Category: Statsskuld

Satsningar på jobben

Sittande regering samt flera andra västeuropeiska dito, mest framträdande Tysklands har på senare tid fått utstå alltmer kritik för att de ”håller i slantarna” och inte satsar sig ur krisen såsom vi alltid fått lärasedelbuntar oss att man bör göra. Det senaste i raden utspel kom från LO’s Karl-Petter Thorwaldsson som kräver att regeringen, oavsett vilken som sitter efter valet bör låna 70 miljarder för att satsa på diverse områden i samhället vilket, enligt LO’s beräkningar skall leda till 100,000 nya jobb.

Teorin att man bör satsa sig ur en kris är inte ny, den vilar på John Maynard Keynes förklaring av hur uppgångar och nedgångar i ekonomin uppstår. Enligt den keynesianska skolan uppstår dessa svängningar spontant i ett ekonomiskt system och förstärks av marknadens aktörer: När ekonomin dippar efter en höjdpunkt tenderar näringsidkare att göra sig av med mer personal än vad som egentligen är nödvändigt, vilket minskar den samlade köpkraften hos konsumenterna vilket i sin tur försvårar situationen och näringsidkarna säger upp ännu fler etc. Enligt Keynes är lösningen på en sådan nedåtgående spiral att genom låga räntor och statliga ”investeringar” injicera mer pengar i ekonomin vilket kan vända spiralen uppåt. Politiskt sett är iden naturligtvis genialisk, det är nämligen inte svårt att vinna stöd för åtgärder som ger folket ”gratis” pengar.

Jag och många andra intresserade anser dock att detta koncept är felaktigt, mycket på grund av att Keynesianismen under de 80 år den varit det rådande nationalekonomiska paradigmet inte lyckats uppnå vad Keynes hoppades på. Keynes systems huvudsakliga syfte var att mildra effekterna av ekonomiska svängningar samt undvika regelrätta depressioner, något vi idag vet inte har lyckats: Vi befinner oss (trots vad vissa politiker vill påskina) i en av tidernas största ekonomiska depression och vi får alla lära oss att acceptera hög- och lågkonjunkturer som en naturlag från barnsben. Dessutom har den Keynesianska filosofin att det är ok för stater att gå med underskott, dvs spendera mer än de har råd med om så krävs för att balansera de ekonomiska svängningarna gjort att varje modern stat har enorma statsskulder och väldigt få av dessa minskar.

En alternativ förklaring till ekonomiska svängningar som tycks stämma bättre överens med historien och som jag därför är mer benägen att tro på är den som ges av den österrikiska skolan. Jag tänker inte gå in på den i sin helhet här, den som är intresserad kan läsa wikipedias artikel här. Kortfattat går teorin ut på att när räntenivån i samhället, dvs priset på kredit är artificiellt lågt genom statliga ingripanden (riksbanken har en låg reporänta) leder det till kreditexpansion, dvs att alltmer pengar sätts i omlopp då bankerna lånar ut alltmer pengar. Varje gång en ny kredit ges ut av en bank ”skapas” nya pengar i cirkulationen och dessa ligger sedan till grund för ytterligare expansion i enlighet med reservbank-systemet vilket leder till att mängden pengar ökar exponentiellt. Denna tillgång på mer pengar skapar initialt upplevt positiva effekter då det ger möjlighet för goda ideér att omsättas till verkliga företag, bostäder byggs och människor får en i allmänhet bättre ekonomi. Med tiden sinar dock mängden goda investeringar att göra för dessa pengar. Banker och kreditinstitut är dock i sin konstruktion drivna att låna ut så mycket kapital de har möjlighet till och när det inte finns goda investeringar att göra investeras pengarna i allt sämre sådana.

Problemet är att samtliga dessa investeringar vilar på en förväntan om framtida lönsamhet: När en bank ger en kredit och därmed sätter nya pengar i omlopp görs detta mot förväntningen att det pengarna investeras i kommer att ha ett reält värde minst motsvarande krediten vid en tidpunkt i framtiden. Pengarna som satts i cirkulation saknar således ett verkligt värde som underbygger dem fram tills dess att investeringen blivit lönsam. Vid goda investeringar tidigt i cykeln är detta inget problem då investeringarna är sunda och det uppskattade värdet därför sällan uteblir. Senare i cykeln är motsatsen sann: investeringarna löper stor risk att aldrig uppnå det värde som pengarna som sats i omlopp innehar. Till sist inser marknaden att mängder av investeringar är övervärderade och bankerna tvinga börja ta tillbaka krediter. Detta leder till att mängden pengar i omlopp minskar och alla effekterna ovan måste reverseras.

Orsaken till att ekonomin krisar är således att mängder kapital är investerat i dåliga investeringar som aldrig kan bli lönsamma samtidigt som det finns en stor mängd pengar i cirkulation vars värde underminerats av att de underliggande värdena är mindre än man från början trott. Hela ekonomin inklusive nominella lönenivåer och levnadsstandard har under uppgången anpassat sig efter denna tillgång på pengar som egentligen inte är värda så mycket som man tidigare trott. För att lösa problemet från grunden måste processen omvändas: de felaktiga investeringarna måste tillåtas gå i konkurs, ekonomin måste tillåtas krympa, de nominella lönenivåerna minska och levnadsstandarden anpassas efter det verkliga värde som finns i samhället, inte det uppblåsta som baseras på tidigare felbedömningar.

Vad Keynes föreslår och vad politiker också gjort sedan 30-talet är det motsatta: Man har på olika sätt ”injicerat” pengar i ekonomin oftast i form av ”satsningar” på olika områden. Anledningen att man har kunnat göra det i så många år är att det fungerar. Tillfälligt. Med ett tillskott av nya pengar in i ekonomin så räddar man ekonomin kvar på en nivå nära den skapad av kreditexpansionen och effektivt ser man till att alla investeringar som gjorts, även de dåliga överlever. Man har således inte löst problemet utan skjutit det på framtiden; när nästa nedgång kommer så har man både de gamla samt alla nytillkomna felinvesteringar att hantera. Priset för detta är ett ökande berg av skulder, både i form av den synliga statsskulden, men även mindre synliga sådana som pensionssystemet och övriga välfärdssystem, där stater är skyldiga medborgare sådan ofantliga summor att det knappt går att förstå.

Att som Thorwaldsson föreslår låna stora summor pengar kan således i bästa fall leda till att krisen varar längre genom att det tar längre tid för ekonomin att justeras nedåt och i värsta fall att man helt undviker att återgå till en nivå där ekonomin ligger i fas med verkligheten vilket kommer straffa sig vid nästa kris. Förr eller senare kommer vi vara tvungna att hantera inte bara den kris vi står inför utan även alla uppdämda problem från 80 års politik som bygger på att skjuta problemen framför sig och gör inte vi det så är det ett fruktansvärt arv vi lämnar till kommande generationer. Jag är säker på att Thorwaldsson tror att hans förslag är av godo för jag har svårt att tänka mig att en framträdande företrädare för LO med berått mod skulle föreslå något som har så enorma negativa implikationer för Sveriges och alla människor som bor härs framtid.

Annonser