Kategori: Frihet

Utslätningen av partipolitiken

En tydlig trend i rikspolitiken i Sverige är att partierna rör sig mot en politisk mittposition. Detta ser vi i en mängd olika sammanhang inklusive att vår moderata statsminister säger sig anse att en likvärdig välfärd är en av de viktigaste frågorna, att den socialdemokratiska oppositionsledaren vurmar för näringslivet och att röster inom miljöpartiet uttrycker oro för att partiledningen ”slätar ut” tidigare viktiga frågor såsom krav på icke-tillväxt, arbetstidsförkortning etc. Oavsett vilken åsikt man har i dessa frågor torde trenden vara tydlig.

Men är detta verkligen något som vi borde förvånas över? Jag skulle vilja hävda nej, snarare är detta en högst förväntad och oundviklig konsekvens av systemet med representativ demokrati vi har. Det är heller inget unikt för Sverige, utan något vi kan se i alla länder med liknande styrelseskick. För att förstå detta så måste vi fundera på vilka motivationer och drivkrafter som finns inom systemet. Vi måste börja med att konstatera att ett parti som inte är medlem i en regering efter ett val i praktiken har misslyckats att nå en position där de kan påverka. Partiprogrammet kan vara hur bra som helst, det spelar ingen roll utan regeringsmakt. Samtliga partier måste därför arbeta för att locka maximalt antal väljare för att kunna nå en position där de kan påverka. Även i fallet med koalitionsregeringar som den vi har idag så kan inte ett parti inom koalitionen alienera sig med väljarna då det ger hela koalitionen en nackdel i väljarstödet.

Den rationella partistrategin givet detta är att eliminera radikala punkter från sina partiprogram. Även om partiledningen utgörs av sanna idealister så är det bättre att få en möjlighet att påverka i några, mindre radikala frågor än att stå fast vid sina mer radikala punkter och inte kunna påverka alls. Ett parti med få idéer som sticker ut åt något håll och med en mindre uttalad position på skalan höger-vänster har dessutom större retorisk flexibilitet: Ingen kommer ta ett uttalat vänsterparti som för att vinna debattpoäng plötsligt föreslår kraftiga skattesänkningar och nedskärningar i vården på allvar. Ett parti som däremot befinner sig i den politiska mitten kan göra den typen av svängningar utan att någon höjer på ögonbrynen. Förvisso har man svårt att nå de väljare som befinner sig väldigt långt ut på någon ”kant” från en mittposition, men de flesta väljarna är inom ett mittpartis räckvidd.

Dessutom måste vi ha ytterligare faktorer i åtanke, med basis i det faktum att människor är just människor. Detta är relevant när vi diskuterar politiska partier då politikerna på alla nivåer faktiskt också är människor. Alla människor drivs av personliga målsättningar som sammanfaller mer eller mindre väl med de samlade målsättningar en organisation som i detta fallet ett politiskt parti har. Vad jag vill säga med detta är att vi inte kan utgå från att politiker alltid sätter vad som är samhällets bästa framför sina personliga intressen. Vi kan därför utgå från att en partiledning har en mer eller mindre stark personlig drivkraft för att ”vinna” eftersom det medför ett flertal personliga fördelar att sitta i regeringen både i form av makt och mer pengar. Det är även relevant, kanske ännu mer så, när vi pratar om väljare. De väljare som inte är politiskt aktiva, dvs de flesta, är ännu mer benägna att föredra partier som gagnar den socioekonomiska grupp väljaren själv tillhör framför andra. I egenskap av att inte vara politiskt aktiva föreligger också en markant risk att många av väljarna inte är tillräckligt kunniga eller insatta i nationalekonomi för att förstå komplexa och långsiktiga konsekvenser av politiska åtgärder kommer många dessutom ha en preferens för åtgärder som har en direkt och konkret effekt idag framför åtgärder som kan vara positiva på längre sikt.

Sammantaget ger detta att den politiska mittpositionen är oerhört fördelaktig för ett politiskt parti att inneha då man därifrån kan nå störst antal väljare och anpassa vilka frågor man lyfter fram baserat på rådande opinion. Detta ger ett antal konsekvenser. Vi får en rikspolitik där de två stora partierna i alla praktiska frågor ligger väldigt nära varandra, oavsett vilken ”ideologisk grund” de säger sig ha. Det medför också att de mindre partierna blir allt mindre relevanta: I takt med att de stora partierna moderaterna och socialdemokraterna rör sig mot mitten måste småpartierna hitta profilfrågor i den politiska periferin vilket, enligt tidigare diskussion är en nackdel med effekten att de blir ännu mindre. Detta blir ännu tydligare när småpartier ingår i en koalitionsregering med ett av de stora: Eftersom det stora partiet från regeringsposition faktiskt måste genomdriva den mittpolitik de gått till val på blir de mindre partierna, som tvingats till periferipositioner överkörda gång på gång och väljarna tappar ännu mer förtroende för dem. Den gamla visdomen att det aldrig är en fördel att vara en liten part i en allians är sann även här. Alternativet för ett litet parti i den situationen är att släppa sina profilfrågor och följa med det stora partiet, detta gör dock det lilla partiet i praktiken onödigt, vilket väljarna också inser. Detta kan vi återigen se tydligt idag när tre småpartier samregerat med ett stor i snart två mandatperioder och tappat både i relevans och väljarstöd under tiden. Sannolikt skulle vi se samma effekt med en alternativ koalition.

I praktiken blir effekten således att det i praktiken finns två regeringsalternativ för väljarna att välja mellan, oavsett om de väljer att rösta på ett av de mindre partierna eller de stora. Detta är dock inte den allvarligaste konsekvensen. Eftersom de stora partierna är stora just för att de placerat sig i en mittposition så är de reella skillnaderna mellan de två alternativen dessutom oerhört små. Skillnaderna sträcker sig egentligen bara till mindre justeringar i ett system som båda parterna egentligen är överens om. Det finns inget utrymme för att diskutera de viktiga frågorna rörande samhällets grundläggande strukturer eller för ideologi utan debatten och politiken kommer att handla om RUT-avdrag eller några hundralappar mer eller mindre i plånboken för den ena eller andra gruppen. Frågor som kanske spelar roll i vardagen för väldigt många men som aldrig kan lösa viktiga frågor som att mänsklighetens välstånd är löjligt ojämnt fördelat, att vi riskerar att förstöra vår planet eller att vi har ett valutasystem som egentligen är ett korthus som vilken dag som helst kan rasa med enorma konsekvenser. Även ett parti som tillkommer för att förändra tvingas av systemet att slipa bort de frågor som faktiskt är betydelsefulla för att kunna komma nära mitten nog för att bli politiskt relevanta.

Partiledardebatterna verkar ju dock vara nog så uppeldade och betydelsefulla tycker ju säkert många, det måste väl betyda att det är viktiga frågor som diskuteras? Nja, jag skulle personligen säga att detta är mycket charader och spel för gallerierna. Politikerna har nämligen allt att förlora på att folket förstår hur lite de egentligen kan påverka genom att rösta. För samtidigt som vi när vi går till vallokalen lägger en röst på det parti vi vill se som vinnare så lägger vi också en röst på systemet som sådant. När vi röstat fram en ny riksdag som utser en ny statsminister så kan han säga sig ha mandat att driva sin politik eftersom han har röstats fram av folket. Folket accepterar också politiken då vi vet att även om inte vår kandidat vunnit så var det folkets vilja att utgången blev som den blev. Men vad hade hänt om förtroendet för det politiska systemet försvann? Om bara 20% av folket röstade, skulle regeringen kunna säga sig ha folkets mandat för sin politik? Skulle folket vara lika benägna att acceptera? Förmodligen inte. Således är det livsviktigt för politikerna att ge sken av att det finns stor dramatik och att det är av avgörande vikt att rösta då det skulle vara katastrof om motståndarsidan vann. Media har ju dessutom stora pengar att tjäna på att berätta om de olika politiska utspelen och debatterna och gör dessutom sitt för att ”spä på” dramatiken.

Sammanfattningsvis så är min position, givet ovan att det representativa politiska systemet inte är ett användbart redskap för att åstadkomma någon form av verklig förändring. Tvärt om anser jag att systemet är i det närmaste skräddarsytt för att motstå förändring. Jag ämnar inte säga till er läsare vad ni borde göra, personligen väljer jag dock, givet vad jag skrivit i denna artikel men även av andra orsaker som är ämne för fler artiklar att avstå min rätt att rösta. Om tillräckligt många gjorde så så skulle vi få en situation där det etablerade politiska systemet skulle kunna ifrågasättas på riktigt och vi skulle kunna få tillstånd en diskussion kring hur vi istället borde konstruera systemet för att kunna lösa de verkligt viktiga frågorna. Detta är en position som oftast bemöts med oerhörd kritik då det inte anses som särskilt politiskt korrekt att kritisera demokratin. Jag anser dock att det både är förmätet, kortsiktigt och en aning idiotiskt att anta att det rådande systemet skulle vara den slutgiltiga lösningen för mänskligheten. Ja, demokratin har medfört en utveckling på många plan jämfört med tidigare system, men att tro att vi är färdiga med samhällsutvecklingen är inte bara dumt utan även farligt.

Annonser

Men miljön då?

Som de flesta läsare förmodligen redan räknat ut så tillhör min syn på samhället den socioekonomiska högern men med en stark frihetlig övertygelse. Jag ogillar egentligen etiketter, men låt oss säga att min position ligger betydligt närmare det som brukar kallas libertarianism än någon annan filosofi. Nu ska inte detta inlägget handla om detta i huvudsak. En sak man ofta stöter på i diskussioner och i media är dock en syn där många är övertygade om att en åsikt till höger endast ser till individen, medan vänsterideologi är den enda som är kompatibel med gemensamma intressen. Detta gäller allt från synen på välståndsfördelning till fysisk trygghet, men det jag tänkte diskutera idag är synen på miljön och hur vi kan komma Miljötillrätta med de problem vi har idag.

Till att börja med så måste vi klargöra några saker. För det första så är jag tämligen övertygad om att vi idag har ett problem av tämligen stor omfattning. Även om vissa ifrågasätter huruvida den globala uppvärmningen påverkas av mänskligheten samt hur stor den faktiskt är så finns det andra problem, problem som kommit lite i skymundan i debatten tack vare den stora frågan kring koldioxiden. Men även om vi idag inte hade några problem så betyder inte det att vi kan klara oss utan en metod för att kontrollera utsläpp och andra föroreningar varken idag eller i framtiden.

Den traditionella och kanske mest lättillgängliga synen på hur frågor som berör vår gemensamma miljö ska hanteras är att de egentliga enda vägarna framåt är statlig reglering och statliga subventioner: Att om marknaden får fria tyglar så kommer ingen tänka på miljön. Som principiell motståndare till statlig kontroll samt övertygad om att något måste göras måste jag således kunna förklara hur dessa två åsikter kan vara förenliga.

Låt mig börja med några rader om varför jag inte tror på den traditionella lösningen, dvs stöd och reglering. Det huvudsakliga problemet med denna typ av lösningar är att man försöker tvinga fram ett agerande på marknaden som inte härstammar från fri vilja. När det gäller stöd så får vi företagen och folket att agera inte för att de vill värna om vår miljö, utan för att de vill få tillgång till ett specifikt stöd. Det naturliga och ekonomiska agerandet är då att göra minsta möjliga som krävs för att få rätt till stödet. Gällande regleringar är resonemanget analogt: man agerar för att undvika den stipulerade bestraffningen medför. Problemen går dock djupare än så: För att politiker ska kunna fatta beslut kring vilka regleringar och vilka stöd som ger önskad effekt måste de ha tillgång till oerhörda mängder information kring hela samhället då även ett litet beslut kan få oförutsedda och långtgående konsekvenser. De måste dessutom besitta en oerhörd kompetens och ha tillgång till en enorm beräkningskapacitet. Slutligen måste de ha möjlighet att genomdriva besluten, inte bara på en lokal utan en global nivå. Detta är en av de huvudsakliga kritikerna ”vi” statsmotståndare har mot alla statliga åtgärder: Det är inte bara näst intill omöjligt att samla in rätt information och fatta rätt beslut kring ett så komplext system, även om vi hade en fullständig beskrivning på alla åtgärder som skulle behöva göras, hur genomdriver vi då dessa utan att införa en totalitär polisstat som detaljstyr varje individ i hela samhället? Detta leder till att de statliga regleringarna och stöden tillkommer till stor del på subjektiva grunder med otillräckliga underlag och kunskaper och att genomförandet blir bristfälligt.

Om vi återgår till den ursprungliga teorin bakom den statliga interventionalismen i frågan, där man stipulerar att marknaden är inkapabel att reglera denna typ av frågor så måste vi fråga oss varför det är så. Svaret är egentligen förblindande enkelt, helt enkelt för att det är lönsamt. Det är lönsamt att inte reglera sina utsläpp och utveckla renare teknik eftersom det inte kostar något att fortsätta släppa ut föroreningar i luft, mark och hav. Det finns ansatser till att stävja detta med hjälp av utsläppsrätter och andra artificiella konstruktioner, men dessa lider av de tidigare nämnda problemen dvs att de inte blir ändamålsenliga och får oförutsedda konsekvenser, såsom att utsläppsrätter nu är en handelsvara på marknaden. Låt oss istället se på det såhär: Anledningen att det inte kostar något att släppa ut exempelvis luftföroreningar är att luften är allmän egendom. Allmän egendom lider av ett stort problem, precis som alla tillgångar som ägs av flera individer: samtliga delägare drivs av att göra minsta möjliga insats i tillgången men maximalt uttag. Ett känt exempel på detta är fisket vid Grand Banks utanför Newfoundland, där överfiske har slagit ut all fiskpopulation. Om området istället för att vara i gemensam ägo hade ägts av en part så hade denne naturligtvis tagit betalt av fiskarna och i takt med att fisken blev mer sällsynt hade priset ökat, vilket till sist hade givit upphov till en ekvivalensnivå.

Nu föreslår jag inte att någon ska kunna ta ägarskap över luften specifikt, eller vatten. Däremot att ägandeskap av mark (över och under vatten) görs ”tredimensionellt”. Dvs, jag äger inte bara markytan på min tomt, utan rymden ovanför den, naturligtvis till en rimlig gräns. Precis som att ingen har rätt att utan min tillåtelse dumpa några tunnor gift på min tomt så skulle samma någon inte heller ha rätt att släppa ut gifter i luften som rör sig in i ”min rymd”, detsamma gäller för vatten. Precis som med alla andra tillgångar så skulle det vara jag som ägare som bestämde priset för att släppa ut något på min egendom. Den andra komponenten som behövs för att detta skulle fungera är avskaffandet av gemensam statlig och överstatlig egendom så att det för varje område på jorden finns en ägare som kan kräva betalning för utsläpp på dennes egendom.

Ett system som detta skulle i ekonomiska termer medföra att marginalnyttan i en miljöförstörande aktivitet skulle balanseras av marginalkostnaden för dess miljömässiga konsekvenser och därmed att det skulle finnas ett inbyggt ekonomiskt incitament för företag att begränsa sina utsläpp samt utveckla sin teknik då det ger direkt effekt på deras resultat. Utsläpp får helt enkelt en tydlig prislapp och en tydlig intressent i att se till att få betalt.

Vi är dock inte nöjda där! Vi vet ju att individer och företag ibland inte vill göra rätt för sig och ibland av oaktsamhet, kanske orsakad av att konsekvenserna för felaktigt agerande är för små, inte gör rätt för sig. En lösning enligt detta förslag kräver därför en annan komponent som jag anser är oerhört viktig i att få marknaden att fungera på ett korrekt sätt i alla frågor: Ägaransvar. Det är helt enkelt nödvändigt att avskaffa det statliga skyddet som idag gör att ägare av ett aktiebolag kan gå ansvarsfria ur i stort sett vilket agerande som helst med på sin höjd bolaget som förlust. Genom att ägaren eller ägarna åläggs ansvar för allt deras företag företar sig så säkerställer vi inte bara att företagsledningen får tydliga direktiv om att betala för sig gällande utsläpp enligt ovan, utan vi eliminerar även en mängd andra tveksamma marknadsaktiviteter: Skulle exempelvis en storbank ta samma risker som idag om varje individuell aktieägare i banken riskerade att få betala för bankens kreditförluster ur egen ficka om det går snett? Skulle ett bolag som äger ett kärnkraftverk någonsin våga vika en millimeter på säkerheten om aktieägarna var personligen betalningsskyldiga för samtliga skador som uppstår vid en olycka? Ansvarsfrågan är central i all marknadsliberal filosofi och jag kommer skriva mer om detta i ett annat inlägg.

 

Självklart är det inte så att en modell enligt detta skulle eliminera alla utsläpp imorgon. Vad den däremot skulle åstadkomma är något som statlig interventionalism aldrig lyckats med: Att göra det lönsamt att agera på ett miljömässigt korrekt sätt för företag. Jämför detta med nationer där staten har eller har haft den enorma makt som skulle krävas för genomdrivandet av ”den perfekta planen”; Sovjetunionen, Kina, Nordkorea, inga av dessa nationer har gjort sig kända för att leda till miljömässiga framsteg. För den insatte är detta naturligtvis ingen överraskning och inte heller något unikt för miljöfrågor: Statliga planer kan aldrig vara lika effektiva som fria aktörer på marknaden, utmaningen ligger i att hitta modellen där marknadskrafterna appliceras på ”rätt” sätt. Börjar vi analysera detta så inser vi att i de allra flesta fallen så beror felaktigt, omoraliskt eller på annat sätt galet agerande på marknaden oftast på just att staten försökt påverka och styra marknaden mot ett visst mål, ett mål som tillkommit baserat på subjektivism, lobbyism, okunskap och oförståelse för de faktiska konsekvenserna av handlandet.