Category: Politik

Budgetar och satsningar

Såhär i budgettider får vi höra väldigt mycket om alla ”satsningar” politikerna tänker genomföra. Man vill satsa si och så många miljarder på vården, lite mindre på skolan, man vill investera i åtgärdspaket för att utbilda människor och man vill lägga en annan summa på att sätta arbetslösa i sysselsättning  i några hittepå-jobb.

Idag hade jag inte tänkt diskutera några av dessa åtgärder i detalj, även om det finns vissa, eller till och med många koncept i budgeten som är helt uppåt väggarna komstiga. Istället hade jag tänkt skriva några rader om just konceptet att politiker vill satsa på något.

Som grund för detta måste vi börja med att konstatera att politiker faktiskt inte har några pengar att satsa. Eller ja, de är ju ganska välbetalda, så de kan ju satsa ansenliga mängder pengar till  goda syften, men det är så klart inte vad som avses här. Politikerna förfogar däremot över makten att använda statens pengar.  Dock är det ju naturligtvis så att statens pengar faktiskt tillhör medborgarna från vilka de på ett eller annat aätt har aproprierats. Staten som organisation är endast en kostnadsdrivande sådan och tillför inget ekonomiskt värde till samhället och samma sak gäller politikerna: de producerar ingen vara eller tjänst som har ett marknadsvärde och således har de inga ekonomiska resurser att satsa på något.

När politiker således pratar om att ”satsa” eller ”investera” så betyder det i verkligheten att de ämnar tvinga några eller alla medborgae i samhället att köpa eller investera i något som de inte hade valt att lägga sina pengar på frivilligt.

När jag pluggade så brukade jag och mina studiekamrater säga att om något moment, en föreläsning, laboration eller liknande var obligatorisk så var den oftast väldigt dålig. Hade det varit bra eller viktigt hade man deltagit frivilligt. Samma sak kan många gånger appliceras på politiska satsningar: om det hade handlat om bra investeringar så vore det ju rimligt att tro att människor skulle köpa tjänsten eller produkten frivilligt och att investeringar skulle ha gjorts ändå. När politiker säger att de ska satsa eller investera så betyder det således egentligen att de ämnar tvinga människor att köpa något som är för dåligt för att de skulle vilja köpa det frivilligt.

Så nästa gång ni hör en politiker proklamera att de ska satsa på det ena eller det andra, byt ut orden mot ”Under året kommer vi tvinga medborgarna att betala för vårt senaste, svagt vetenskapligt grundade experiment, eftersom idén är så dålig att vi inte kunde få någon att vara med frivilligt.”

Annonser

Framtidens samhälle

Hej alla. Länge sedan sist jag skrev här nu ”verkligheten” har helt enkelt upptagit för mycket av min tid. Det ska dock bli bättring på det området!

Idag tänkte jag prata lite om hur jag ser på framtiden för vårt och förvisso hela världens samhällen. Som jag ser det finns det i stort två vägar samhället kan utvecklas, den ena i många delar positiv medan den andra enligt mig betydligt mer skrämmande. Avgörandet om detta kommer vidare ske inom en ganska snar framtid, fem till tio år ge och ta några.

Till att börja med så är inget av dessa framtidsscenarion i linje med hur dagens samhälle fungerar. Orsakerna till detta är många och jag kan inte i detalj gå igenom samtliga här och nu, så jag nöjer mig med att lista några av orsakerna till att samhället inom kort kommer genomgå omvälvande förändringar och ämnar återkomma till dem i detalj i senare inlägg: Oljan kommer bli mindre tillgänglig/ta slut, övriga resurser kan omöjligt räcka för att understödja det krav på oändlig tillväxt vår nuvarande ekonomi, de stora valutasystemen i världen är byggda som luftslott och kommer kollapsa, stora delar av ”den rika världen” har stora ekonomiska bubblor, inklusive på bostadsmarknaden, resursfördelningen är så snedvriden att det förr eller senare kommer leda till våldsamma konflikter. Samt många fler. Om ni tänker efter så inser ni att trygga Sverige inte är så tryggt alls och att allas våra liv med stor sannolikhet kan förändras tämligen snart.

De två möjliga scenarion jag ser för utvecklingen är polärt motsatta. Å den ena sidans er vi idag en mängd initiativ, understödda av modern teknik, framförallt informationsteknik, där tidigare myndighetsmonopoliserade verksamheter bedrivs privat med hög effektivitet. Vi ser hur försvunna människor hittas av frivilliga på ett sätt staten aldrig kunnat matcha, vi ser hur nödställda familjer snabbt och effektivt får hjälp med sin försörjning, vi ser hur alternativa valutor, utom statens kontroll växer fram. I korthet så är vi nära den punkt där människor kan börja inse att statens och myndigheternas funktioner kan utövas mer effektivt och med större insyn och inflytande utan statens inblandning. Utan varken en väpnad revolution eller en utopiskt effektiv informationsspridningskampanj har vi således närmat oss både libertarianismens och kommunismens ultimata mål; ett samhälle där staten och politikerna inte längre behövs.

Som motpol har vi dock det faktum att en väldigt stor mängd människor dels är aktiva som politiker och inte vill släppa den makt och de förmåner detta innebär och dels är anställda av olika myndigheter och därför är beroende av statens institutioner för sin överlevnad. Tillsammans brukar jag kalla dessa den politiska klassen. Denna stora maktgrupp i vårt samhälle inser naturligtvis vilket hot utvecklingen av idag utgör och har redan börjat bekämpa den i något som ytterst endast kan leda till ovanstående scenarios totala motpol: Det totala övervakningssamhället. Vi kan redan se åtskilliga av dessa åtgärder i FRA-lagen, datalagringsdirektivet, ytterligare befogenheter för utövarna av statens våldsmonopol (polisen) att kvarhålla och avlägsna obekväma personer godtyckligen, mängder av register kring våra liv som kan samköras för att kartlägga våra liv. Varje enskild insats ter sig för många harmlös och ofarlig, men sammantaget blir graden av kontroll allt högre. Samtidigt ser vi en politisk utveckling där de styrande partierna blir allt mer likartade, vilket i praktiken utmanövrerar effekten av vår rösträtt.

Vi måste alla överväga vilket av dessa samhällen vi faktiskt vill leva i och göra vad vi kan för att påverka innan det är försent. Det är lätt att bara resignera och tro att ”jag kan ändå inte göra något” men det är inte sant.

Inkomstklyftorna och deras ökning

Häromveckan rapporterade Svenska Dagbladet att inkomstklyftorna ökar snabbare i Sverige än i något annan OECD-land, något som det verkar som vi borde förfasas över. Läser vi artikeln ser vi att studien som ligger till grund för rubriken mycket riktigt kommer fram till att den relativa fattigdomen i Sverige ökat snabbt sedan 1995, men också att de allra flesta grupper i samhället fått det bättre under samma period i absoluta termer.

För att överhuvudtaget kunna diskutera ämnet så behöver vi reda ut några begrepp. Svenska dagbladet har också en artikel kring vad dessa termer betyder som kan vara intressant läsning. Med begreppet relativ fattigdom menar OECD den andel av befolkningen som tjänar mindre än 50% av medianinkomsten. Dvs, har vi 10 personer där 3 tjänar 40 kr, 3 tjänar 60 kr och övriga fyra tjänar 50 kr så är de tre som tjänar 40 kr att räkna som relativt fattiga. Det betyder också att om 9 personer tjänar 100 kr och en tjänar 10,000 kr så är de 9 att räkna som relativt fattiga. Den andra termen av intresse i sammanhanget är absolut eller materiell fattigdom, där man istället för att sätta en individs inkomster i relation till resten av befolkningens bedömer hennes förmåga att vid behov köpa vissa viktiga saker.

Ett annat begrepp som vi bör förstå är det som kallas ”pareto-optimalitet”. Detta definieras som det tillstånd där tillgångarna i ett system är så fördelade att en aktör kan få det bättre endast genom att någon annan får det sämre. Eftersom det är i praktiken ett intraktabelt problem att upprätthålla pareto-optimalitet i ett så komplext system som ett helt samhälle så kan vi anta att vi alltid befinner oss i ett tillstånd där en åtgärd eller händelse som påverkar fördelningen av tillgångar antingen för oss närmare det prateo-optimala tillståndet eller längre från det. En pareto-förbättring definieras således som en förändring i fördelningen som medför att någon aktör får det bättre utan att någon annan får en försämring.

Ser vi till vad vi faktiskt vet med ledning av OECD’s rapport så förefaller det som förändringen som skett just faller under definitionen av en pareto-förbättring: Vissa aktörer har fått det bättre utan att andra fått det sämre. Faktum är ju att de allra flesta enligt studien fått de bättre, något som borde ses som positivt. De praktiska konsekvenserna ligger i mängden tillgängligt kapital för den privata marknaden: Om en enda aktör på marknaden får det bättre utan att motsvarande försämring sker för någon annan betyder det att marknadens samlade kapital har vuxit. Det betyder i sin tur att marknaden har större utrymme för att skapa ytterligare välstånd i form av fler arbetstillfällen och ökad produktivitet.

Det finns de som hävdar att en jämlik inkomst- och välståndsfördelning har ett självändamål och att detta ändamål är så starkt att det motiverar politiska åtgärder för att förhindra en utveckling som den vi haft i Sverige. Min uppfattning är att denna position ofta framförs i affekt. Det är ju ganska naturligt att vi tycker det känns jobbigt att se att någon annan fått sitt välstånd ökat väldigt mycket mer än vårt eget, oaktat det faktum att vi också fått det bättre, men inte i samma utsträckning. Men den som seriöst hävdar att det finns en samhällsekonomisk fördel med att förhindra denna utveckling har en ganska svår nöt att knäcka. Givet det fiktiva scenariot att vid tidpunkt ett tjänar person ett 40 kr, person två 50 kr och person tre 60 kr, och senare vid tidpunkt två tjänar person ett 50 kr, person två 60 kr och person tre 100 kr så måste ”rättvisekämpen” kunna förklara varför det tidigare scenariot är bättre än det senare.

Invändning som kommer på detta från rättvisesidan är att det skulle finnas en alternativ lösning som skulle förändra det andra scenariot, att man genom omfördelning skulle kunna uppnå att alla tre personerna istället tjänade 70 kr. Problemet är att detta argument saknar både teoretisk och praktisk verklighetsförankring. Beskattning och omfördelning genom regleringar påverkar nämligen alltid utfallet negativt, med andra ord, det går bra att beskatta bort en ojämlik fördelning, men endast på bekostnad av hela systemets prestanda. Konsekvensen av detta är inte bara att de som utan reglering skulle fått de största ökningarna nu får mindre ökningar utan också att den totala ökningen i kapital minskar. Och omvänt effekten nämnd tidigare så betyder detta mindre utrymme för marknaden att skapa ytterligare välstånd i form av arbetstillfällen och produktivitet. Skickliga politiker kan göra denna effekt mer eller mindre påtaglig och mer eller mindre synlig, men aldrig helt eliminera den. Så, situationen är fortfarande den att rättvisekämpen måste kunna förklara vilka fördelar för samhället den jämlika fördelningen medför som gör det värt att avstå den samlade välståndsökningen.

Förutom detta, dvs att skapandet av välstånd inte är oberoende av rådande välståndsfördelning finns fler punkter att ha i åtanke. En annan punkt är den faktiska fördelningen av individer i de olika grupperna. Det är alldeles uppenbart att det finns avsevärt fler människor med mer ödmjuka inkomstnivåer än vad det finns rika. Detta betyder helt enkelt att även om vi beskattade bort hela skillnaden mellan grupperna så skulle det, förutom konsekvensen att den rika gruppen ganska snart skulle sluta med de aktiviteter som gjort dem rika, inte medföra en särskilt stor ökning i inkomsterna för den numerärt överlägsna gruppen som skulle vara förmånstagare. Detta är förvisso inte ett argument i sak, snarare ett konstaterande att det inte är en särskilt gynnsam åtgärd för någon grupp. En lägre marginalbeskattning av de rika gör det förvisso mer sannolikt att de fortsätter med de välståndsskapande aktiviteterna de gör, men samtidigt utfallet för förmånstagarna ännu mindre.

En annan punkt är den att, kontroversiellt nog så finns det fördelar med en efterfrågan på lyxprodukter. Många av de innovationer normalinkomsttagare har tillgång till idag var tidigare rena lyxinnovationer. Exempel på detta är bilindustrin där det ofta är lyxbilsmärkena som först kommer med innovationer som några år senare blir standard. Många av dessa innovationer hade aldrig kunnat finansieras utan en efterfrågan från kapitalstarka konsumenter och hade kanske aldrig genomförts. Ser vi på detta i ett globalt perspektiv (och varför skulle vår idé om rättvisa bara sträcka sig till landets gränser) så är hela Sveriges befolkning att betrakta som de kapitalstarka som efterfråga innovationer. Praktiska exempel på detta är utvecklingen av mer miljövänliga bilar där mindre bemedlade människor i andra delar av världen är långt ifrån att ha råd att välja en bil som tar hänsyn till annat än rå funktionalitet i förhållande till pris, men där vi har råd att efterfråga mer. Hade vi avstått hela vårt större välstånd till förmån för världens i relation till oss fattiga hade det inte förändrat situationen nämnvärt för dessa och de hade fortfarande inte haft råd att efterfråga en elbil, skillnaden hade varit att då hade vi inte heller haft råd och inget företag att utvecklat dem.

Självklart går det att utveckla dessa argument till att bli oändligt mycket större, det har ju faktiskt skrivits åtskilliga böcker i ämnet. Jag tyckte dock, givet dagens diskussionsklimat i frågan att komma med ett par punkter som är värda att ha i åtanke. Det är sällan en fråga är så enkel att det finns en snabb politisk lösning på den, och frågan om inkomstfördelning är definitivt av den karaktären. Det går helt enkelt inte att beskatta och reglera bort ojämlika inkomster och frågan är om det överhuvudtaget finns skäl att försöka. Det borde vara av betydligt större vikt att hitta modeller som gör att alla kan få en god levnadsstandard på ett sätt som är hållbart både ur samhällssynpunkt och ekologisk dito, att då begränsa innovationskraften i samhället genom att reglera och beskatta bort ett fiktivt problem är inte försvarbart.

Utslätningen av partipolitiken

En tydlig trend i rikspolitiken i Sverige är att partierna rör sig mot en politisk mittposition. Detta ser vi i en mängd olika sammanhang inklusive att vår moderata statsminister säger sig anse att en likvärdig välfärd är en av de viktigaste frågorna, att den socialdemokratiska oppositionsledaren vurmar för näringslivet och att röster inom miljöpartiet uttrycker oro för att partiledningen ”slätar ut” tidigare viktiga frågor såsom krav på icke-tillväxt, arbetstidsförkortning etc. Oavsett vilken åsikt man har i dessa frågor torde trenden vara tydlig.

Men är detta verkligen något som vi borde förvånas över? Jag skulle vilja hävda nej, snarare är detta en högst förväntad och oundviklig konsekvens av systemet med representativ demokrati vi har. Det är heller inget unikt för Sverige, utan något vi kan se i alla länder med liknande styrelseskick. För att förstå detta så måste vi fundera på vilka motivationer och drivkrafter som finns inom systemet. Vi måste börja med att konstatera att ett parti som inte är medlem i en regering efter ett val i praktiken har misslyckats att nå en position där de kan påverka. Partiprogrammet kan vara hur bra som helst, det spelar ingen roll utan regeringsmakt. Samtliga partier måste därför arbeta för att locka maximalt antal väljare för att kunna nå en position där de kan påverka. Även i fallet med koalitionsregeringar som den vi har idag så kan inte ett parti inom koalitionen alienera sig med väljarna då det ger hela koalitionen en nackdel i väljarstödet.

Den rationella partistrategin givet detta är att eliminera radikala punkter från sina partiprogram. Även om partiledningen utgörs av sanna idealister så är det bättre att få en möjlighet att påverka i några, mindre radikala frågor än att stå fast vid sina mer radikala punkter och inte kunna påverka alls. Ett parti med få idéer som sticker ut åt något håll och med en mindre uttalad position på skalan höger-vänster har dessutom större retorisk flexibilitet: Ingen kommer ta ett uttalat vänsterparti som för att vinna debattpoäng plötsligt föreslår kraftiga skattesänkningar och nedskärningar i vården på allvar. Ett parti som däremot befinner sig i den politiska mitten kan göra den typen av svängningar utan att någon höjer på ögonbrynen. Förvisso har man svårt att nå de väljare som befinner sig väldigt långt ut på någon ”kant” från en mittposition, men de flesta väljarna är inom ett mittpartis räckvidd.

Dessutom måste vi ha ytterligare faktorer i åtanke, med basis i det faktum att människor är just människor. Detta är relevant när vi diskuterar politiska partier då politikerna på alla nivåer faktiskt också är människor. Alla människor drivs av personliga målsättningar som sammanfaller mer eller mindre väl med de samlade målsättningar en organisation som i detta fallet ett politiskt parti har. Vad jag vill säga med detta är att vi inte kan utgå från att politiker alltid sätter vad som är samhällets bästa framför sina personliga intressen. Vi kan därför utgå från att en partiledning har en mer eller mindre stark personlig drivkraft för att ”vinna” eftersom det medför ett flertal personliga fördelar att sitta i regeringen både i form av makt och mer pengar. Det är även relevant, kanske ännu mer så, när vi pratar om väljare. De väljare som inte är politiskt aktiva, dvs de flesta, är ännu mer benägna att föredra partier som gagnar den socioekonomiska grupp väljaren själv tillhör framför andra. I egenskap av att inte vara politiskt aktiva föreligger också en markant risk att många av väljarna inte är tillräckligt kunniga eller insatta i nationalekonomi för att förstå komplexa och långsiktiga konsekvenser av politiska åtgärder kommer många dessutom ha en preferens för åtgärder som har en direkt och konkret effekt idag framför åtgärder som kan vara positiva på längre sikt.

Sammantaget ger detta att den politiska mittpositionen är oerhört fördelaktig för ett politiskt parti att inneha då man därifrån kan nå störst antal väljare och anpassa vilka frågor man lyfter fram baserat på rådande opinion. Detta ger ett antal konsekvenser. Vi får en rikspolitik där de två stora partierna i alla praktiska frågor ligger väldigt nära varandra, oavsett vilken ”ideologisk grund” de säger sig ha. Det medför också att de mindre partierna blir allt mindre relevanta: I takt med att de stora partierna moderaterna och socialdemokraterna rör sig mot mitten måste småpartierna hitta profilfrågor i den politiska periferin vilket, enligt tidigare diskussion är en nackdel med effekten att de blir ännu mindre. Detta blir ännu tydligare när småpartier ingår i en koalitionsregering med ett av de stora: Eftersom det stora partiet från regeringsposition faktiskt måste genomdriva den mittpolitik de gått till val på blir de mindre partierna, som tvingats till periferipositioner överkörda gång på gång och väljarna tappar ännu mer förtroende för dem. Den gamla visdomen att det aldrig är en fördel att vara en liten part i en allians är sann även här. Alternativet för ett litet parti i den situationen är att släppa sina profilfrågor och följa med det stora partiet, detta gör dock det lilla partiet i praktiken onödigt, vilket väljarna också inser. Detta kan vi återigen se tydligt idag när tre småpartier samregerat med ett stor i snart två mandatperioder och tappat både i relevans och väljarstöd under tiden. Sannolikt skulle vi se samma effekt med en alternativ koalition.

I praktiken blir effekten således att det i praktiken finns två regeringsalternativ för väljarna att välja mellan, oavsett om de väljer att rösta på ett av de mindre partierna eller de stora. Detta är dock inte den allvarligaste konsekvensen. Eftersom de stora partierna är stora just för att de placerat sig i en mittposition så är de reella skillnaderna mellan de två alternativen dessutom oerhört små. Skillnaderna sträcker sig egentligen bara till mindre justeringar i ett system som båda parterna egentligen är överens om. Det finns inget utrymme för att diskutera de viktiga frågorna rörande samhällets grundläggande strukturer eller för ideologi utan debatten och politiken kommer att handla om RUT-avdrag eller några hundralappar mer eller mindre i plånboken för den ena eller andra gruppen. Frågor som kanske spelar roll i vardagen för väldigt många men som aldrig kan lösa viktiga frågor som att mänsklighetens välstånd är löjligt ojämnt fördelat, att vi riskerar att förstöra vår planet eller att vi har ett valutasystem som egentligen är ett korthus som vilken dag som helst kan rasa med enorma konsekvenser. Även ett parti som tillkommer för att förändra tvingas av systemet att slipa bort de frågor som faktiskt är betydelsefulla för att kunna komma nära mitten nog för att bli politiskt relevanta.

Partiledardebatterna verkar ju dock vara nog så uppeldade och betydelsefulla tycker ju säkert många, det måste väl betyda att det är viktiga frågor som diskuteras? Nja, jag skulle personligen säga att detta är mycket charader och spel för gallerierna. Politikerna har nämligen allt att förlora på att folket förstår hur lite de egentligen kan påverka genom att rösta. För samtidigt som vi när vi går till vallokalen lägger en röst på det parti vi vill se som vinnare så lägger vi också en röst på systemet som sådant. När vi röstat fram en ny riksdag som utser en ny statsminister så kan han säga sig ha mandat att driva sin politik eftersom han har röstats fram av folket. Folket accepterar också politiken då vi vet att även om inte vår kandidat vunnit så var det folkets vilja att utgången blev som den blev. Men vad hade hänt om förtroendet för det politiska systemet försvann? Om bara 20% av folket röstade, skulle regeringen kunna säga sig ha folkets mandat för sin politik? Skulle folket vara lika benägna att acceptera? Förmodligen inte. Således är det livsviktigt för politikerna att ge sken av att det finns stor dramatik och att det är av avgörande vikt att rösta då det skulle vara katastrof om motståndarsidan vann. Media har ju dessutom stora pengar att tjäna på att berätta om de olika politiska utspelen och debatterna och gör dessutom sitt för att ”spä på” dramatiken.

Sammanfattningsvis så är min position, givet ovan att det representativa politiska systemet inte är ett användbart redskap för att åstadkomma någon form av verklig förändring. Tvärt om anser jag att systemet är i det närmaste skräddarsytt för att motstå förändring. Jag ämnar inte säga till er läsare vad ni borde göra, personligen väljer jag dock, givet vad jag skrivit i denna artikel men även av andra orsaker som är ämne för fler artiklar att avstå min rätt att rösta. Om tillräckligt många gjorde så så skulle vi få en situation där det etablerade politiska systemet skulle kunna ifrågasättas på riktigt och vi skulle kunna få tillstånd en diskussion kring hur vi istället borde konstruera systemet för att kunna lösa de verkligt viktiga frågorna. Detta är en position som oftast bemöts med oerhörd kritik då det inte anses som särskilt politiskt korrekt att kritisera demokratin. Jag anser dock att det både är förmätet, kortsiktigt och en aning idiotiskt att anta att det rådande systemet skulle vara den slutgiltiga lösningen för mänskligheten. Ja, demokratin har medfört en utveckling på många plan jämfört med tidigare system, men att tro att vi är färdiga med samhällsutvecklingen är inte bara dumt utan även farligt.

Men miljön då?

Som de flesta läsare förmodligen redan räknat ut så tillhör min syn på samhället den socioekonomiska högern men med en stark frihetlig övertygelse. Jag ogillar egentligen etiketter, men låt oss säga att min position ligger betydligt närmare det som brukar kallas libertarianism än någon annan filosofi. Nu ska inte detta inlägget handla om detta i huvudsak. En sak man ofta stöter på i diskussioner och i media är dock en syn där många är övertygade om att en åsikt till höger endast ser till individen, medan vänsterideologi är den enda som är kompatibel med gemensamma intressen. Detta gäller allt från synen på välståndsfördelning till fysisk trygghet, men det jag tänkte diskutera idag är synen på miljön och hur vi kan komma Miljötillrätta med de problem vi har idag.

Till att börja med så måste vi klargöra några saker. För det första så är jag tämligen övertygad om att vi idag har ett problem av tämligen stor omfattning. Även om vissa ifrågasätter huruvida den globala uppvärmningen påverkas av mänskligheten samt hur stor den faktiskt är så finns det andra problem, problem som kommit lite i skymundan i debatten tack vare den stora frågan kring koldioxiden. Men även om vi idag inte hade några problem så betyder inte det att vi kan klara oss utan en metod för att kontrollera utsläpp och andra föroreningar varken idag eller i framtiden.

Den traditionella och kanske mest lättillgängliga synen på hur frågor som berör vår gemensamma miljö ska hanteras är att de egentliga enda vägarna framåt är statlig reglering och statliga subventioner: Att om marknaden får fria tyglar så kommer ingen tänka på miljön. Som principiell motståndare till statlig kontroll samt övertygad om att något måste göras måste jag således kunna förklara hur dessa två åsikter kan vara förenliga.

Låt mig börja med några rader om varför jag inte tror på den traditionella lösningen, dvs stöd och reglering. Det huvudsakliga problemet med denna typ av lösningar är att man försöker tvinga fram ett agerande på marknaden som inte härstammar från fri vilja. När det gäller stöd så får vi företagen och folket att agera inte för att de vill värna om vår miljö, utan för att de vill få tillgång till ett specifikt stöd. Det naturliga och ekonomiska agerandet är då att göra minsta möjliga som krävs för att få rätt till stödet. Gällande regleringar är resonemanget analogt: man agerar för att undvika den stipulerade bestraffningen medför. Problemen går dock djupare än så: För att politiker ska kunna fatta beslut kring vilka regleringar och vilka stöd som ger önskad effekt måste de ha tillgång till oerhörda mängder information kring hela samhället då även ett litet beslut kan få oförutsedda och långtgående konsekvenser. De måste dessutom besitta en oerhörd kompetens och ha tillgång till en enorm beräkningskapacitet. Slutligen måste de ha möjlighet att genomdriva besluten, inte bara på en lokal utan en global nivå. Detta är en av de huvudsakliga kritikerna ”vi” statsmotståndare har mot alla statliga åtgärder: Det är inte bara näst intill omöjligt att samla in rätt information och fatta rätt beslut kring ett så komplext system, även om vi hade en fullständig beskrivning på alla åtgärder som skulle behöva göras, hur genomdriver vi då dessa utan att införa en totalitär polisstat som detaljstyr varje individ i hela samhället? Detta leder till att de statliga regleringarna och stöden tillkommer till stor del på subjektiva grunder med otillräckliga underlag och kunskaper och att genomförandet blir bristfälligt.

Om vi återgår till den ursprungliga teorin bakom den statliga interventionalismen i frågan, där man stipulerar att marknaden är inkapabel att reglera denna typ av frågor så måste vi fråga oss varför det är så. Svaret är egentligen förblindande enkelt, helt enkelt för att det är lönsamt. Det är lönsamt att inte reglera sina utsläpp och utveckla renare teknik eftersom det inte kostar något att fortsätta släppa ut föroreningar i luft, mark och hav. Det finns ansatser till att stävja detta med hjälp av utsläppsrätter och andra artificiella konstruktioner, men dessa lider av de tidigare nämnda problemen dvs att de inte blir ändamålsenliga och får oförutsedda konsekvenser, såsom att utsläppsrätter nu är en handelsvara på marknaden. Låt oss istället se på det såhär: Anledningen att det inte kostar något att släppa ut exempelvis luftföroreningar är att luften är allmän egendom. Allmän egendom lider av ett stort problem, precis som alla tillgångar som ägs av flera individer: samtliga delägare drivs av att göra minsta möjliga insats i tillgången men maximalt uttag. Ett känt exempel på detta är fisket vid Grand Banks utanför Newfoundland, där överfiske har slagit ut all fiskpopulation. Om området istället för att vara i gemensam ägo hade ägts av en part så hade denne naturligtvis tagit betalt av fiskarna och i takt med att fisken blev mer sällsynt hade priset ökat, vilket till sist hade givit upphov till en ekvivalensnivå.

Nu föreslår jag inte att någon ska kunna ta ägarskap över luften specifikt, eller vatten. Däremot att ägandeskap av mark (över och under vatten) görs ”tredimensionellt”. Dvs, jag äger inte bara markytan på min tomt, utan rymden ovanför den, naturligtvis till en rimlig gräns. Precis som att ingen har rätt att utan min tillåtelse dumpa några tunnor gift på min tomt så skulle samma någon inte heller ha rätt att släppa ut gifter i luften som rör sig in i ”min rymd”, detsamma gäller för vatten. Precis som med alla andra tillgångar så skulle det vara jag som ägare som bestämde priset för att släppa ut något på min egendom. Den andra komponenten som behövs för att detta skulle fungera är avskaffandet av gemensam statlig och överstatlig egendom så att det för varje område på jorden finns en ägare som kan kräva betalning för utsläpp på dennes egendom.

Ett system som detta skulle i ekonomiska termer medföra att marginalnyttan i en miljöförstörande aktivitet skulle balanseras av marginalkostnaden för dess miljömässiga konsekvenser och därmed att det skulle finnas ett inbyggt ekonomiskt incitament för företag att begränsa sina utsläpp samt utveckla sin teknik då det ger direkt effekt på deras resultat. Utsläpp får helt enkelt en tydlig prislapp och en tydlig intressent i att se till att få betalt.

Vi är dock inte nöjda där! Vi vet ju att individer och företag ibland inte vill göra rätt för sig och ibland av oaktsamhet, kanske orsakad av att konsekvenserna för felaktigt agerande är för små, inte gör rätt för sig. En lösning enligt detta förslag kräver därför en annan komponent som jag anser är oerhört viktig i att få marknaden att fungera på ett korrekt sätt i alla frågor: Ägaransvar. Det är helt enkelt nödvändigt att avskaffa det statliga skyddet som idag gör att ägare av ett aktiebolag kan gå ansvarsfria ur i stort sett vilket agerande som helst med på sin höjd bolaget som förlust. Genom att ägaren eller ägarna åläggs ansvar för allt deras företag företar sig så säkerställer vi inte bara att företagsledningen får tydliga direktiv om att betala för sig gällande utsläpp enligt ovan, utan vi eliminerar även en mängd andra tveksamma marknadsaktiviteter: Skulle exempelvis en storbank ta samma risker som idag om varje individuell aktieägare i banken riskerade att få betala för bankens kreditförluster ur egen ficka om det går snett? Skulle ett bolag som äger ett kärnkraftverk någonsin våga vika en millimeter på säkerheten om aktieägarna var personligen betalningsskyldiga för samtliga skador som uppstår vid en olycka? Ansvarsfrågan är central i all marknadsliberal filosofi och jag kommer skriva mer om detta i ett annat inlägg.

 

Självklart är det inte så att en modell enligt detta skulle eliminera alla utsläpp imorgon. Vad den däremot skulle åstadkomma är något som statlig interventionalism aldrig lyckats med: Att göra det lönsamt att agera på ett miljömässigt korrekt sätt för företag. Jämför detta med nationer där staten har eller har haft den enorma makt som skulle krävas för genomdrivandet av ”den perfekta planen”; Sovjetunionen, Kina, Nordkorea, inga av dessa nationer har gjort sig kända för att leda till miljömässiga framsteg. För den insatte är detta naturligtvis ingen överraskning och inte heller något unikt för miljöfrågor: Statliga planer kan aldrig vara lika effektiva som fria aktörer på marknaden, utmaningen ligger i att hitta modellen där marknadskrafterna appliceras på ”rätt” sätt. Börjar vi analysera detta så inser vi att i de allra flesta fallen så beror felaktigt, omoraliskt eller på annat sätt galet agerande på marknaden oftast på just att staten försökt påverka och styra marknaden mot ett visst mål, ett mål som tillkommit baserat på subjektivism, lobbyism, okunskap och oförståelse för de faktiska konsekvenserna av handlandet.

Satsningar på jobben

Sittande regering samt flera andra västeuropeiska dito, mest framträdande Tysklands har på senare tid fått utstå alltmer kritik för att de ”håller i slantarna” och inte satsar sig ur krisen såsom vi alltid fått lärasedelbuntar oss att man bör göra. Det senaste i raden utspel kom från LO’s Karl-Petter Thorwaldsson som kräver att regeringen, oavsett vilken som sitter efter valet bör låna 70 miljarder för att satsa på diverse områden i samhället vilket, enligt LO’s beräkningar skall leda till 100,000 nya jobb.

Teorin att man bör satsa sig ur en kris är inte ny, den vilar på John Maynard Keynes förklaring av hur uppgångar och nedgångar i ekonomin uppstår. Enligt den keynesianska skolan uppstår dessa svängningar spontant i ett ekonomiskt system och förstärks av marknadens aktörer: När ekonomin dippar efter en höjdpunkt tenderar näringsidkare att göra sig av med mer personal än vad som egentligen är nödvändigt, vilket minskar den samlade köpkraften hos konsumenterna vilket i sin tur försvårar situationen och näringsidkarna säger upp ännu fler etc. Enligt Keynes är lösningen på en sådan nedåtgående spiral att genom låga räntor och statliga ”investeringar” injicera mer pengar i ekonomin vilket kan vända spiralen uppåt. Politiskt sett är iden naturligtvis genialisk, det är nämligen inte svårt att vinna stöd för åtgärder som ger folket ”gratis” pengar.

Jag och många andra intresserade anser dock att detta koncept är felaktigt, mycket på grund av att Keynesianismen under de 80 år den varit det rådande nationalekonomiska paradigmet inte lyckats uppnå vad Keynes hoppades på. Keynes systems huvudsakliga syfte var att mildra effekterna av ekonomiska svängningar samt undvika regelrätta depressioner, något vi idag vet inte har lyckats: Vi befinner oss (trots vad vissa politiker vill påskina) i en av tidernas största ekonomiska depression och vi får alla lära oss att acceptera hög- och lågkonjunkturer som en naturlag från barnsben. Dessutom har den Keynesianska filosofin att det är ok för stater att gå med underskott, dvs spendera mer än de har råd med om så krävs för att balansera de ekonomiska svängningarna gjort att varje modern stat har enorma statsskulder och väldigt få av dessa minskar.

En alternativ förklaring till ekonomiska svängningar som tycks stämma bättre överens med historien och som jag därför är mer benägen att tro på är den som ges av den österrikiska skolan. Jag tänker inte gå in på den i sin helhet här, den som är intresserad kan läsa wikipedias artikel här. Kortfattat går teorin ut på att när räntenivån i samhället, dvs priset på kredit är artificiellt lågt genom statliga ingripanden (riksbanken har en låg reporänta) leder det till kreditexpansion, dvs att alltmer pengar sätts i omlopp då bankerna lånar ut alltmer pengar. Varje gång en ny kredit ges ut av en bank ”skapas” nya pengar i cirkulationen och dessa ligger sedan till grund för ytterligare expansion i enlighet med reservbank-systemet vilket leder till att mängden pengar ökar exponentiellt. Denna tillgång på mer pengar skapar initialt upplevt positiva effekter då det ger möjlighet för goda ideér att omsättas till verkliga företag, bostäder byggs och människor får en i allmänhet bättre ekonomi. Med tiden sinar dock mängden goda investeringar att göra för dessa pengar. Banker och kreditinstitut är dock i sin konstruktion drivna att låna ut så mycket kapital de har möjlighet till och när det inte finns goda investeringar att göra investeras pengarna i allt sämre sådana.

Problemet är att samtliga dessa investeringar vilar på en förväntan om framtida lönsamhet: När en bank ger en kredit och därmed sätter nya pengar i omlopp görs detta mot förväntningen att det pengarna investeras i kommer att ha ett reält värde minst motsvarande krediten vid en tidpunkt i framtiden. Pengarna som satts i cirkulation saknar således ett verkligt värde som underbygger dem fram tills dess att investeringen blivit lönsam. Vid goda investeringar tidigt i cykeln är detta inget problem då investeringarna är sunda och det uppskattade värdet därför sällan uteblir. Senare i cykeln är motsatsen sann: investeringarna löper stor risk att aldrig uppnå det värde som pengarna som sats i omlopp innehar. Till sist inser marknaden att mängder av investeringar är övervärderade och bankerna tvinga börja ta tillbaka krediter. Detta leder till att mängden pengar i omlopp minskar och alla effekterna ovan måste reverseras.

Orsaken till att ekonomin krisar är således att mängder kapital är investerat i dåliga investeringar som aldrig kan bli lönsamma samtidigt som det finns en stor mängd pengar i cirkulation vars värde underminerats av att de underliggande värdena är mindre än man från början trott. Hela ekonomin inklusive nominella lönenivåer och levnadsstandard har under uppgången anpassat sig efter denna tillgång på pengar som egentligen inte är värda så mycket som man tidigare trott. För att lösa problemet från grunden måste processen omvändas: de felaktiga investeringarna måste tillåtas gå i konkurs, ekonomin måste tillåtas krympa, de nominella lönenivåerna minska och levnadsstandarden anpassas efter det verkliga värde som finns i samhället, inte det uppblåsta som baseras på tidigare felbedömningar.

Vad Keynes föreslår och vad politiker också gjort sedan 30-talet är det motsatta: Man har på olika sätt ”injicerat” pengar i ekonomin oftast i form av ”satsningar” på olika områden. Anledningen att man har kunnat göra det i så många år är att det fungerar. Tillfälligt. Med ett tillskott av nya pengar in i ekonomin så räddar man ekonomin kvar på en nivå nära den skapad av kreditexpansionen och effektivt ser man till att alla investeringar som gjorts, även de dåliga överlever. Man har således inte löst problemet utan skjutit det på framtiden; när nästa nedgång kommer så har man både de gamla samt alla nytillkomna felinvesteringar att hantera. Priset för detta är ett ökande berg av skulder, både i form av den synliga statsskulden, men även mindre synliga sådana som pensionssystemet och övriga välfärdssystem, där stater är skyldiga medborgare sådan ofantliga summor att det knappt går att förstå.

Att som Thorwaldsson föreslår låna stora summor pengar kan således i bästa fall leda till att krisen varar längre genom att det tar längre tid för ekonomin att justeras nedåt och i värsta fall att man helt undviker att återgå till en nivå där ekonomin ligger i fas med verkligheten vilket kommer straffa sig vid nästa kris. Förr eller senare kommer vi vara tvungna att hantera inte bara den kris vi står inför utan även alla uppdämda problem från 80 års politik som bygger på att skjuta problemen framför sig och gör inte vi det så är det ett fruktansvärt arv vi lämnar till kommande generationer. Jag är säker på att Thorwaldsson tror att hans förslag är av godo för jag har svårt att tänka mig att en framträdande företrädare för LO med berått mod skulle föreslå något som har så enorma negativa implikationer för Sveriges och alla människor som bor härs framtid.

Vinster = profithunger?

På senare tid, speciellt i samband med att Socialdemokraterna kom fram till någon sorts ”varken-eller”-beslut i frågan på sin kongress så har frågan om så kallade ”vinster i välfärden” varit på tapeten. En nyligen gjord enkät visar att en majoritet av 1151495_520_292_184688862folket dessutom ställer sig på motståndarsidan i någon mån.

Vad är det då egentligen som diskuteras? Diskussionen handlar om huruvida företag som kommuner och landsting anlitar för att utföra specifika tjänster ska tillåtas gå med vinst eller ej. De specifika tjänsterna under luppen är utbildning och sjukvård och här anser alltså en majoritet av folket att till skillnad från alla andra tjänster som offentliga organ köper av privata företag så finns något unikt med dessa kategorier av tjänster och företeelsen bör därför förbjudas. Eller ja, motståndarna vill i många fall tillåta att näringsidkare utför tjänsterna, men de ska i så fall göra det för att de är goda samariter och inte förvänta sig att tjäna några pengar på sitt arbete. Sett till att de som jobbar med dessa saker även i offentlig regi får vansinnigt dåligt betalt, många gånger sämre än i de privata alternativen så skulle man nästan kunna tro att denna majoritet helt enkelt inte vill att lärare, sjuksköterskor eller läkare ska kunna mer än knappt överleva på sina löner, men vi hoppas väl att så inte är fallet.

Den vanligaste invändningen som framförs mot dessa vinster är att skattepengar inte skall gå till privata vinster. Andra argument som framförs är att det politiska systemet skulle garantera bättre kontroll och säkerställa kvalitén i skola och vård effektivare samt att privata initiativ inom dessa områden riskerar att leda till olikheter vilket också måste betyda orättvisa enligt vissas definition. De som förespråkar den lösning som finns brukar anföra valfrihet som ett argument och ökad effektivitet som ett annat, det senare baserat på kännedomen om att privata företag i konkurrens i alla praktiska situationer visat sig överlägsna offentliga monopol gällande att utvecklas.

Jag skulle vilja hävda att ingen sida har rätt. Låt oss börja med att diskutera problemen med förfarandet att producera varor och tjänster i form av ett politiskt kontrollerat monopol. Det första och mest uppenbara problemet är det faktum att ersättningar i denna typ av system frikopplas från produktionens förmåga. Vi människor är på många sätt relativt enkla djur: Vi har vissa grundläggande behov som måste tillgodoses och vi har utöver dessa ett antal önskemål som vi blir mer nöjda om de uppfylls. Kan vi välja så föredrar vi alltid att få våra behov och önskemål tillgodosedda förr snarare än senare. Vad det betyder är att på ett personligt plan så strävar vi, efter att vi fått våra behov tillgodosedda efter att uppfylla våra önskemål. Aggregerar vi detta till våra arbeten så är den enkla slutsatsen att om det finns en relation mellan att vi utför vårt arbete på det mest effektiva och ändamålsenliga sättet och att uppfylla våra önskemål så kommer vi att sträva just efter att arbeta effektivt och ändamålsenligt. Många av våra önskemål kan tillgodoses av pengar, hur krasst det än låter: Vill vi kunna resa mer, förkovra oss, bo bättre, klä oss bättre, ge våra barn en tryggare uppväxt eller arbeta mindre så styrs allt detta av hur stor ekonomisk rörelsefrihet vi har. Om vi med detta i åtanke betänker exempelvis en offentlig skola verksam på en marknad där alla andra skolor också är offentliga så är frågan om de egenskaper som karaktäriserar en bra lärare också belönas därefter? Jag skulle vilja hävda att så inte är fallet: Lärarens lön är kontrollerad av den politiska arbetsgivaren samt fackförbundet, båda dessa faktorer verkar för att i rättvisans namn utjämna skillnader i individuell ersättning. Läraren kan inte heller vända sig till en annan arbetsgivare och visa på sin kompetens och begära en bättre ersättning.

Om vi dessutom utgår från att det kräver en ansträngning både psykologiskt och rent konkret för att vara en mycket bra lärare istället för att vara en medioker sådan, dvs individen investerar sig tid och energi för att bli kompetent så blir problematiken ännu tydligare: för den individuella läraren verksam under dessa förutsättningar är det mest ekonomiskt att investera så lite som möjligt i sin egen kompetens och förmåga i yrket. Även på andra nivåer i dessa organisationer är problematiken tydlig: En chef i en offentlig verksamhet har ingen möjlighet att få bonusar eller avancera till mer välbetalda tjänster genom att fatta de beslut som ytterst leder till maximal kvalité och leveransprecision i verksamheten. Även om chefen i fråga istället motiveras av faktorer som att göra sin verksamhet framgångsrik etc så är kopplingen här dålig: En offentlig verksamhet tjänar inte på att vara maximalt effektiv då den inte är säker på att få behålla det överskott en effektivisering medför då en offentlig verksamhet inte har några egna pengar, den tilldelas en budget genom en politisk process. Det mest ekonomiska alternativet för en offentlig chef är istället att se till att förbruka hela sin budget och gärna lite till för att inte riskera att tilldelas mindre under nästa period.

En annan, mer komplicerad men minst lika viktig faktor i varför offentliga monopol är problematiskt är mätbarhet och styrning. För att förstå detta så måste vi diskutera fenomenen pris och värde. Många människor har en bild av att pris och värde på en vara eller tjänst på något sätt är en egenskap som går att tillskriva varan eller tjänsten, ungefär på samma sätt som vad en vara väger. Hur detta värde sedan tillkommit finns det olika idéer kring: Vissa hävdar att värdet beror på arbetsinsatsen som krävts för att skapa produkten, andra tillskriver den till ett råvaruvärde. Utan att bli för långrandig i teoretiska diskussioner så nöjer jag mig med att säga att alla dessa olika tankar är felaktiga. En produkt har ingen fristående egenskap som beskriver dess värde. Värdet på en produkt är istället en funktion av den nytta individen som äger produkten tillskriver den. Detta betyder också att värdet på en produkt kan vara kraftigt olika beroende på vem man frågar: En hammare har ett avsevärt högre värde för en snickare än för en bagare, i synnerhet om snickaren inte redan äger en hammare och således inte kan utföra sitt arbete. Detta är också grunden för handel på en fri marknad och därmed också prissättning. När två individer äger olika tillgångar som de båda värderar olika finns grund för handel: Snickaren äger ett baktråg han snickrat och behöver en hammare som bagaren äger. Han värderar hammaren högre än baktråget och är således villig att byta. Om bagarens värdering är den omvända, dvs hon värderar baktråget högre än hammaren så är transaktionen ett faktum och handel uppstår. Notera att båda aktörerna i ett handelsutbyte nödvändigtvis måste bli rikare av utbytet: om den ena parten inte värderar tillgångarna hon får högre än de hon ger så finns ingen grund för handel och inget transaktion kommer ske.

På en marknad med fler aktörer kompliceras scenariot av att det kan finnas flera som äger en vara som jag vill ha och ytterligare andra kan vilja ha det jag kan erbjuda. Om jag äger en tillgång som många individer värderar högt så kan jag sälja den till ett högre pris och omvänt, om tillgången jag äger är lättillgänglig så måste jag sänka mitt pris. Ingen kommer dock betala ett pris som är högre än vad denne värderar varan till och ingen kommer heller sälja en tillgång till ett lägre pris än den lägsta värderingen, vilket inkluderar kostnaderna för anskaffning och/eller tillverkning av tillgången. På en marknad med en mix av aktörer enligt detta så kommer alla handelsprodukters pris röra sig mot och stabiliseras vid ett ekvivalenspris, vilket är det pris som ingen aktör är villig att sälja produkten för mindre än och där ingen heller är villig att betala mer. Vad detta betyder är att en varas eller tjänsts värde och pris inte är en funktion av tillgången i sig, utan en funktion av marknaden.

Om vi nu återgår till den verksamhet som verkar i monopolställning så inser vi att denna mekanism inte existerar för en sådan verksamhet: Eftersom det inte finns några konkurrenter så kan aldrig ett marknadspris fastställas, utan det blir upp till den som driver denna typ av verksamhet att försöka estimera fram ett pris, vilket oftast gör baserat på kostnader. Problemet är att inte heller kostnaderna är korrekta eftersom samtliga som arbetar i monopolet också är satta utanför marknadens prismekanism och således är inte heller priset på arbetet korrekt. Detta förstärks ytterligare av att många av leverantörerna av produkter som behövs i verksamheten också ingår i denna snurra: Företag som producerar studielitteratur eller medicinsk utrustning är exempel. Detta gör att det slutgiltiga priset som på ett eller annat sätt ska betalas av brukarna av tjänsten blir mer eller mindre godtyckligt. För ett offentligt monopol eller ett monopol som tillverkar tillgångar som människor är tvingade att köpa är detta inte ett omedelbart problem då det offentliga monopolet inte förutsätter att kunderna ska välja att köpa produkterna de producerar, de tvingas köpa dem genom skatteinbetalningar oavsett om de har nytta av tjänsten eller ej. Detta förstärker återigen oförmågan att förbättra och effektivisera denna typ av verksamhet då konkurrens saknas och kunderna måste köpa produkten oavsett priset.

Detta är dock inte den enda effekten av denna avsaknad av fungerande prissättning. Att veta både den slutgiltiga produkten samt alla ingående komponenters pris och värde på en marknad styrd av efterfrågan är nödvändiga komponenter för att kunna beräkna och fatta beslut kring vad och hur mycket som ska produceras av en vissa vara eller tjänst. Detta är orsaken till de fenomen vi som minns såg i socialistiska stater där vissa produkter skapades i överflöd medan allvarliga brister rådde på andra. Det berodde inte på inkompetens bland de styrande eller felaktiga beräkningar, det berodde på att det faktiskt är omöjligt att korrekt kalkylera produktionen i en planekonomi. Samma sak ser vi i de planekonomiska delarna i vårt system, där verksamheter ständigt brottas med denna typ av problem.

Vad är det då som krävs för att kunna lösa denna typ av problem? Låt oss först titta på vad den så kallade privatiseringen som genomförts idag faktiskt innebär. Kortfattat kan man säga att offentliga verksamheter har outsourcats till privata. Det finns ingen strukturell skillnad i det förfarande vi har idag jämfört med ett fullständigt monopol. Styrmedlen är fortfarande desamma, dvs det är politiska beslut som ligger till grund för prissättning och produktionskapacitet vilket leder till samma felaktigheter. Kunderna är fortfarande tvingade att köpa produkterna till ett pris som inte är ett korrekt marknadspris. Innehållet i produkterna är dessutom i största möjliga mån desamma. Däremot finns en viktig skillnad: Företagen som anlitas för att utföra tjänsterna ägs av kapitalstarka individer och företag, individer som valt att investerar sitt kapital i dessa verksamheter med den fullt befogade förväntningen att få avkastning på sitt kapital. De som då leder dessa verksamheter måste se till att vinst genereras, alternativt bli av med sitt arbete. Men vilka variabler har denna typ av verksamheter att laborera med för att generera vinst? Priset är redan fastställt, man får en förutbestämd summa pengar per patient eller elev. Även innehållet i tjänsterna är bestämt; en patient ska behandlas enligt en viss procedur givet en viss åkomma och eleverna skall utbildas efter en statligt fastställd plan. Det kan gå att laborera en aning med lönerna för de lägst utbildade och sämst betalda, de mer välutbildade grupperna utgör bristyrken så där kan man inte betala mindre än de offentliga verksamheterna. Återstår gör att försämra kvalitén i tjänsten och det är exakt vad vi sett. Systemet är i det närmaste skräddarsytt för att få alla de sämsta sidorna från offentliga monopol med sig och inga av fördelarna med en privat marknad.

De verkliga problemen med offentliga monopol undviks således inte med outsourcing av offentliga tjänster och istället inför man ytterligare problem till de som redan finns. Som vi sett ligger det huvudsakliga problemet i värdering och prissättning av tjänster och detta problem kan endast lösas genom att låta fria och oberoende aktörer konkurrera på en fri oreglerad marknad. Ett sådant system innebär naturligtvis vissa andra problem och det ställningstagande man måste göra är vilken typ av problem vi vill handskas med, vilket borde avgöras av vilket av systemens samlade för- och nackdelar leder till bästa möjliga vård och skola för det största antalet individer till lägsta möjliga kostnad. Allt annat är retorik.

Så som jag skrev tidigare anser jag inte någon av sidorna i debatten har rätt. Motståndarna till vinsterna är ofta moraliskt drivna av det fruktansvärda i att skattepengar kan tänkas hamna i någon girig kapitalists ficka. Det denna grupp borde fråga sig är ”spelar det egentligen någon roll?” Det som borde vara intressant är huruvida vården och skolan fungerar på bästa möjliga sätt eller ej. Om kapital hamnar i ett riskkapitalbolag så kommer pengarna investeras i något annat precis på samma sätt som om de stannar hos staten, frågan är vem som är bäst på att investera i rätt saker, Reinfeldt eller professionella investerare? Det man här istället borde fundera på och oroa sig över är varför allt fler av dessa bolag väljer att inte investera i Sverige? Den andra sidan, oftast företrädd av de så kallat borgerliga tror att man med detta system på något sätt får fördelarna av fri marknadskonkurrens men ändå kan behålla den politiska kontrollen, något som alltså inte är sant. Det andra denna grupp talar sig varm för är valfrihet och man kan ofta från dessa få intrycket att kapitalism och valfrihet går att sätta likhetstecken mellan. Det är sant att reformen ger valfrihet, såtillvida att man kan välja om vårdcentralen man går till ska heta Capio eller Carema. Detta är dock tämligen ointressant när tjänsten i allt väsentligt är densamma och så även priset. Det har också väldigt lite att göra med kapitalismens fördelar. Om vi går tillbaka till vår snickare igen så är det tämligen ointressant för snickaren om det finns 100 olika säljare av samma hammare till samma pris på marknaden, han vill ha rätt hammaren till bästa möjliga pris och det är exakt detta det kapitalistiska systemet är bra på att tillgodose.