Som de flesta läsare förmodligen redan räknat ut så tillhör min syn på samhället den socioekonomiska högern men med en stark frihetlig övertygelse. Jag ogillar egentligen etiketter, men låt oss säga att min position ligger betydligt närmare det som brukar kallas libertarianism än någon annan filosofi. Nu ska inte detta inlägget handla om detta i huvudsak. En sak man ofta stöter på i diskussioner och i media är dock en syn där många är övertygade om att en åsikt till höger endast ser till individen, medan vänsterideologi är den enda som är kompatibel med gemensamma intressen. Detta gäller allt från synen på välståndsfördelning till fysisk trygghet, men det jag tänkte diskutera idag är synen på miljön och hur vi kan komma tillrätta med de problem vi har idag.

Till att börja med så måste vi klargöra några saker. För det första så är jag tämligen övertygad om att vi idag har ett problem av tämligen stor omfattning. Även om vissa ifrågasätter huruvida den globala uppvärmningen påverkas av mänskligheten samt hur stor den faktiskt är så finns det andra problem, problem som kommit lite i skymundan i debatten tack vare den stora frågan kring koldioxiden. Men även om vi idag inte hade några problem så betyder inte det att vi kan klara oss utan en metod för att kontrollera utsläpp och andra föroreningar varken idag eller i framtiden.

Den traditionella och kanske mest lättillgängliga synen på hur frågor som berör vår gemensamma miljö ska hanteras är att de egentliga enda vägarna framåt är statlig reglering och statliga subventioner: Att om marknaden får fria tyglar så kommer ingen tänka på miljön. Som principiell motståndare till statlig kontroll samt övertygad om att något måste göras måste jag således kunna förklara hur dessa två åsikter kan vara förenliga.

Låt mig börja med några rader om varför jag inte tror på den traditionella lösningen, dvs stöd och reglering. Det huvudsakliga problemet med denna typ av lösningar är att man försöker tvinga fram ett agerande på marknaden som inte härstammar från fri vilja. När det gäller stöd så får vi företagen och folket att agera inte för att de vill värna om vår miljö, utan för att de vill få tillgång till ett specifikt stöd. Det naturliga och ekonomiska agerandet är då att göra minsta möjliga som krävs för att få rätt till stödet. Gällande regleringar är resonemanget analogt: man agerar för att undvika den stipulerade bestraffningen medför. Problemen går dock djupare än så: För att politiker ska kunna fatta beslut kring vilka regleringar och vilka stöd som ger önskad effekt måste de ha tillgång till oerhörda mängder information kring hela samhället då även ett litet beslut kan få oförutsedda och långtgående konsekvenser. De måste dessutom besitta en oerhörd kompetens och ha tillgång till en enorm beräkningskapacitet. Slutligen måste de ha möjlighet att genomdriva besluten, inte bara på en lokal utan en global nivå. Detta är en av de huvudsakliga kritikerna ”vi” statsmotståndare har mot alla statliga åtgärder: Det är inte bara näst intill omöjligt att samla in rätt information och fatta rätt beslut kring ett så komplext system, även om vi hade en fullständig beskrivning på alla åtgärder som skulle behöva göras, hur genomdriver vi då dessa utan att införa en totalitär polisstat som detaljstyr varje individ i hela samhället? Detta leder till att de statliga regleringarna och stöden tillkommer till stor del på subjektiva grunder med otillräckliga underlag och kunskaper och att genomförandet blir bristfälligt.

Om vi återgår till den ursprungliga teorin bakom den statliga interventionalismen i frågan, där man stipulerar att marknaden är inkapabel att reglera denna typ av frågor så måste vi fråga oss varför det är så. Svaret är egentligen förblindande enkelt, helt enkelt för att det är lönsamt. Det är lönsamt att inte reglera sina utsläpp och utveckla renare teknik eftersom det inte kostar något att fortsätta släppa ut föroreningar i luft, mark och hav. Det finns ansatser till att stävja detta med hjälp av utsläppsrätter och andra artificiella konstruktioner, men dessa lider av de tidigare nämnda problemen dvs att de inte blir ändamålsenliga och får oförutsedda konsekvenser, såsom att utsläppsrätter nu är en handelsvara på marknaden. Låt oss istället se på det såhär: Anledningen att det inte kostar något att släppa ut exempelvis luftföroreningar är att luften är allmän egendom. Allmän egendom lider av ett stort problem, precis som alla tillgångar som ägs av flera individer: samtliga delägare drivs av att göra minsta möjliga insats i tillgången men maximalt uttag. Ett känt exempel på detta är fisket vid Grand Banks utanför Newfoundland, där överfiske har slagit ut all fiskpopulation. Om området istället för att vara i gemensam ägo hade ägts av en part så hade denne naturligtvis tagit betalt av fiskarna och i takt med att fisken blev mer sällsynt hade priset ökat, vilket till sist hade givit upphov till en ekvivalensnivå.

Nu föreslår jag inte att någon ska kunna ta ägarskap över luften specifikt, eller vatten. Däremot att ägandeskap av mark (över och under vatten) görs ”tredimensionellt”. Dvs, jag äger inte bara markytan på min tomt, utan rymden ovanför den, naturligtvis till en rimlig gräns. Precis som att ingen har rätt att utan min tillåtelse dumpa några tunnor gift på min tomt så skulle samma någon inte heller ha rätt att släppa ut gifter i luften som rör sig in i ”min rymd”, detsamma gäller för vatten. Precis som med alla andra tillgångar så skulle det vara jag som ägare som bestämde priset för att släppa ut något på min egendom. Den andra komponenten som behövs för att detta skulle fungera är avskaffandet av gemensam statlig och överstatlig egendom så att det för varje område på jorden finns en ägare som kan kräva betalning för utsläpp på dennes egendom.

Ett system som detta skulle i ekonomiska termer medföra att marginalnyttan i en miljöförstörande aktivitet skulle balanseras av marginalkostnaden för dess miljömässiga konsekvenser och därmed att det skulle finnas ett inbyggt ekonomiskt incitament för företag att begränsa sina utsläpp samt utveckla sin teknik då det ger direkt effekt på deras resultat. Utsläpp får helt enkelt en tydlig prislapp och en tydlig intressent i att se till att få betalt.

Vi är dock inte nöjda där! Vi vet ju att individer och företag ibland inte vill göra rätt för sig och ibland av oaktsamhet, kanske orsakad av att konsekvenserna för felaktigt agerande är för små, inte gör rätt för sig. En lösning enligt detta förslag kräver därför en annan komponent som jag anser är oerhört viktig i att få marknaden att fungera på ett korrekt sätt i alla frågor: Ägaransvar. Det är helt enkelt nödvändigt att avskaffa det statliga skyddet som idag gör att ägare av ett aktiebolag kan gå ansvarsfria ur i stort sett vilket agerande som helst med på sin höjd bolaget som förlust. Genom att ägaren eller ägarna åläggs ansvar för allt deras företag företar sig så säkerställer vi inte bara att företagsledningen får tydliga direktiv om att betala för sig gällande utsläpp enligt ovan, utan vi eliminerar även en mängd andra tveksamma marknadsaktiviteter: Skulle exempelvis en storbank ta samma risker som idag om varje individuell aktieägare i banken riskerade att få betala för bankens kreditförluster ur egen ficka om det går snett? Skulle ett bolag som äger ett kärnkraftverk någonsin våga vika en millimeter på säkerheten om aktieägarna var personligen betalningsskyldiga för samtliga skador som uppstår vid en olycka? Ansvarsfrågan är central i all marknadsliberal filosofi och jag kommer skriva mer om detta i ett annat inlägg.

Självklart är det inte så att en modell enligt detta skulle eliminera alla utsläpp imorgon. Vad den däremot skulle åstadkomma är något som statlig interventionalism aldrig lyckats med: Att göra det lönsamt att agera på ett miljömässigt korrekt sätt för företag. Jämför detta med nationer där staten har eller har haft den enorma makt som skulle krävas för genomdrivandet av ”den perfekta planen”; Sovjetunionen, Kina, Nordkorea, inga av dessa nationer har gjort sig kända för att leda till miljömässiga framsteg. För den insatte är detta naturligtvis ingen överraskning och inte heller något unikt för miljöfrågor: Statliga planer kan aldrig vara lika effektiva som fria aktörer på marknaden, utmaningen ligger i att hitta modellen där marknadskrafterna appliceras på ”rätt” sätt. Börjar vi analysera detta så inser vi att i de allra flesta fallen så beror felaktigt, omoraliskt eller på annat sätt galet agerande på marknaden oftast på just att staten försökt påverka och styra marknaden mot ett visst mål, ett mål som tillkommit baserat på subjektivism, lobbyism, okunskap och oförståelse för de faktiska konsekvenserna av handlandet.