Category: Liberalism

Inkomstklyftorna och deras ökning

Häromveckan rapporterade Svenska Dagbladet att inkomstklyftorna ökar snabbare i Sverige än i något annan OECD-land, något som det verkar som vi borde förfasas över. Läser vi artikeln ser vi att studien som ligger till grund för rubriken mycket riktigt kommer fram till att den relativa fattigdomen i Sverige ökat snabbt sedan 1995, men också att de allra flesta grupper i samhället fått det bättre under samma period i absoluta termer.

För att överhuvudtaget kunna diskutera ämnet så behöver vi reda ut några begrepp. Svenska dagbladet har också en artikel kring vad dessa termer betyder som kan vara intressant läsning. Med begreppet relativ fattigdom menar OECD den andel av befolkningen som tjänar mindre än 50% av medianinkomsten. Dvs, har vi 10 personer där 3 tjänar 40 kr, 3 tjänar 60 kr och övriga fyra tjänar 50 kr så är de tre som tjänar 40 kr att räkna som relativt fattiga. Det betyder också att om 9 personer tjänar 100 kr och en tjänar 10,000 kr så är de 9 att räkna som relativt fattiga. Den andra termen av intresse i sammanhanget är absolut eller materiell fattigdom, där man istället för att sätta en individs inkomster i relation till resten av befolkningens bedömer hennes förmåga att vid behov köpa vissa viktiga saker.

Ett annat begrepp som vi bör förstå är det som kallas ”pareto-optimalitet”. Detta definieras som det tillstånd där tillgångarna i ett system är så fördelade att en aktör kan få det bättre endast genom att någon annan får det sämre. Eftersom det är i praktiken ett intraktabelt problem att upprätthålla pareto-optimalitet i ett så komplext system som ett helt samhälle så kan vi anta att vi alltid befinner oss i ett tillstånd där en åtgärd eller händelse som påverkar fördelningen av tillgångar antingen för oss närmare det prateo-optimala tillståndet eller längre från det. En pareto-förbättring definieras således som en förändring i fördelningen som medför att någon aktör får det bättre utan att någon annan får en försämring.

Ser vi till vad vi faktiskt vet med ledning av OECD’s rapport så förefaller det som förändringen som skett just faller under definitionen av en pareto-förbättring: Vissa aktörer har fått det bättre utan att andra fått det sämre. Faktum är ju att de allra flesta enligt studien fått de bättre, något som borde ses som positivt. De praktiska konsekvenserna ligger i mängden tillgängligt kapital för den privata marknaden: Om en enda aktör på marknaden får det bättre utan att motsvarande försämring sker för någon annan betyder det att marknadens samlade kapital har vuxit. Det betyder i sin tur att marknaden har större utrymme för att skapa ytterligare välstånd i form av fler arbetstillfällen och ökad produktivitet.

Det finns de som hävdar att en jämlik inkomst- och välståndsfördelning har ett självändamål och att detta ändamål är så starkt att det motiverar politiska åtgärder för att förhindra en utveckling som den vi haft i Sverige. Min uppfattning är att denna position ofta framförs i affekt. Det är ju ganska naturligt att vi tycker det känns jobbigt att se att någon annan fått sitt välstånd ökat väldigt mycket mer än vårt eget, oaktat det faktum att vi också fått det bättre, men inte i samma utsträckning. Men den som seriöst hävdar att det finns en samhällsekonomisk fördel med att förhindra denna utveckling har en ganska svår nöt att knäcka. Givet det fiktiva scenariot att vid tidpunkt ett tjänar person ett 40 kr, person två 50 kr och person tre 60 kr, och senare vid tidpunkt två tjänar person ett 50 kr, person två 60 kr och person tre 100 kr så måste ”rättvisekämpen” kunna förklara varför det tidigare scenariot är bättre än det senare.

Invändning som kommer på detta från rättvisesidan är att det skulle finnas en alternativ lösning som skulle förändra det andra scenariot, att man genom omfördelning skulle kunna uppnå att alla tre personerna istället tjänade 70 kr. Problemet är att detta argument saknar både teoretisk och praktisk verklighetsförankring. Beskattning och omfördelning genom regleringar påverkar nämligen alltid utfallet negativt, med andra ord, det går bra att beskatta bort en ojämlik fördelning, men endast på bekostnad av hela systemets prestanda. Konsekvensen av detta är inte bara att de som utan reglering skulle fått de största ökningarna nu får mindre ökningar utan också att den totala ökningen i kapital minskar. Och omvänt effekten nämnd tidigare så betyder detta mindre utrymme för marknaden att skapa ytterligare välstånd i form av arbetstillfällen och produktivitet. Skickliga politiker kan göra denna effekt mer eller mindre påtaglig och mer eller mindre synlig, men aldrig helt eliminera den. Så, situationen är fortfarande den att rättvisekämpen måste kunna förklara vilka fördelar för samhället den jämlika fördelningen medför som gör det värt att avstå den samlade välståndsökningen.

Förutom detta, dvs att skapandet av välstånd inte är oberoende av rådande välståndsfördelning finns fler punkter att ha i åtanke. En annan punkt är den faktiska fördelningen av individer i de olika grupperna. Det är alldeles uppenbart att det finns avsevärt fler människor med mer ödmjuka inkomstnivåer än vad det finns rika. Detta betyder helt enkelt att även om vi beskattade bort hela skillnaden mellan grupperna så skulle det, förutom konsekvensen att den rika gruppen ganska snart skulle sluta med de aktiviteter som gjort dem rika, inte medföra en särskilt stor ökning i inkomsterna för den numerärt överlägsna gruppen som skulle vara förmånstagare. Detta är förvisso inte ett argument i sak, snarare ett konstaterande att det inte är en särskilt gynnsam åtgärd för någon grupp. En lägre marginalbeskattning av de rika gör det förvisso mer sannolikt att de fortsätter med de välståndsskapande aktiviteterna de gör, men samtidigt utfallet för förmånstagarna ännu mindre.

En annan punkt är den att, kontroversiellt nog så finns det fördelar med en efterfrågan på lyxprodukter. Många av de innovationer normalinkomsttagare har tillgång till idag var tidigare rena lyxinnovationer. Exempel på detta är bilindustrin där det ofta är lyxbilsmärkena som först kommer med innovationer som några år senare blir standard. Många av dessa innovationer hade aldrig kunnat finansieras utan en efterfrågan från kapitalstarka konsumenter och hade kanske aldrig genomförts. Ser vi på detta i ett globalt perspektiv (och varför skulle vår idé om rättvisa bara sträcka sig till landets gränser) så är hela Sveriges befolkning att betrakta som de kapitalstarka som efterfråga innovationer. Praktiska exempel på detta är utvecklingen av mer miljövänliga bilar där mindre bemedlade människor i andra delar av världen är långt ifrån att ha råd att välja en bil som tar hänsyn till annat än rå funktionalitet i förhållande till pris, men där vi har råd att efterfråga mer. Hade vi avstått hela vårt större välstånd till förmån för världens i relation till oss fattiga hade det inte förändrat situationen nämnvärt för dessa och de hade fortfarande inte haft råd att efterfråga en elbil, skillnaden hade varit att då hade vi inte heller haft råd och inget företag att utvecklat dem.

Självklart går det att utveckla dessa argument till att bli oändligt mycket större, det har ju faktiskt skrivits åtskilliga böcker i ämnet. Jag tyckte dock, givet dagens diskussionsklimat i frågan att komma med ett par punkter som är värda att ha i åtanke. Det är sällan en fråga är så enkel att det finns en snabb politisk lösning på den, och frågan om inkomstfördelning är definitivt av den karaktären. Det går helt enkelt inte att beskatta och reglera bort ojämlika inkomster och frågan är om det överhuvudtaget finns skäl att försöka. Det borde vara av betydligt större vikt att hitta modeller som gör att alla kan få en god levnadsstandard på ett sätt som är hållbart både ur samhällssynpunkt och ekologisk dito, att då begränsa innovationskraften i samhället genom att reglera och beskatta bort ett fiktivt problem är inte försvarbart.

Annonser

Men miljön då?

Som de flesta läsare förmodligen redan räknat ut så tillhör min syn på samhället den socioekonomiska högern men med en stark frihetlig övertygelse. Jag ogillar egentligen etiketter, men låt oss säga att min position ligger betydligt närmare det som brukar kallas libertarianism än någon annan filosofi. Nu ska inte detta inlägget handla om detta i huvudsak. En sak man ofta stöter på i diskussioner och i media är dock en syn där många är övertygade om att en åsikt till höger endast ser till individen, medan vänsterideologi är den enda som är kompatibel med gemensamma intressen. Detta gäller allt från synen på välståndsfördelning till fysisk trygghet, men det jag tänkte diskutera idag är synen på miljön och hur vi kan komma Miljötillrätta med de problem vi har idag.

Till att börja med så måste vi klargöra några saker. För det första så är jag tämligen övertygad om att vi idag har ett problem av tämligen stor omfattning. Även om vissa ifrågasätter huruvida den globala uppvärmningen påverkas av mänskligheten samt hur stor den faktiskt är så finns det andra problem, problem som kommit lite i skymundan i debatten tack vare den stora frågan kring koldioxiden. Men även om vi idag inte hade några problem så betyder inte det att vi kan klara oss utan en metod för att kontrollera utsläpp och andra föroreningar varken idag eller i framtiden.

Den traditionella och kanske mest lättillgängliga synen på hur frågor som berör vår gemensamma miljö ska hanteras är att de egentliga enda vägarna framåt är statlig reglering och statliga subventioner: Att om marknaden får fria tyglar så kommer ingen tänka på miljön. Som principiell motståndare till statlig kontroll samt övertygad om att något måste göras måste jag således kunna förklara hur dessa två åsikter kan vara förenliga.

Låt mig börja med några rader om varför jag inte tror på den traditionella lösningen, dvs stöd och reglering. Det huvudsakliga problemet med denna typ av lösningar är att man försöker tvinga fram ett agerande på marknaden som inte härstammar från fri vilja. När det gäller stöd så får vi företagen och folket att agera inte för att de vill värna om vår miljö, utan för att de vill få tillgång till ett specifikt stöd. Det naturliga och ekonomiska agerandet är då att göra minsta möjliga som krävs för att få rätt till stödet. Gällande regleringar är resonemanget analogt: man agerar för att undvika den stipulerade bestraffningen medför. Problemen går dock djupare än så: För att politiker ska kunna fatta beslut kring vilka regleringar och vilka stöd som ger önskad effekt måste de ha tillgång till oerhörda mängder information kring hela samhället då även ett litet beslut kan få oförutsedda och långtgående konsekvenser. De måste dessutom besitta en oerhörd kompetens och ha tillgång till en enorm beräkningskapacitet. Slutligen måste de ha möjlighet att genomdriva besluten, inte bara på en lokal utan en global nivå. Detta är en av de huvudsakliga kritikerna ”vi” statsmotståndare har mot alla statliga åtgärder: Det är inte bara näst intill omöjligt att samla in rätt information och fatta rätt beslut kring ett så komplext system, även om vi hade en fullständig beskrivning på alla åtgärder som skulle behöva göras, hur genomdriver vi då dessa utan att införa en totalitär polisstat som detaljstyr varje individ i hela samhället? Detta leder till att de statliga regleringarna och stöden tillkommer till stor del på subjektiva grunder med otillräckliga underlag och kunskaper och att genomförandet blir bristfälligt.

Om vi återgår till den ursprungliga teorin bakom den statliga interventionalismen i frågan, där man stipulerar att marknaden är inkapabel att reglera denna typ av frågor så måste vi fråga oss varför det är så. Svaret är egentligen förblindande enkelt, helt enkelt för att det är lönsamt. Det är lönsamt att inte reglera sina utsläpp och utveckla renare teknik eftersom det inte kostar något att fortsätta släppa ut föroreningar i luft, mark och hav. Det finns ansatser till att stävja detta med hjälp av utsläppsrätter och andra artificiella konstruktioner, men dessa lider av de tidigare nämnda problemen dvs att de inte blir ändamålsenliga och får oförutsedda konsekvenser, såsom att utsläppsrätter nu är en handelsvara på marknaden. Låt oss istället se på det såhär: Anledningen att det inte kostar något att släppa ut exempelvis luftföroreningar är att luften är allmän egendom. Allmän egendom lider av ett stort problem, precis som alla tillgångar som ägs av flera individer: samtliga delägare drivs av att göra minsta möjliga insats i tillgången men maximalt uttag. Ett känt exempel på detta är fisket vid Grand Banks utanför Newfoundland, där överfiske har slagit ut all fiskpopulation. Om området istället för att vara i gemensam ägo hade ägts av en part så hade denne naturligtvis tagit betalt av fiskarna och i takt med att fisken blev mer sällsynt hade priset ökat, vilket till sist hade givit upphov till en ekvivalensnivå.

Nu föreslår jag inte att någon ska kunna ta ägarskap över luften specifikt, eller vatten. Däremot att ägandeskap av mark (över och under vatten) görs ”tredimensionellt”. Dvs, jag äger inte bara markytan på min tomt, utan rymden ovanför den, naturligtvis till en rimlig gräns. Precis som att ingen har rätt att utan min tillåtelse dumpa några tunnor gift på min tomt så skulle samma någon inte heller ha rätt att släppa ut gifter i luften som rör sig in i ”min rymd”, detsamma gäller för vatten. Precis som med alla andra tillgångar så skulle det vara jag som ägare som bestämde priset för att släppa ut något på min egendom. Den andra komponenten som behövs för att detta skulle fungera är avskaffandet av gemensam statlig och överstatlig egendom så att det för varje område på jorden finns en ägare som kan kräva betalning för utsläpp på dennes egendom.

Ett system som detta skulle i ekonomiska termer medföra att marginalnyttan i en miljöförstörande aktivitet skulle balanseras av marginalkostnaden för dess miljömässiga konsekvenser och därmed att det skulle finnas ett inbyggt ekonomiskt incitament för företag att begränsa sina utsläpp samt utveckla sin teknik då det ger direkt effekt på deras resultat. Utsläpp får helt enkelt en tydlig prislapp och en tydlig intressent i att se till att få betalt.

Vi är dock inte nöjda där! Vi vet ju att individer och företag ibland inte vill göra rätt för sig och ibland av oaktsamhet, kanske orsakad av att konsekvenserna för felaktigt agerande är för små, inte gör rätt för sig. En lösning enligt detta förslag kräver därför en annan komponent som jag anser är oerhört viktig i att få marknaden att fungera på ett korrekt sätt i alla frågor: Ägaransvar. Det är helt enkelt nödvändigt att avskaffa det statliga skyddet som idag gör att ägare av ett aktiebolag kan gå ansvarsfria ur i stort sett vilket agerande som helst med på sin höjd bolaget som förlust. Genom att ägaren eller ägarna åläggs ansvar för allt deras företag företar sig så säkerställer vi inte bara att företagsledningen får tydliga direktiv om att betala för sig gällande utsläpp enligt ovan, utan vi eliminerar även en mängd andra tveksamma marknadsaktiviteter: Skulle exempelvis en storbank ta samma risker som idag om varje individuell aktieägare i banken riskerade att få betala för bankens kreditförluster ur egen ficka om det går snett? Skulle ett bolag som äger ett kärnkraftverk någonsin våga vika en millimeter på säkerheten om aktieägarna var personligen betalningsskyldiga för samtliga skador som uppstår vid en olycka? Ansvarsfrågan är central i all marknadsliberal filosofi och jag kommer skriva mer om detta i ett annat inlägg.

 

Självklart är det inte så att en modell enligt detta skulle eliminera alla utsläpp imorgon. Vad den däremot skulle åstadkomma är något som statlig interventionalism aldrig lyckats med: Att göra det lönsamt att agera på ett miljömässigt korrekt sätt för företag. Jämför detta med nationer där staten har eller har haft den enorma makt som skulle krävas för genomdrivandet av ”den perfekta planen”; Sovjetunionen, Kina, Nordkorea, inga av dessa nationer har gjort sig kända för att leda till miljömässiga framsteg. För den insatte är detta naturligtvis ingen överraskning och inte heller något unikt för miljöfrågor: Statliga planer kan aldrig vara lika effektiva som fria aktörer på marknaden, utmaningen ligger i att hitta modellen där marknadskrafterna appliceras på ”rätt” sätt. Börjar vi analysera detta så inser vi att i de allra flesta fallen så beror felaktigt, omoraliskt eller på annat sätt galet agerande på marknaden oftast på just att staten försökt påverka och styra marknaden mot ett visst mål, ett mål som tillkommit baserat på subjektivism, lobbyism, okunskap och oförståelse för de faktiska konsekvenserna av handlandet.