Category: Jämlikhet

Framtidens samhälle

Hej alla. Länge sedan sist jag skrev här nu ”verkligheten” har helt enkelt upptagit för mycket av min tid. Det ska dock bli bättring på det området!

Idag tänkte jag prata lite om hur jag ser på framtiden för vårt och förvisso hela världens samhällen. Som jag ser det finns det i stort två vägar samhället kan utvecklas, den ena i många delar positiv medan den andra enligt mig betydligt mer skrämmande. Avgörandet om detta kommer vidare ske inom en ganska snar framtid, fem till tio år ge och ta några.

Till att börja med så är inget av dessa framtidsscenarion i linje med hur dagens samhälle fungerar. Orsakerna till detta är många och jag kan inte i detalj gå igenom samtliga här och nu, så jag nöjer mig med att lista några av orsakerna till att samhället inom kort kommer genomgå omvälvande förändringar och ämnar återkomma till dem i detalj i senare inlägg: Oljan kommer bli mindre tillgänglig/ta slut, övriga resurser kan omöjligt räcka för att understödja det krav på oändlig tillväxt vår nuvarande ekonomi, de stora valutasystemen i världen är byggda som luftslott och kommer kollapsa, stora delar av ”den rika världen” har stora ekonomiska bubblor, inklusive på bostadsmarknaden, resursfördelningen är så snedvriden att det förr eller senare kommer leda till våldsamma konflikter. Samt många fler. Om ni tänker efter så inser ni att trygga Sverige inte är så tryggt alls och att allas våra liv med stor sannolikhet kan förändras tämligen snart.

De två möjliga scenarion jag ser för utvecklingen är polärt motsatta. Å den ena sidans er vi idag en mängd initiativ, understödda av modern teknik, framförallt informationsteknik, där tidigare myndighetsmonopoliserade verksamheter bedrivs privat med hög effektivitet. Vi ser hur försvunna människor hittas av frivilliga på ett sätt staten aldrig kunnat matcha, vi ser hur nödställda familjer snabbt och effektivt får hjälp med sin försörjning, vi ser hur alternativa valutor, utom statens kontroll växer fram. I korthet så är vi nära den punkt där människor kan börja inse att statens och myndigheternas funktioner kan utövas mer effektivt och med större insyn och inflytande utan statens inblandning. Utan varken en väpnad revolution eller en utopiskt effektiv informationsspridningskampanj har vi således närmat oss både libertarianismens och kommunismens ultimata mål; ett samhälle där staten och politikerna inte längre behövs.

Som motpol har vi dock det faktum att en väldigt stor mängd människor dels är aktiva som politiker och inte vill släppa den makt och de förmåner detta innebär och dels är anställda av olika myndigheter och därför är beroende av statens institutioner för sin överlevnad. Tillsammans brukar jag kalla dessa den politiska klassen. Denna stora maktgrupp i vårt samhälle inser naturligtvis vilket hot utvecklingen av idag utgör och har redan börjat bekämpa den i något som ytterst endast kan leda till ovanstående scenarios totala motpol: Det totala övervakningssamhället. Vi kan redan se åtskilliga av dessa åtgärder i FRA-lagen, datalagringsdirektivet, ytterligare befogenheter för utövarna av statens våldsmonopol (polisen) att kvarhålla och avlägsna obekväma personer godtyckligen, mängder av register kring våra liv som kan samköras för att kartlägga våra liv. Varje enskild insats ter sig för många harmlös och ofarlig, men sammantaget blir graden av kontroll allt högre. Samtidigt ser vi en politisk utveckling där de styrande partierna blir allt mer likartade, vilket i praktiken utmanövrerar effekten av vår rösträtt.

Vi måste alla överväga vilket av dessa samhällen vi faktiskt vill leva i och göra vad vi kan för att påverka innan det är försent. Det är lätt att bara resignera och tro att ”jag kan ändå inte göra något” men det är inte sant.

Annonser

Inkomstklyftorna och deras ökning

Häromveckan rapporterade Svenska Dagbladet att inkomstklyftorna ökar snabbare i Sverige än i något annan OECD-land, något som det verkar som vi borde förfasas över. Läser vi artikeln ser vi att studien som ligger till grund för rubriken mycket riktigt kommer fram till att den relativa fattigdomen i Sverige ökat snabbt sedan 1995, men också att de allra flesta grupper i samhället fått det bättre under samma period i absoluta termer.

För att överhuvudtaget kunna diskutera ämnet så behöver vi reda ut några begrepp. Svenska dagbladet har också en artikel kring vad dessa termer betyder som kan vara intressant läsning. Med begreppet relativ fattigdom menar OECD den andel av befolkningen som tjänar mindre än 50% av medianinkomsten. Dvs, har vi 10 personer där 3 tjänar 40 kr, 3 tjänar 60 kr och övriga fyra tjänar 50 kr så är de tre som tjänar 40 kr att räkna som relativt fattiga. Det betyder också att om 9 personer tjänar 100 kr och en tjänar 10,000 kr så är de 9 att räkna som relativt fattiga. Den andra termen av intresse i sammanhanget är absolut eller materiell fattigdom, där man istället för att sätta en individs inkomster i relation till resten av befolkningens bedömer hennes förmåga att vid behov köpa vissa viktiga saker.

Ett annat begrepp som vi bör förstå är det som kallas ”pareto-optimalitet”. Detta definieras som det tillstånd där tillgångarna i ett system är så fördelade att en aktör kan få det bättre endast genom att någon annan får det sämre. Eftersom det är i praktiken ett intraktabelt problem att upprätthålla pareto-optimalitet i ett så komplext system som ett helt samhälle så kan vi anta att vi alltid befinner oss i ett tillstånd där en åtgärd eller händelse som påverkar fördelningen av tillgångar antingen för oss närmare det prateo-optimala tillståndet eller längre från det. En pareto-förbättring definieras således som en förändring i fördelningen som medför att någon aktör får det bättre utan att någon annan får en försämring.

Ser vi till vad vi faktiskt vet med ledning av OECD’s rapport så förefaller det som förändringen som skett just faller under definitionen av en pareto-förbättring: Vissa aktörer har fått det bättre utan att andra fått det sämre. Faktum är ju att de allra flesta enligt studien fått de bättre, något som borde ses som positivt. De praktiska konsekvenserna ligger i mängden tillgängligt kapital för den privata marknaden: Om en enda aktör på marknaden får det bättre utan att motsvarande försämring sker för någon annan betyder det att marknadens samlade kapital har vuxit. Det betyder i sin tur att marknaden har större utrymme för att skapa ytterligare välstånd i form av fler arbetstillfällen och ökad produktivitet.

Det finns de som hävdar att en jämlik inkomst- och välståndsfördelning har ett självändamål och att detta ändamål är så starkt att det motiverar politiska åtgärder för att förhindra en utveckling som den vi haft i Sverige. Min uppfattning är att denna position ofta framförs i affekt. Det är ju ganska naturligt att vi tycker det känns jobbigt att se att någon annan fått sitt välstånd ökat väldigt mycket mer än vårt eget, oaktat det faktum att vi också fått det bättre, men inte i samma utsträckning. Men den som seriöst hävdar att det finns en samhällsekonomisk fördel med att förhindra denna utveckling har en ganska svår nöt att knäcka. Givet det fiktiva scenariot att vid tidpunkt ett tjänar person ett 40 kr, person två 50 kr och person tre 60 kr, och senare vid tidpunkt två tjänar person ett 50 kr, person två 60 kr och person tre 100 kr så måste ”rättvisekämpen” kunna förklara varför det tidigare scenariot är bättre än det senare.

Invändning som kommer på detta från rättvisesidan är att det skulle finnas en alternativ lösning som skulle förändra det andra scenariot, att man genom omfördelning skulle kunna uppnå att alla tre personerna istället tjänade 70 kr. Problemet är att detta argument saknar både teoretisk och praktisk verklighetsförankring. Beskattning och omfördelning genom regleringar påverkar nämligen alltid utfallet negativt, med andra ord, det går bra att beskatta bort en ojämlik fördelning, men endast på bekostnad av hela systemets prestanda. Konsekvensen av detta är inte bara att de som utan reglering skulle fått de största ökningarna nu får mindre ökningar utan också att den totala ökningen i kapital minskar. Och omvänt effekten nämnd tidigare så betyder detta mindre utrymme för marknaden att skapa ytterligare välstånd i form av arbetstillfällen och produktivitet. Skickliga politiker kan göra denna effekt mer eller mindre påtaglig och mer eller mindre synlig, men aldrig helt eliminera den. Så, situationen är fortfarande den att rättvisekämpen måste kunna förklara vilka fördelar för samhället den jämlika fördelningen medför som gör det värt att avstå den samlade välståndsökningen.

Förutom detta, dvs att skapandet av välstånd inte är oberoende av rådande välståndsfördelning finns fler punkter att ha i åtanke. En annan punkt är den faktiska fördelningen av individer i de olika grupperna. Det är alldeles uppenbart att det finns avsevärt fler människor med mer ödmjuka inkomstnivåer än vad det finns rika. Detta betyder helt enkelt att även om vi beskattade bort hela skillnaden mellan grupperna så skulle det, förutom konsekvensen att den rika gruppen ganska snart skulle sluta med de aktiviteter som gjort dem rika, inte medföra en särskilt stor ökning i inkomsterna för den numerärt överlägsna gruppen som skulle vara förmånstagare. Detta är förvisso inte ett argument i sak, snarare ett konstaterande att det inte är en särskilt gynnsam åtgärd för någon grupp. En lägre marginalbeskattning av de rika gör det förvisso mer sannolikt att de fortsätter med de välståndsskapande aktiviteterna de gör, men samtidigt utfallet för förmånstagarna ännu mindre.

En annan punkt är den att, kontroversiellt nog så finns det fördelar med en efterfrågan på lyxprodukter. Många av de innovationer normalinkomsttagare har tillgång till idag var tidigare rena lyxinnovationer. Exempel på detta är bilindustrin där det ofta är lyxbilsmärkena som först kommer med innovationer som några år senare blir standard. Många av dessa innovationer hade aldrig kunnat finansieras utan en efterfrågan från kapitalstarka konsumenter och hade kanske aldrig genomförts. Ser vi på detta i ett globalt perspektiv (och varför skulle vår idé om rättvisa bara sträcka sig till landets gränser) så är hela Sveriges befolkning att betrakta som de kapitalstarka som efterfråga innovationer. Praktiska exempel på detta är utvecklingen av mer miljövänliga bilar där mindre bemedlade människor i andra delar av världen är långt ifrån att ha råd att välja en bil som tar hänsyn till annat än rå funktionalitet i förhållande till pris, men där vi har råd att efterfråga mer. Hade vi avstått hela vårt större välstånd till förmån för världens i relation till oss fattiga hade det inte förändrat situationen nämnvärt för dessa och de hade fortfarande inte haft råd att efterfråga en elbil, skillnaden hade varit att då hade vi inte heller haft råd och inget företag att utvecklat dem.

Självklart går det att utveckla dessa argument till att bli oändligt mycket större, det har ju faktiskt skrivits åtskilliga böcker i ämnet. Jag tyckte dock, givet dagens diskussionsklimat i frågan att komma med ett par punkter som är värda att ha i åtanke. Det är sällan en fråga är så enkel att det finns en snabb politisk lösning på den, och frågan om inkomstfördelning är definitivt av den karaktären. Det går helt enkelt inte att beskatta och reglera bort ojämlika inkomster och frågan är om det överhuvudtaget finns skäl att försöka. Det borde vara av betydligt större vikt att hitta modeller som gör att alla kan få en god levnadsstandard på ett sätt som är hållbart både ur samhällssynpunkt och ekologisk dito, att då begränsa innovationskraften i samhället genom att reglera och beskatta bort ett fiktivt problem är inte försvarbart.