. Det andra denna grupp talar sig varm för är valfrihet och man kan ofta från dessa få intrycket att kapitalism och valfrihet går att sätta likhetstecken mellan. Det är sant att reformen ger valfrihet, såtillvida att man kan välja om vårdcentralen man går till ska heta Capio eller Carema. Detta är dock tämligen ointressant när tjänsten i allt väsentligt är densamma och så även priset. Det har också väldigt lite att göra med kapitalismens fördelar. Om vi går tillbaka till vår snickare igen så är det tämligen ointressant för snickaren om det finns 100 olika säljare av samma hammare till samma pris på marknaden, han vill ha rätt hammaren till bästa möjliga pris och det är exakt detta det kapitalistiska systemet är bra på att tillgodose.

Skatteeffekterna, jobbskatteavdrag och andra bryderier

Från vänsterhåll har det ända sedan den nuvarande regeringen tillträdde hörts negativa röster inför de skattesänkningar som genomförts i form av jobbskatteavdrag. Nu, efter ett antal år så är argumentationen igång igen då det snart(?) är dags för val igen. Motståndarna hävdar att inga bevisbara effekter har uppnåtts på sysselsättningen samt att teorin om att skattelättnader för de rika skulle ge fördelar även för de mindre bemedlade, sk. ”Trickle Down” har visats vara felaktig.

Jag skulle dock vilja påstå att frågan inte är så enkel. Till att börja med frågan huruvida dessa lättnader givit fler jobb eller ej. Jag skulle vilja hävda att det är en fråga vi omöjligen kan besvara. Samhället är ett alldeles för komplext system för att vi ska kunna avgöra hur situationen hade varit om vissa parametrar varit annorlunda. Vi kan gissa och tro, men aldrig veta. Dessutom visade Alter Korpi och Joakim Palme 1998 i essän ”The Paradox of Redistribution and Strategies for Equality” att omfördelningspolitik många gånger har oväntade effekter. Exempelvis visar de tydligt att riktade åtgärder mot specifika grupper, såsom att ge de fattigaste någon sorts bonus som bekostas av de rikaste sällan ger en effekt på fördelningen av tillgångar. Istället är det åtgärder som stora samhällsgrupper har nytta av som ger de största effekterna. Jobbskatteavdragen torde kunna härledas till just en sådan åtgärd, där samtliga svenskar med ett arbete får en fördel. Som sagt kan vi inte veta, men min gissning är att det åtminstone inte kostat några verkliga jobb.

Nästa invändning mot beskattningsivern är just förvaltningen av pengar. I Sverige har vi idag en total skattekvot på närmare 50%, den har minskat något de senaste åren. Det betyder att hälften av alla inköp av varor eller tjänster i Sverige görs av offentligheten. Detta medför flera potentiella risker. För det första ger detta effekt på de marknader där staten är stora kunder. När stora mängder transaktioner i en marknad genomförs med andra principer än marknadens så är det också omöjligt att den marknaden påverkas och konkurrensen mellan aktörerna rubbas. Eftersom fri konkurrens på en fri marknad är den situation där företag hittar flest innovationer och där priset också blir det bästa så är effekten av detta det motsatta: Företag i dessa marknader blir mindre innovativa och kommer inte att kunna erbjuda det bästa möjliga priset på sina produkter. Ja, de kan bli innovativa i bemärkelsen att anpassa sig efter den marknad där staten är en stor påverkande faktor, men det är inte representativt för den verkliga underliggande marknaden och således blir innovationerna missriktade. Allra störst blir dessa effekter på marknader där staten köper alla produkter från en leverantör och där staten också täcker hela efterfrågan på den marknaden. Exempel är vård och skola innan den delprivatisering som finns nu tillkom. På dessa marknader är det, som Ludwig Von Mises visade 1920 Die Wirtschaftsrechnung im Sozialistischen GemeinwesenEconomic Calculation in the Socialist Commonwealth” omöjligt att på ett korrekt sätt kalkylera kostnader, vilket ger effekten att det är omöjligt för de centrala planerarna av dessa verksamheter att veta hur de ska styra produktionen rätt för att tillgodose marknadens behov. Dessutom blir det, i avsaknad på konkurrens, omöjligt att fastställa ett korrekt pris på produkterna. Dessa effekter är en stor del av varför socialistiska nationer som Sovjetunionen kollapsade och att de i dessa stater ofta finns överskott på en sak medan det råder skrikande brist på något annat. Minskad beskattning har till följd att färre av samhällets inköp hanteras av staten och således att företag kan bli effektivare.

I samband med detta stycke bör också sägas några rader om politisk styrning av ekonomi generellt. I en nation som vår, där vi överlåter åt staten att göra nästan hälften av våra inköp för vår räkning så ligger ett enormt ansvar för att hantera dessa inköp och investeringar rätt på politikernas axlar. Att leda ett storföretag som Volvo är naturligtvis enormt utmanande, så att leda något så stort som ett lands halva ekonomi är en nästan ofattbar utmaning. När stora komplexa bolag rekryterar personer för att leda dem så söker man efter personer som visat sig vara kapabla den uppgiften och har stora meriter från att framgångsrikt driva företag tidigare. På samma sätt är det så att de största ägarna i dessa bolag för att förvärva sina aktieinnehav har varit tvungna att investera ansenliga mängder kapital, kapital de har vunnit genom att vara delägare i framgångsrika bolag tidigare. Jämför vi det med det offentliga systemet så leds detta av politiker. De politiker som vinner valen och således är de som får detta enorma ansvar har också visat meriter: de har visat meriter i retorik, i att lova rätt förmåner till rätt grupper och i att vara precis ”lagom” åt alla håll så så många som möjligt ska gilla dem. Skulle man vara djävulens advokat skulle man kunna säga att de meriter som krävs för att nå politisk makt är att kunna dupera människor. Ingenstans bland de meriter som krävs ligger att vara kunnig i att driva komplexa verksamheter, förvalta kapital etc. Dessutom har politikerna bråttom: De måste genomföra tillräckligt många åtgärder som väljarna ser en konkret nytta med inom lite över 2,5 år om de ska ha en chans att bli omvalda. Detta borgar för att kortsiktiga beslut har företräde framför mer långsiktiga. Risken är således att de människor vi anförtror halva vår personliga ekonomi åt inte alls är särskilt väl lämpade sin uppgift och inte alls kommer handla på det sätt som är till störst nytta för oss. Detta torde återigen tala för att minska deras handlingsutrymme genom att överlåta mindre del av vår ekonomi åt dem.

En tredje synpunkt rör progressiviteten och marginaleffekterna i skattesystemet. Många gånger när debatten förs kring höginkomsttagare verkar det som att de inblandade tänker på det lilla fåtalet av de allra rikaste människorna. Att diskutera förhållandena för de som tjänar tiotals miljoner om året kan vara nog så intressant, men det är knappast det mest relevanta området när det gäller samhällspåverkande förändringar. Mer intressant är den tämligen stora grupp individer i vårt samhälle som tillhör en form av övre medelklass: Mellanchefer, avancerade specialister och ingenjörer, läkare, vissa entreprenörer. Det finns en tydlig strävan och övertygelse kring att Sverige ska vara ett land av innovatörer, utvecklare och ledare snarare än att konkurrera med låglöneländerna om lågbetalda arbeten. Således är det viktigt för Sverige att denna grupp främjas och växer. Det är ju samtidigt så att denna kategori av yrken är förenade med längre utbildningar (högre studieskulder och senare ingång i arbetslivet), större ansvar och större engagemang än ett mindre välbetalt arbete, men skillnaden i lön mellan dessa och normalinkomsttagare är inte enorm, många gånger mindre än vad de flesta normalinkomsttagare tror. Att denna grupp då ligger precis i det lönespann där progressiviteten i skattesystemet märks till fullo ger effekten att nettoskillnaden mellan ett normalinkomstyrke eller att investera i den utbildning och det engagemang samt ansvar som krävs för att ”avancera” till denna övre medelnivå blir tämligen liten. Dessutom råder samma effekt för de som redan tillhör gruppen: När en löneökning på 1000 kr ger mindre än 400 kronor i plånboken kan det påverka hur många som vill utvecklas och ta nästa steg. Och ja, jag vet att det finns yrkeskategorier som borde tillhöra dessa mer välbetalda, exempelvis sjuksköterskor eller lärare och jag har också tankar kring hur detta skulle låta sig göras, men mer om det i ett annat inlägg.

Välfärdens framtid

I dagens politiska diskussion på riksdagsnivå så rör diskussionen ofta detaljer. Detaljer i exakt hur fördelningen ska se ut, vem som ska utföra de tjänster vi betalar för via skattsedeln etc. Kort sagt råder bland de styrande partierna konsensus kring att det system vi lever under är i grunden sunt Välfärdsstatens framtidoch att vi nu nått kronan av årtusenden av samhällsutveckling, där bara finsjustering är nödvändig för att allt ska vara perfekt.

För den som är lite mer intresserad och insatt så är detta en skrämmande tanke och något som jag kommer ha anledning att återkomma till många gånger i framtiden. Det som är så skrämmande med detta är att politikerna på så sätt effektivt eliminerat folkets möjlighet att med systemets hjälp uppnå verklig förändring och dessutom att politiken inte längre ägnar sig åt att ta ett steg tillbaka för att överväga om vi är på rätt spår eller om vi borde göra något radikalt annorlunda.

Låt oss diskutera välfärdsstaten. Konceptet som det framställs idag ter sig naturligtvis tilltalande för många: En organisation, staten, har till uppgift att med fullt mandat se till att eliminera skillnaderna mellan fattig och rik så att ingen ska behöva gå hungrig. Jag tror alla normalt funtade människor kan skriva under på att målet att avskaffa svält och fattigdom är hedervärt. Det man dock ska vara medveten om är att omfördelning mellan olika inkomstkategorier aldrig var det ursprungliga syftet med välfärdsstaten. Snarare handlade den ursprungliga välfärdsstaten om en sk. horisontell fördelning, dvs att fördela individers inkomster jämnare över deras livstid så att man under sina produktiva år även betalar för de år då man inte har en inkomst. Man kan se det som en kollektiv och tvingande spargris där alla tvingas dels betala för de kostnader man redan orsakat som ung och dels för de kostnader man kommer orsaka som gammal. Detta bekräftas också av det faktum att de allra flesta medborgare i ett land som Sverige får i form av ersättningar och tjänster ut nästan exakt så mycket som de betalat in i former av skatter och avgifter sett till ett längre tidsperspektiv och endast ett fåtal av de rikaste och fattigaste betalar respektive får mer från den kollektiva spargrisen.

Med ledning av detta kan man fråga sig om ett sådant system verkligen är nödvändigt: Om majoriteten av alla människor i praktiken kan uppbära sina egna kostnader så torde det vara fullt rimligt att ifrågasätta effektiviteten i att resurserna tar vägen via det offentliga innan de kommer tillbaka till människorna. Dels för att det naturligtvis är en administrativ kostnad, men också för att man på så sätt tar ifrån dessa människor möjligheten att själva välja hur deras livsinkomst ska förvaltas och av vem. Konsensus bland ekonomiska forskare är att en privat marknad är effektivare på att tillgodose ett specifikt behov än ett offentligt monopol och det borde naturligtvis också vara sant för den typ av försäkring som detta ju faktiskt handlar om. Detta torde betyda att välfärdssystemet skulle kunna reduceras till att endast innefatta en omfördelning från de allra rikaste till de allra fattigaste.

Helt fristående från detta, det kan ju trots allt finnas en mängd andra skäl till varför vissa föredrar att politikerna bestämmer vad som är bäst än att vi får göra det själva, låt mig diskutera den faktiska bärkraften i välfärdsstaten.

Bärkraft är ett ord som både brukas och missbrukas ofta men kan uttryckas som ”ett mönster av resursutnyttjande som är kompatibelt med att kommande generationer kan uppnå en minst lika hög levnadsstandard som den nuvarande” i det sammanhang vi rör oss i här. Omskrivet betyder det att ett system som förbrukar mer av en resurs än det tillför i form av densamma eller en annan resurs inte i längden är bärkraftigt.

En enkel lösning på frågan vore naturligtvis att inte producera något alls, men det är naturligtvis inte hållbart; för att ett ekonomiskt system ska fylla en funktion måste det också medföra en produktion av något som är av värde för människor, annars så kommer inte tillräckligt många människor finnas kvar för att håll systemet igång. Adam Smith sammanfattade detta med att ett bärkraftigt ekonomiskt system måste uppfylla tre kriterier: 1) Det måste produceras varor eller tjänster som har ett värde för människorna som nyttjar systemet. 2) Tillräckligt mycket av denna produktion sparas för att åtminstone ersätta resurskostnaden för produktionen. 3) Det värde som inte sparas är tillräckligt för att få de inblandade individerna att vilja och kunna fortsätta driva systemet. Enkelt men applicerbart på allt från en individs privatekonomi till ett helt samhälle. Notera även att punkt 2 inkluderar en nog så viktig fråga idag, dvs att vi inte kan plocka ut oändligt fler resurser från planetens begränsade tillgångar.

En ekonomi som lyckas uppfylla dessa tre faktorer och ändå lyckas ackumulera kapital har dessutom potential att öka sin effektivitet i framtiden genom applicering av det upparbetade kapitalet på effektiviserade metoder. Notera dock att detta inte är ett nödvändigt krav för systemets överlevnad, kravet på ständig tillväxt i modern ekonomi är en effekt av ett felaktigt valutasystem, inte en effekt av kapitalismen som sådan.

Med denna kunskap är det lätt att förstå varför vissa system har fungerat bättre eller sämre än andra. Tar vi de socialistiska experimenten i öst så har de i allmänhet misslyckats med punkt 1), dvs att producera varor och tjänster som människor efterfrågar, vilket är en naturlig effekt av att en marknad står i totalt monopol. Ser vi på forna tiders feodalsamhällen har man många gånger misslyckats med punkt 3) och inte kunnat tillse att det som blir över till de individer som var nödvändiga för systemets överlevnad, något som man då löste med våld och tvång.

Om vi nu tittar på ekonomin i ett modernt välfärdssamhälle så är teorin, som nämnts tidigare, att det ska utjämna livsinkomsten genom att de pengar jag betalar i skatt idag blir till min pension och sjukvår i morgon. Verkligheten är dock naturligtvis inte att staten lägger de pengar jag betalat in på hög, reserverade för när jag behöver dem, utan de pengar jag betalar idag används också för att täcka utgifterna i systemet för att hjälpa de behövande idag. När jag sedan en dag behöver utnyttja systemet för att få pension eller sjukvård så är en förutsättning för detta att det då finns andra skattebetalare som kan finansiera detta. Detta medför att sambandet mellan vad jag betalar in och vad jag får ut blir en svag relation: jag betalar inte till mig själv idag och när jag själv behöver ersättning är det inte mina pengar som betalas ut. Effekten blir ett enormt problem i att motivationen för politiker i sitt kampanjarbete och faktiska politiska arbete blir missriktad.

Om vi utgår från att en politiker eller ett politiskt parti har som målsättning att vinna valframgångar för att nå en maktposition så blir också uravalskriteriet för politiker baserat på vad som ger valframgångar. En tydlig sådan faktor är enkel; genom att utlova ökade ersättningar exempelvis genom förbättrad sjukvård, förbättrad barnomsorg, utökade socialförsäkringar etc vinner man röster. Det kan dock naturligtvis ge bakslag genom att de grupper som behöver beskattas hårdare eller som får avstå från förmåner för att de nya ska kunna komma till inte vill rösta för förslaget. Dock har den moderna välfärdsstaten ett flertal sätt att skjuta dessa kostnader på framtiden. Således kan politiker på så sätt ”köpa” röster utan att behöva förarga någon annan väljargrupp genom att man helt enkelt låter framtiden betala för dagens utgifter. Eftersom det i ett land som Sverige vidare är i det närmaste politiskt självmord att försämra eller eliminera förmånsprogram som redan införts (det är bara att titta på den enorma kritikstorm nu sittande regering har fått utstå för ganska marginella nedskärningar) så är det lösningen att skjuta upp kostnaden som är att föredra för politikerna. När tiden sedan har kommit för att ta kostnaderna så måste ju den tidens politiker också upprepa samma procedur, nämligen utlova ytterligare fördelar och skjuta upp finansieringen, vilket leder till att omfattningen av statens tjänster och förmåner ständigt växer, liksom den tillhörande skattekostnaden för att betala notan. Återigen kan vi se detta tydligt genom att bara vända oss till vårt eget land där skattetrycket har ökat från runt 18% till runt 50% på mindre än 60 år.

Sätter vi detta i relation till tidigare stycke där vi definierade hur en bärkraftig ekonomi ser ut så ser vi att detta system genom att bryta mot princip 2) per den definitionen inte är bärkraftigt. Välfärdssystemet är istället ett system som ständigt nyttjar större mängd kapital än vad som produceras vilket leder till att framtida generationer inte kan garanteras samma eller bättre levnadsvillkor och som definitivt aldrig kan generera ett tillräckligt överskott av kapital för att kunna investera i framtida förbättringar.

Nu invänder säkert någon genom att peka på att vi viss, för varje generation i modern tid har fått det bättre, och det är sant, det har vi. Dock kommer denna förbättring inte av ett system som är i balans och som därmed kan förbättra sig självt, utan det kommer av den enorma teknologiska utvecklingstakt vi har kunnat hålla sedan industrialismens födelse. Man kan således säga att välfärdssamhället visst är bärkraftigt, inte i sig självt, men genom att kringliggande faktorer tillåter ett system som netto går med förlust. Problemet är dock att de enorma framsteg vi har sett de senaste 150 åren i mycket kommer från dels tillgången till lättillgänglig energi i form av olja och dels av att vi har blivit effektivare på att bryta jordens råvaror och omsätta dessa till efterfrågade varor och tjänster. Fördjupat så är inte detta heller ett bärkraftigt system då det i sig plockar ut mer kapital i form av jordens resurser än vad det sparar och återinvesterar. Som de flesta är medvetna om idag så står vi inför situationen att vi snart inte kan utnyttja dessa resurser i en allt snabbare takt, vi har helt enkelt ett tidsfönster av möjlighet att ta snabba utvecklingssteg framåt, och det fönstret börjar stängas. Vi har redan använt en stor del av det på att finansiera saker som välfärdsstaten, det man måste fråga sig är om det inte hade varit bättre att utnyttja detta fönster till att hitta lösningar på exempelvis energifrågan samt hur vi ska kunna leva på en mer begränsad tillgång av råvaror i framtiden?