Kategori: Skatter

Budgetar och satsningar

Såhär i budgettider får vi höra väldigt mycket om alla ”satsningar” politikerna tänker genomföra. Man vill satsa si och så många miljarder på vården, lite mindre på skolan, man vill investera i åtgärdspaket för att utbilda människor och man vill lägga en annan summa på att sätta arbetslösa i sysselsättning  i några hittepå-jobb.

Idag hade jag inte tänkt diskutera några av dessa åtgärder i detalj, även om det finns vissa, eller till och med många koncept i budgeten som är helt uppåt väggarna komstiga. Istället hade jag tänkt skriva några rader om just konceptet att politiker vill satsa på något.

Som grund för detta måste vi börja med att konstatera att politiker faktiskt inte har några pengar att satsa. Eller ja, de är ju ganska välbetalda, så de kan ju satsa ansenliga mängder pengar till  goda syften, men det är så klart inte vad som avses här. Politikerna förfogar däremot över makten att använda statens pengar.  Dock är det ju naturligtvis så att statens pengar faktiskt tillhör medborgarna från vilka de på ett eller annat aätt har aproprierats. Staten som organisation är endast en kostnadsdrivande sådan och tillför inget ekonomiskt värde till samhället och samma sak gäller politikerna: de producerar ingen vara eller tjänst som har ett marknadsvärde och således har de inga ekonomiska resurser att satsa på något.

När politiker således pratar om att ”satsa” eller ”investera” så betyder det i verkligheten att de ämnar tvinga några eller alla medborgae i samhället att köpa eller investera i något som de inte hade valt att lägga sina pengar på frivilligt.

När jag pluggade så brukade jag och mina studiekamrater säga att om något moment, en föreläsning, laboration eller liknande var obligatorisk så var den oftast väldigt dålig. Hade det varit bra eller viktigt hade man deltagit frivilligt. Samma sak kan många gånger appliceras på politiska satsningar: om det hade handlat om bra investeringar så vore det ju rimligt att tro att människor skulle köpa tjänsten eller produkten frivilligt och att investeringar skulle ha gjorts ändå. När politiker säger att de ska satsa eller investera så betyder det således egentligen att de ämnar tvinga människor att köpa något som är för dåligt för att de skulle vilja köpa det frivilligt.

Så nästa gång ni hör en politiker proklamera att de ska satsa på det ena eller det andra, byt ut orden mot ”Under året kommer vi tvinga medborgarna att betala för vårt senaste, svagt vetenskapligt grundade experiment, eftersom idén är så dålig att vi inte kunde få någon att vara med frivilligt.”

Annonser

Inkomstklyftorna och deras ökning

Häromveckan rapporterade Svenska Dagbladet att inkomstklyftorna ökar snabbare i Sverige än i något annan OECD-land, något som det verkar som vi borde förfasas över. Läser vi artikeln ser vi att studien som ligger till grund för rubriken mycket riktigt kommer fram till att den relativa fattigdomen i Sverige ökat snabbt sedan 1995, men också att de allra flesta grupper i samhället fått det bättre under samma period i absoluta termer.

För att överhuvudtaget kunna diskutera ämnet så behöver vi reda ut några begrepp. Svenska dagbladet har också en artikel kring vad dessa termer betyder som kan vara intressant läsning. Med begreppet relativ fattigdom menar OECD den andel av befolkningen som tjänar mindre än 50% av medianinkomsten. Dvs, har vi 10 personer där 3 tjänar 40 kr, 3 tjänar 60 kr och övriga fyra tjänar 50 kr så är de tre som tjänar 40 kr att räkna som relativt fattiga. Det betyder också att om 9 personer tjänar 100 kr och en tjänar 10,000 kr så är de 9 att räkna som relativt fattiga. Den andra termen av intresse i sammanhanget är absolut eller materiell fattigdom, där man istället för att sätta en individs inkomster i relation till resten av befolkningens bedömer hennes förmåga att vid behov köpa vissa viktiga saker.

Ett annat begrepp som vi bör förstå är det som kallas ”pareto-optimalitet”. Detta definieras som det tillstånd där tillgångarna i ett system är så fördelade att en aktör kan få det bättre endast genom att någon annan får det sämre. Eftersom det är i praktiken ett intraktabelt problem att upprätthålla pareto-optimalitet i ett så komplext system som ett helt samhälle så kan vi anta att vi alltid befinner oss i ett tillstånd där en åtgärd eller händelse som påverkar fördelningen av tillgångar antingen för oss närmare det prateo-optimala tillståndet eller längre från det. En pareto-förbättring definieras således som en förändring i fördelningen som medför att någon aktör får det bättre utan att någon annan får en försämring.

Ser vi till vad vi faktiskt vet med ledning av OECD’s rapport så förefaller det som förändringen som skett just faller under definitionen av en pareto-förbättring: Vissa aktörer har fått det bättre utan att andra fått det sämre. Faktum är ju att de allra flesta enligt studien fått de bättre, något som borde ses som positivt. De praktiska konsekvenserna ligger i mängden tillgängligt kapital för den privata marknaden: Om en enda aktör på marknaden får det bättre utan att motsvarande försämring sker för någon annan betyder det att marknadens samlade kapital har vuxit. Det betyder i sin tur att marknaden har större utrymme för att skapa ytterligare välstånd i form av fler arbetstillfällen och ökad produktivitet.

Det finns de som hävdar att en jämlik inkomst- och välståndsfördelning har ett självändamål och att detta ändamål är så starkt att det motiverar politiska åtgärder för att förhindra en utveckling som den vi haft i Sverige. Min uppfattning är att denna position ofta framförs i affekt. Det är ju ganska naturligt att vi tycker det känns jobbigt att se att någon annan fått sitt välstånd ökat väldigt mycket mer än vårt eget, oaktat det faktum att vi också fått det bättre, men inte i samma utsträckning. Men den som seriöst hävdar att det finns en samhällsekonomisk fördel med att förhindra denna utveckling har en ganska svår nöt att knäcka. Givet det fiktiva scenariot att vid tidpunkt ett tjänar person ett 40 kr, person två 50 kr och person tre 60 kr, och senare vid tidpunkt två tjänar person ett 50 kr, person två 60 kr och person tre 100 kr så måste ”rättvisekämpen” kunna förklara varför det tidigare scenariot är bättre än det senare.

Invändning som kommer på detta från rättvisesidan är att det skulle finnas en alternativ lösning som skulle förändra det andra scenariot, att man genom omfördelning skulle kunna uppnå att alla tre personerna istället tjänade 70 kr. Problemet är att detta argument saknar både teoretisk och praktisk verklighetsförankring. Beskattning och omfördelning genom regleringar påverkar nämligen alltid utfallet negativt, med andra ord, det går bra att beskatta bort en ojämlik fördelning, men endast på bekostnad av hela systemets prestanda. Konsekvensen av detta är inte bara att de som utan reglering skulle fått de största ökningarna nu får mindre ökningar utan också att den totala ökningen i kapital minskar. Och omvänt effekten nämnd tidigare så betyder detta mindre utrymme för marknaden att skapa ytterligare välstånd i form av arbetstillfällen och produktivitet. Skickliga politiker kan göra denna effekt mer eller mindre påtaglig och mer eller mindre synlig, men aldrig helt eliminera den. Så, situationen är fortfarande den att rättvisekämpen måste kunna förklara vilka fördelar för samhället den jämlika fördelningen medför som gör det värt att avstå den samlade välståndsökningen.

Förutom detta, dvs att skapandet av välstånd inte är oberoende av rådande välståndsfördelning finns fler punkter att ha i åtanke. En annan punkt är den faktiska fördelningen av individer i de olika grupperna. Det är alldeles uppenbart att det finns avsevärt fler människor med mer ödmjuka inkomstnivåer än vad det finns rika. Detta betyder helt enkelt att även om vi beskattade bort hela skillnaden mellan grupperna så skulle det, förutom konsekvensen att den rika gruppen ganska snart skulle sluta med de aktiviteter som gjort dem rika, inte medföra en särskilt stor ökning i inkomsterna för den numerärt överlägsna gruppen som skulle vara förmånstagare. Detta är förvisso inte ett argument i sak, snarare ett konstaterande att det inte är en särskilt gynnsam åtgärd för någon grupp. En lägre marginalbeskattning av de rika gör det förvisso mer sannolikt att de fortsätter med de välståndsskapande aktiviteterna de gör, men samtidigt utfallet för förmånstagarna ännu mindre.

En annan punkt är den att, kontroversiellt nog så finns det fördelar med en efterfrågan på lyxprodukter. Många av de innovationer normalinkomsttagare har tillgång till idag var tidigare rena lyxinnovationer. Exempel på detta är bilindustrin där det ofta är lyxbilsmärkena som först kommer med innovationer som några år senare blir standard. Många av dessa innovationer hade aldrig kunnat finansieras utan en efterfrågan från kapitalstarka konsumenter och hade kanske aldrig genomförts. Ser vi på detta i ett globalt perspektiv (och varför skulle vår idé om rättvisa bara sträcka sig till landets gränser) så är hela Sveriges befolkning att betrakta som de kapitalstarka som efterfråga innovationer. Praktiska exempel på detta är utvecklingen av mer miljövänliga bilar där mindre bemedlade människor i andra delar av världen är långt ifrån att ha råd att välja en bil som tar hänsyn till annat än rå funktionalitet i förhållande till pris, men där vi har råd att efterfråga mer. Hade vi avstått hela vårt större välstånd till förmån för världens i relation till oss fattiga hade det inte förändrat situationen nämnvärt för dessa och de hade fortfarande inte haft råd att efterfråga en elbil, skillnaden hade varit att då hade vi inte heller haft råd och inget företag att utvecklat dem.

Självklart går det att utveckla dessa argument till att bli oändligt mycket större, det har ju faktiskt skrivits åtskilliga böcker i ämnet. Jag tyckte dock, givet dagens diskussionsklimat i frågan att komma med ett par punkter som är värda att ha i åtanke. Det är sällan en fråga är så enkel att det finns en snabb politisk lösning på den, och frågan om inkomstfördelning är definitivt av den karaktären. Det går helt enkelt inte att beskatta och reglera bort ojämlika inkomster och frågan är om det överhuvudtaget finns skäl att försöka. Det borde vara av betydligt större vikt att hitta modeller som gör att alla kan få en god levnadsstandard på ett sätt som är hållbart både ur samhällssynpunkt och ekologisk dito, att då begränsa innovationskraften i samhället genom att reglera och beskatta bort ett fiktivt problem är inte försvarbart.

Skatteeffekterna, jobbskatteavdrag och andra bryderier

Från vänsterhåll har det ända sedan den nuvarande regeringen tillträdde hörts negativa röster inför de skattesänkningar som genomförts i form av jobbskatteavdrag. Nu, efter ett antal år så är argumentationen igång igen då det snart(?) är dags för val igen. Motståndarna hävdar att inga bevisbara effekter har uppnåtts på sysselsättningen samt att teorin om att skattelättnader för de rika skulle ge fördelar även för de mindre bemedlade, sk. ”Trickle Down” har visats vara felaktig.

Jag skulle dock vilja påstå att frågan inte är så enkel. Till att börja med frågan huruvida dessa lättnader givit fler jobb eller ej. Jag skulle vilja hävda att det är en fråga vi omöjligen kan besvara. Samhället är ett alldeles för komplext system för att vi ska kunna avgöra hur situationen hade varit om vissa parametrar varit annorlunda. Vi kan gissa och tro, men aldrig veta. Dessutom visade Alter Korpi och Joakim Palme 1998 i essän ”The Paradox of Redistribution and Strategies for Equality” att omfördelningspolitik många gånger har oväntade effekter. Exempelvis visar de tydligt att riktade åtgärder mot specifika grupper, såsom att ge de fattigaste någon sorts bonus som bekostas av de rikaste sällan ger en effekt på fördelningen av tillgångar. Istället är det åtgärder som stora samhällsgrupper har nytta av som ger de största effekterna. Jobbskatteavdragen torde kunna härledas till just en sådan åtgärd, där samtliga svenskar med ett arbete får en fördel. Som sagt kan vi inte veta, men min gissning är att det åtminstone inte kostat några verkliga jobb.

Nästa invändning mot beskattningsivern är just förvaltningen av pengar. I Sverige har vi idag en total skattekvot på närmare 50%, den har minskat något de senaste åren. Det betyder att hälften av alla inköp av varor eller tjänster i Sverige görs av offentligheten. Detta medför flera potentiella risker. För det första ger detta effekt på de marknader där staten är stora kunder. När stora mängder transaktioner i en marknad genomförs med andra principer än marknadens så är det också omöjligt att den marknaden påverkas och konkurrensen mellan aktörerna rubbas. Eftersom fri konkurrens på en fri marknad är den situation där företag hittar flest innovationer och där priset också blir det bästa så är effekten av detta det motsatta: Företag i dessa marknader blir mindre innovativa och kommer inte att kunna erbjuda det bästa möjliga priset på sina produkter. Ja, de kan bli innovativa i bemärkelsen att anpassa sig efter den marknad där staten är en stor påverkande faktor, men det är inte representativt för den verkliga underliggande marknaden och således blir innovationerna missriktade. Allra störst blir dessa effekter på marknader där staten köper alla produkter från en leverantör och där staten också täcker hela efterfrågan på den marknaden. Exempel är vård och skola innan den delprivatisering som finns nu tillkom. På dessa marknader är det, som Ludwig Von Mises visade 1920 Die Wirtschaftsrechnung im Sozialistischen GemeinwesenEconomic Calculation in the Socialist Commonwealth” omöjligt att på ett korrekt sätt kalkylera kostnader, vilket ger effekten att det är omöjligt för de centrala planerarna av dessa verksamheter att veta hur de ska styra produktionen rätt för att tillgodose marknadens behov. Dessutom blir det, i avsaknad på konkurrens, omöjligt att fastställa ett korrekt pris på produkterna. Dessa effekter är en stor del av varför socialistiska nationer som Sovjetunionen kollapsade och att de i dessa stater ofta finns överskott på en sak medan det råder skrikande brist på något annat. Minskad beskattning har till följd att färre av samhällets inköp hanteras av staten och således att företag kan bli effektivare.

I samband med detta stycke bör också sägas några rader om politisk styrning av ekonomi generellt. I en nation som vår, där vi överlåter åt staten att göra nästan hälften av våra inköp för vår räkning så ligger ett enormt ansvar för att hantera dessa inköp och investeringar rätt på politikernas axlar. Att leda ett storföretag som Volvo är naturligtvis enormt utmanande, så att leda något så stort som ett lands halva ekonomi är en nästan ofattbar utmaning. När stora komplexa bolag rekryterar personer för att leda dem så söker man efter personer som visat sig vara kapabla den uppgiften och har stora meriter från att framgångsrikt driva företag tidigare. På samma sätt är det så att de största ägarna i dessa bolag för att förvärva sina aktieinnehav har varit tvungna att investera ansenliga mängder kapital, kapital de har vunnit genom att vara delägare i framgångsrika bolag tidigare. Jämför vi det med det offentliga systemet så leds detta av politiker. De politiker som vinner valen och således är de som får detta enorma ansvar har också visat meriter: de har visat meriter i retorik, i att lova rätt förmåner till rätt grupper och i att vara precis ”lagom” åt alla håll så så många som möjligt ska gilla dem. Skulle man vara djävulens advokat skulle man kunna säga att de meriter som krävs för att nå politisk makt är att kunna dupera människor. Ingenstans bland de meriter som krävs ligger att vara kunnig i att driva komplexa verksamheter, förvalta kapital etc. Dessutom har politikerna bråttom: De måste genomföra tillräckligt många åtgärder som väljarna ser en konkret nytta med inom lite över 2,5 år om de ska ha en chans att bli omvalda. Detta borgar för att kortsiktiga beslut har företräde framför mer långsiktiga. Risken är således att de människor vi anförtror halva vår personliga ekonomi åt inte alls är särskilt väl lämpade sin uppgift och inte alls kommer handla på det sätt som är till störst nytta för oss. Detta torde återigen tala för att minska deras handlingsutrymme genom att överlåta mindre del av vår ekonomi åt dem.

En tredje synpunkt rör progressiviteten och marginaleffekterna i skattesystemet. Många gånger när debatten förs kring höginkomsttagare verkar det som att de inblandade tänker på det lilla fåtalet av de allra rikaste människorna. Att diskutera förhållandena för de som tjänar tiotals miljoner om året kan vara nog så intressant, men det är knappast det mest relevanta området när det gäller samhällspåverkande förändringar. Mer intressant är den tämligen stora grupp individer i vårt samhälle som tillhör en form av övre medelklass: Mellanchefer, avancerade specialister och ingenjörer, läkare, vissa entreprenörer. Det finns en tydlig strävan och övertygelse kring att Sverige ska vara ett land av innovatörer, utvecklare och ledare snarare än att konkurrera med låglöneländerna om lågbetalda arbeten. Således är det viktigt för Sverige att denna grupp främjas och växer. Det är ju samtidigt så att denna kategori av yrken är förenade med längre utbildningar (högre studieskulder och senare ingång i arbetslivet), större ansvar och större engagemang än ett mindre välbetalt arbete, men skillnaden i lön mellan dessa och normalinkomsttagare är inte enorm, många gånger mindre än vad de flesta normalinkomsttagare tror. Att denna grupp då ligger precis i det lönespann där progressiviteten i skattesystemet märks till fullo ger effekten att nettoskillnaden mellan ett normalinkomstyrke eller att investera i den utbildning och det engagemang samt ansvar som krävs för att ”avancera” till denna övre medelnivå blir tämligen liten. Dessutom råder samma effekt för de som redan tillhör gruppen: När en löneökning på 1000 kr ger mindre än 400 kronor i plånboken kan det påverka hur många som vill utvecklas och ta nästa steg. Och ja, jag vet att det finns yrkeskategorier som borde tillhöra dessa mer välbetalda, exempelvis sjuksköterskor eller lärare och jag har också tankar kring hur detta skulle låta sig göras, men mer om det i ett annat inlägg.

Välfärdens framtid

I dagens politiska diskussion på riksdagsnivå så rör diskussionen ofta detaljer. Detaljer i exakt hur fördelningen ska se ut, vem som ska utföra de tjänster vi betalar för via skattsedeln etc. Kort sagt råder bland de styrande partierna konsensus kring att det system vi lever under är i grunden sunt Välfärdsstatens framtidoch att vi nu nått kronan av årtusenden av samhällsutveckling, där bara finsjustering är nödvändig för att allt ska vara perfekt.

För den som är lite mer intresserad och insatt så är detta en skrämmande tanke och något som jag kommer ha anledning att återkomma till många gånger i framtiden. Det som är så skrämmande med detta är att politikerna på så sätt effektivt eliminerat folkets möjlighet att med systemets hjälp uppnå verklig förändring och dessutom att politiken inte längre ägnar sig åt att ta ett steg tillbaka för att överväga om vi är på rätt spår eller om vi borde göra något radikalt annorlunda.

Låt oss diskutera välfärdsstaten. Konceptet som det framställs idag ter sig naturligtvis tilltalande för många: En organisation, staten, har till uppgift att med fullt mandat se till att eliminera skillnaderna mellan fattig och rik så att ingen ska behöva gå hungrig. Jag tror alla normalt funtade människor kan skriva under på att målet att avskaffa svält och fattigdom är hedervärt. Det man dock ska vara medveten om är att omfördelning mellan olika inkomstkategorier aldrig var det ursprungliga syftet med välfärdsstaten. Snarare handlade den ursprungliga välfärdsstaten om en sk. horisontell fördelning, dvs att fördela individers inkomster jämnare över deras livstid så att man under sina produktiva år även betalar för de år då man inte har en inkomst. Man kan se det som en kollektiv och tvingande spargris där alla tvingas dels betala för de kostnader man redan orsakat som ung och dels för de kostnader man kommer orsaka som gammal. Detta bekräftas också av det faktum att de allra flesta medborgare i ett land som Sverige får i form av ersättningar och tjänster ut nästan exakt så mycket som de betalat in i former av skatter och avgifter sett till ett längre tidsperspektiv och endast ett fåtal av de rikaste och fattigaste betalar respektive får mer från den kollektiva spargrisen.

Med ledning av detta kan man fråga sig om ett sådant system verkligen är nödvändigt: Om majoriteten av alla människor i praktiken kan uppbära sina egna kostnader så torde det vara fullt rimligt att ifrågasätta effektiviteten i att resurserna tar vägen via det offentliga innan de kommer tillbaka till människorna. Dels för att det naturligtvis är en administrativ kostnad, men också för att man på så sätt tar ifrån dessa människor möjligheten att själva välja hur deras livsinkomst ska förvaltas och av vem. Konsensus bland ekonomiska forskare är att en privat marknad är effektivare på att tillgodose ett specifikt behov än ett offentligt monopol och det borde naturligtvis också vara sant för den typ av försäkring som detta ju faktiskt handlar om. Detta torde betyda att välfärdssystemet skulle kunna reduceras till att endast innefatta en omfördelning från de allra rikaste till de allra fattigaste.

Helt fristående från detta, det kan ju trots allt finnas en mängd andra skäl till varför vissa föredrar att politikerna bestämmer vad som är bäst än att vi får göra det själva, låt mig diskutera den faktiska bärkraften i välfärdsstaten.

Bärkraft är ett ord som både brukas och missbrukas ofta men kan uttryckas som ”ett mönster av resursutnyttjande som är kompatibelt med att kommande generationer kan uppnå en minst lika hög levnadsstandard som den nuvarande” i det sammanhang vi rör oss i här. Omskrivet betyder det att ett system som förbrukar mer av en resurs än det tillför i form av densamma eller en annan resurs inte i längden är bärkraftigt.

En enkel lösning på frågan vore naturligtvis att inte producera något alls, men det är naturligtvis inte hållbart; för att ett ekonomiskt system ska fylla en funktion måste det också medföra en produktion av något som är av värde för människor, annars så kommer inte tillräckligt många människor finnas kvar för att håll systemet igång. Adam Smith sammanfattade detta med att ett bärkraftigt ekonomiskt system måste uppfylla tre kriterier: 1) Det måste produceras varor eller tjänster som har ett värde för människorna som nyttjar systemet. 2) Tillräckligt mycket av denna produktion sparas för att åtminstone ersätta resurskostnaden för produktionen. 3) Det värde som inte sparas är tillräckligt för att få de inblandade individerna att vilja och kunna fortsätta driva systemet. Enkelt men applicerbart på allt från en individs privatekonomi till ett helt samhälle. Notera även att punkt 2 inkluderar en nog så viktig fråga idag, dvs att vi inte kan plocka ut oändligt fler resurser från planetens begränsade tillgångar.

En ekonomi som lyckas uppfylla dessa tre faktorer och ändå lyckas ackumulera kapital har dessutom potential att öka sin effektivitet i framtiden genom applicering av det upparbetade kapitalet på effektiviserade metoder. Notera dock att detta inte är ett nödvändigt krav för systemets överlevnad, kravet på ständig tillväxt i modern ekonomi är en effekt av ett felaktigt valutasystem, inte en effekt av kapitalismen som sådan.

Med denna kunskap är det lätt att förstå varför vissa system har fungerat bättre eller sämre än andra. Tar vi de socialistiska experimenten i öst så har de i allmänhet misslyckats med punkt 1), dvs att producera varor och tjänster som människor efterfrågar, vilket är en naturlig effekt av att en marknad står i totalt monopol. Ser vi på forna tiders feodalsamhällen har man många gånger misslyckats med punkt 3) och inte kunnat tillse att det som blir över till de individer som var nödvändiga för systemets överlevnad, något som man då löste med våld och tvång.

Om vi nu tittar på ekonomin i ett modernt välfärdssamhälle så är teorin, som nämnts tidigare, att det ska utjämna livsinkomsten genom att de pengar jag betalar i skatt idag blir till min pension och sjukvår i morgon. Verkligheten är dock naturligtvis inte att staten lägger de pengar jag betalat in på hög, reserverade för när jag behöver dem, utan de pengar jag betalar idag används också för att täcka utgifterna i systemet för att hjälpa de behövande idag. När jag sedan en dag behöver utnyttja systemet för att få pension eller sjukvård så är en förutsättning för detta att det då finns andra skattebetalare som kan finansiera detta. Detta medför att sambandet mellan vad jag betalar in och vad jag får ut blir en svag relation: jag betalar inte till mig själv idag och när jag själv behöver ersättning är det inte mina pengar som betalas ut. Effekten blir ett enormt problem i att motivationen för politiker i sitt kampanjarbete och faktiska politiska arbete blir missriktad.

Om vi utgår från att en politiker eller ett politiskt parti har som målsättning att vinna valframgångar för att nå en maktposition så blir också uravalskriteriet för politiker baserat på vad som ger valframgångar. En tydlig sådan faktor är enkel; genom att utlova ökade ersättningar exempelvis genom förbättrad sjukvård, förbättrad barnomsorg, utökade socialförsäkringar etc vinner man röster. Det kan dock naturligtvis ge bakslag genom att de grupper som behöver beskattas hårdare eller som får avstå från förmåner för att de nya ska kunna komma till inte vill rösta för förslaget. Dock har den moderna välfärdsstaten ett flertal sätt att skjuta dessa kostnader på framtiden. Således kan politiker på så sätt ”köpa” röster utan att behöva förarga någon annan väljargrupp genom att man helt enkelt låter framtiden betala för dagens utgifter. Eftersom det i ett land som Sverige vidare är i det närmaste politiskt självmord att försämra eller eliminera förmånsprogram som redan införts (det är bara att titta på den enorma kritikstorm nu sittande regering har fått utstå för ganska marginella nedskärningar) så är det lösningen att skjuta upp kostnaden som är att föredra för politikerna. När tiden sedan har kommit för att ta kostnaderna så måste ju den tidens politiker också upprepa samma procedur, nämligen utlova ytterligare fördelar och skjuta upp finansieringen, vilket leder till att omfattningen av statens tjänster och förmåner ständigt växer, liksom den tillhörande skattekostnaden för att betala notan. Återigen kan vi se detta tydligt genom att bara vända oss till vårt eget land där skattetrycket har ökat från runt 18% till runt 50% på mindre än 60 år.

Sätter vi detta i relation till tidigare stycke där vi definierade hur en bärkraftig ekonomi ser ut så ser vi att detta system genom att bryta mot princip 2) per den definitionen inte är bärkraftigt. Välfärdssystemet är istället ett system som ständigt nyttjar större mängd kapital än vad som produceras vilket leder till att framtida generationer inte kan garanteras samma eller bättre levnadsvillkor och som definitivt aldrig kan generera ett tillräckligt överskott av kapital för att kunna investera i framtida förbättringar.

Nu invänder säkert någon genom att peka på att vi viss, för varje generation i modern tid har fått det bättre, och det är sant, det har vi. Dock kommer denna förbättring inte av ett system som är i balans och som därmed kan förbättra sig självt, utan det kommer av den enorma teknologiska utvecklingstakt vi har kunnat hålla sedan industrialismens födelse. Man kan således säga att välfärdssamhället visst är bärkraftigt, inte i sig självt, men genom att kringliggande faktorer tillåter ett system som netto går med förlust. Problemet är dock att de enorma framsteg vi har sett de senaste 150 åren i mycket kommer från dels tillgången till lättillgänglig energi i form av olja och dels av att vi har blivit effektivare på att bryta jordens råvaror och omsätta dessa till efterfrågade varor och tjänster. Fördjupat så är inte detta heller ett bärkraftigt system då det i sig plockar ut mer kapital i form av jordens resurser än vad det sparar och återinvesterar. Som de flesta är medvetna om idag så står vi inför situationen att vi snart inte kan utnyttja dessa resurser i en allt snabbare takt, vi har helt enkelt ett tidsfönster av möjlighet att ta snabba utvecklingssteg framåt, och det fönstret börjar stängas. Vi har redan använt en stor del av det på att finansiera saker som välfärdsstaten, det man måste fråga sig är om det inte hade varit bättre att utnyttja detta fönster till att hitta lösningar på exempelvis energifrågan samt hur vi ska kunna leva på en mer begränsad tillgång av råvaror i framtiden?