Kategori: Uncategorized

The era of Winning

The president of the United States of America likes to win. So does his base supporters. They like the feeling of winning so much that it has become one of the major metrics of success in politics for Trum, his base and a big part of the Republican party. Winning, as it turns out, can come in many forms, but it always entails Trump sticking it to some group or person. In fact, winning to them can happen even without anything substantial being gained by anyone within the group just as long as another group, most likely ”liberals” (aka libtards) gets  ”owned” (another thing Trump supporters love is when Trump ”owns” someone).

Now, a more adult and sober idea of success in politics would involve policy making that is beneficial to every citizen, and it’s not a bad thing if it turns out to benefit some who are not as well. Sure, you have to win the election, but after that, and after taking the oath to do so, most presidents move on to the role of trying to be a president for all of the people. Even though your more everyday politician may not always be able to implement policy that are gainful to everyone, she will try to make it so for as many as possible while avoiding hurting others. No politician in their right mind, up until recently would think of enacting policy that only serves to hurt specific groups or individuals without any benefit to anyone outside of the satisfaction of seeing people they dislike getting hurt.

Because this is what a large part of Trumps base is about – they dislike what they perceive as an ”elite” with such fervor that they go positively off the rails when their president says those things they have themselves shouted at the TV hundreds of times. Now, ironically, Trump is the one who was born into wealth, not Hillary, but still, Hillary Clinton to these people is the ultimate symbol of everything they hate. These people despise and disrespect higher education and scientific rationality. They hate the notion of a changing global economy which they see just as an excuse for immigrants stealing their jobs. They hate the progressive political center which wants to use the political platform to enact changes, not minimize it as they claim they want – again ironic considering the lengths to which Donald Trump go to strengthen his own centralized power. They hate immigrants and people of color and they hate anyone who doesn’t hate immigrants and people of color. All in all, these people are very aware of what they hate and they execute their hatred with passion, but what they don’t have are solutions. That is, progressive legislation that may improve upon the situation that make them so resentful. Why is this?

First of all, we have to understand who these people are. This have been established very well during the last couple of years so I won’t go into great detail and I will be generalizing a lot: These people are white, they are predominantly male, even though there are some females, in those cases often close relatives to males who fit the archetype. They have little or no education, live where they grew up, which is in rural US, likely somewhere where the once major employer was a big industry, mine or power plant which is no longer in operation. In many ways, these men are the big losers of the major shift in the world economy during the last decades where the jobs they hade are growing more and more scarce in rich western nations. They have been following in the footsteps of their father and fathers father which made them part of the middle class but now the formula no longer works. They feel entitled to the same rewards for the same efforts, but aren’t getting them. Someone must be to blame for this, and yes, of course there are factors which all add up to this situation, but those factors are often outside of the comprehension of these men.

They have been provided with far more simple targets in the form of immigrants, politicians, academics who thinks they know better than them. by the liberals who wants to take away their guns etc. They blame these groups for everything that is not what they feel it should be in their lives. They feel that if they themselves can’t be well off, then by god no one else should either! And thus the urge for hurting those groups they hate, even when they themselves get nothing material out of it.

Now this is by no means unique for the US. In pretty much every western nation of today there are groups of people who for one reason or another have failed to adapt to society changing around them, or have been unable (or unwilling) to face the demands modern western society puts on its members. We live in large expensive houses or apartments, drive cars, have fancy phones, TV-sets, you name it. We expect that we should have all of this, we feel entitled. But in a more global economy, we as individuals have been much more susceptible to competition. No longer can we expect to make ten times as much money or more than someone from another country simply because we are born in Europe or North America. We have to provide a value which makes the cost of hiring us worth while and if we can’t we will have to be willing to lower our standards. For people who have up until recently been (and in many ways still are) among the privileged few who realize they no longer possess this position by default this is a chock and with it follows anger, denial, sadness, and hopefully at some point finally acceptans and finding a way forward. These people feel cheated out of their birthright so to speak and are grasping for a cause of their plight. This is of course the age old, golden opportunity for populists to come along and provide one or several scapegoats – often based in fears and tensions already among the population – and to give voice to what they feel. The sense that finally someone is noticing them and speaking for them and is even suggesting a fix to the problem that goes right along the lines you always felt is of course extremely satisfying and liberating. Historically however, we have seen how badly things can get out of hand if these sentiments are taken all the way – and since there is no substance other than resentment and false explanations the goal can never be reached, giving the possibility to spin the same story over and over.

It is extremely difficult to come up with a solution to a problem like this. Though parts of the explanation for why things are changing are straightforward (you’ve been replaced by a worker in China or a robot) some are absolutely not and to understand the full picture of the global economy and why it is developing in the way ti is requires a lot more knowledge than what the average person, even those with academic aptitude is willing and able to take in. Saying to someone – ”Your reasoning is wrong but I can’t explain why because you are to uneducated” hardly ever leads  to the results one would hope for (unless those results entail a fist fight). And unlike other complex fields such as astrophysics or molecular biology which we can safely ignore and trust the scientists to handle, the democratic system demands of us that we make informed decisions about sometimes complex issues. The fact that the real issues are to complex for even many of the politicians to grasp fully, let alone have a debate that will entice people to listen about is part of the reason why election debates often tend to revolve around totally inane issues while no one touches the more difficult issues which are actually important. The system of electing representatives are supposed to shield us from having to make a stance on every single issue, the problem is still that the skills it takes to get elected have nothing to do with the skills it takes to comprehend the intricacies of national economics or governing a nation. I wish I could say I had a simple solution, but I don’t. I just know that no positive change will come from ”winning” more in politics.




Sverige, försvaret och NATO del 1

Ingen har väl kunnat undgå att notera att försvarsfrågan är en som hamnat på tapeten allt mer på senare tid. Många ser chockat på hur pengar börjar satsas på försvaret och förmågor börjar växa fram, något som inte hänt på 20 år. Ni som känner så kan ändå vara lugna, vi är inte i närheten av att lägga vad vi gjorde på försvaret, inte ens i närheten av att lägga så mycket som de flesta länder. Nej, faktum är att Sverige är ett av de länder i världen som satsar minst på sitt försvar och så har fallet varit sedan slutet av 90-talet, då man beslutade att kraftigt omstrukturera försvaret, något som bara gjordes till hälften: man rev ned det gamla försvaret, men kom aldrig så långt med att ersätta det med något nytt.

Behöver vi dock ha ett försvar överhuvudtaget? Ja, troligen är det den tanken, att vår omedelbara omvärld är så stabil att militärer bara är någon sorts symbolbärare, eller några vi ibland skickar till främmande, oroliga delar av världen för att öka vår känsla av att vi är duktiga och hjälper till, just den tanken som gjort att försvaret har kunnat nedrustas så långt som man gjort idag. De som motsatt sig nedrustningen har hela tiden hävdat att viss försiktighet bör iakttagas, eftersom det förvisso går snabbt att nedmontera militära förmågor, stänga regementen, sälja av material, men det kan ta årtionden att bygga upp dessa förmågor igen, något som ett förändrat säkerhetspolitiskt läge inte snällt väntar på. Men nej, ingen trodde riktigt att säkerhetsläget skulle kunna bli sämre. Hur skulle det kunna bli det? Det enda hotet i vår närhet var ju Sovjet och Sovjet finns ju som bekant inte längre. Ryssland som kastat av sig oket av kommunismen skulle väl aldrig låta sig hamna i en situation där ett centraliserat maktfullkomligt styre återigen leder landet i negativ riktning, eller hur? Allt är ju bra där nu. Dessutom står idag Europa enat i union på ett sätt det inte gjorde på kalla krigets dagar, ett Europa som innehåller länder som Italien, Frankrike och England med moderna och slagkraftiga militära förmågor, inklusive expeditionära sådana.

Någonstans här börjar dock idealbilden rämna. Det Ryssland som ansågs som ”botat” från stormaktsiver och aggression började bete sig allt mer märkligt och avfärdande mot väst. Man började samtidigt lägga enorma mängder pengar på att upprusta sina militära förmågor och dessa förmågor började bli allt mer synliga, inte bara i sitt eget och internationellt territorium utan gränserna mot länder i närområdet, inklusive Sverige började allt mer tydligt och otvetydigt avsiktligt kränkas. Man började genomföra massiva militära övningar utan att informera omvärlden, något som är svårt att skilja från krigsförberedelser, något som är svårt att tolka som annat än att man en dag, när vi slutat reagera på dessa övningar inte stannar vid just en övning. Och just det, sen invaderade man och annekterade en femtedel av grannlandet Ukraina, en konflikt som härifrån i Skåne är närmare än stora delar av Sverige. Nej, inte en klassisk invasion med en krigsförklaring och en pampig inmarsh, utan förklätt som ett internt uppror där det bara råkade finnas en mängd välutbildade soldater i gröna kläder utan några former av beteckningar till hands, som dessutom råkade ha tillgång till både stridsfordon och tunga vapen som ett gäng missnöjda rebeller sällan förfogar över. Så skickligt lyckades man dölja sin inblandning att vi i västeuropa fortfarande debatterade kring vad som faktiskt höll på att hända när invasionen var över och fullbordad.

Med andra ord: det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har förändrats. På ett tämligen radikalt sätt. Detta är något som varit tydligt en längre tid, långt innan Ukraina-krisen och ändå är det först nu våra politiker reagerat. Men, det har dessvärre också visat sig att vad kritikerna sa, att det tar betydligt längre tid att bygga upp ett fungerande försvar igen än det tar för säkerhetsläget att förändras.ryska_bombplan_1027942a

Men har vi inte ett försvar? Jo det har vi, men låt oss prata lite om dess förmågor. I början av 90-talet köpte vi in en mängd stridsfordon, bland annat runt 140 stadsvagn 122, en förbättrad version av den tyska Leopard 2A5, med sina förbättringar sannolikt en av världens bästa stridsvagnar. Dessutom ett liknande antal Leopard 2A4 i form av stridsvagn 121. Samtliga äldre stridsvagnssystem skrotades i samband med detta. Stridsvagnar är dock dyra att underhålla med resultatet att idag är endast 30-40 av dessa i brukbart skick. Stridsvagnar är absolut nödvändiga för att kunna genomföra någon form av anfallsstrid, dvs för att kunna återta förlorad terräng från en invasionsstyrka. Vi köpte samtidigt in ett stort antal före detta Östtyska MTLB under namnet pansarbandvagn 401 och BMP-1 som pansarbandvagn 501, de senare lades det dessutom stora summor på att renovera och modernisera. Samtliga dessa vagnar har sålts av. Man utvecklade en av världens bästa pansarvärnsrobotar, robot 56 ”Bill” och utbildade mängder värnpliktiga på att använda dem, logiskt för ett land som behöver kunna försvara sig mot en angripare med överlägsna pansarstyrkor. Dessa har sålts till Saudi-Arabien och ersatts med ett inköpt system med en räckvidd på 700 meter, vilket ska ses i perspektivet att en stridsvagn effektivt kan bekämpa trupp på 3-4 km avstånd. Man började utveckla ett modernt självgående granatkastarsystem men drog sig ur med miljarder investerade och endast en liten del kvar och nu får man förlita sig på bogserade granatkastare från 50-talet för att understödja pansarförband.

Vad mer. Jo, mer på temat artilleri. Sverige har utvecklat ett väldigt modernt och effektivt artillerisystem i form av Archer. Av dessa har man nu 12 pjäser, samtliga placerade vid Sveriges enda artilleriregemente i Boden. Vårt luftvärn utgörs av ett system från 70-talet som i stort sett är irrelevant och dessa system är placerade vid vårt enda luftvärnsregemente i Halmstad. Detta är lite av ett tema; de flesta system finns vid en eller ibland två platser i Sverige och vilka dessa platser är handlar mer om arbetsmarknad än om militär strategi. Flottan har inga Jagare eller ens Fregatter, de största fartygen är Korvetter av Visby-klass, som inte är fullt beväpnade och bland annat saknar luftvärm, vilket gör dem i stort sett irrelevanta. Man har sålt alla ubåts-jakt helikoptrar utan att det finns någon ersättare. Man har ganska många minröjningsfartyg, men det är ju föga sannolikt att en potentiell fiende anfaller oss uteslutande med minor.

Gotland utgör en av de viktigaste strategiska platserna i hela norra europa; som exempel kan nämnas att om Ryssland skulle gruppera sina mest kraftfulla luftvärnssystem där så skulle hela södra halvan av Östersjön vara avspärrad för NATO. Gotland försvaras av 400 hemvärnsmän samt att det står stridsvagnar (utan personal) för ett kompani där, tio vagnar.

Den enda del av försvaret som är ok i fråga både om teknik och numerär är flygvapnet, även om det också kommer minska i storlek när man uppgraderar till en nyare modell av JAS. Men det spelar mindre roll då Ryssland besitter både markmålsrobotar och luftvärn med räckvidd som är stor nog att bekämpa våra plan innan de ens lämnat marken.

Vad gör då våra folkvalda? Till att börja med stack de huvudet i sanden så länge det bara gick, trots allt tydligare signaler på ett förändrat omvärldsläge (och tro mig, om vi i allmänheten vet nog för att börja oroa oss så vet politikerna på regeringsnivå avsevärt mer genom underrättelseverksamhet) och trots ÖB’s och andra experters bedömning att vi i praktiken saknar försvarsförmåga. När man så till sist tvingades skrida till verket lyckades (de flesta) riksdagspartierna enas bakom beslutet att öka försvarets anslag med 10 miljarder, fram till 2020 och proklamerade sedan stolt att man nu tagit sitt ansvar och gjort en satsning på försvaret. Verkligheten är dock att, precis som ÖB informerat om före detta beslut behövdes minst 30-35 miljarder för att uppnå den förmåga som beslutats i 2009 års försvarsbeslut, ett beslut fattat helt utan några tecken på yttre hot. Den ”satsning” politikerna lyckades skaka fram är således bara en lite långsammare nedrustning.

Nu är det ju som sagt dock så att det tar tid att bygga upp en försvarsförmåga. Lång tid, i storleksordningen årtionden. Sverige har gjort samma resa tidigare; efter första världskriget skrotades försvaret i mycket och återuppbyggnaden påbörjades inte, trots tydliga tecken på förändringar i omvärlden (ett tydlig mönster?) förrän vid utbrottet av andra världskriget och först i slutet av 50-talet hade vi en rimlig förmåga igen. Vad detta betyder är att oavsett om man satsat 30 eller 150 miljarder så kommer det svenska försvaret inte hinna byggas upp snabbt nog för att vara relevant i någon konflikt i en någorlunda nära framtid. Det är dock en intressant indikation på politikernas inställning i frågan och man kan ju fråga sig om de har förstått vad som faktiskt står på spel.

Så, vad är det då som står på spel? Tror jag att Ryssland plötsligt ska invadera oss? Varför? Nja, det hela är inte så enkelt. För att förstå Rysslands aggressivitet utåt måste man förstå lite om Ryssland internt. Den moderna ryska ekonomin, som ligger till grund för hela Putin’s välde och som möjliggjort för honom att tillskansa sig allt mer makt utan motsättningar bygger på olja och naturgas. Som bekant så har priserna på dessa råvaror fallit radikalt de senaste åren, vilket har fått kraftiga konsekvenser för den Ryska ekonomin där välståndet idag är i fritt fall. Det skulle man ju kunna tro vore något positivt, åtminstone i fråga om hotbilden från Ryssland, men verkligheten är den motsatta: Genom att framgångsrikt bygga upp en bild av att det egna landet och folket är hotat från yttre makter, att NATO ständigt kryper närmare Rysslands gränser och att Ryssland gång efter annan blir orättvist behandlat av det internationella samfundet skapar man en yttre fiende att rikta folkets missnöje mot. Genom att dessutom framgångsrikt föra väpnad konflikt fångas folkets förtroende ännu mer, det är ett känt politiskt faktum att ett krig är bra om man vill behålla makten. Den ryska folkmentaliteten är dessutom inte en som snällt lägger sig ned och dör: Många i Ryssland känner en längtan till en tid där Ryssland var en stormakt, helt i klass med USA och att det är Rysslands rättmätiga öde. Man har dessutom visat att man är beredd att skrida till militär aktion genom sitt agerande i Ukraina. Det sannolika och skrämmande utfallet av resonemanget är att ju mer ekonomiskt ansträngt Ryssland blir, ju mer aggressivt kommer man agera utåt och när kollapsen är förestående så finns en överhängande risk att man hellre gör ett sista försök att gå under med flaggan i topp genom väpnad aktion.

Men långt innan det har gått så långt är Ryssland, bevisligen redan ett hot, framförallt för de grannländer som ligger i den geografiska zon som Ryssland betraktar som ”sin” och som har en stor andel rysk befolkning, precis som Ukraina. Bland de länder som allra tydligast ligger i riskzonen är de tre baltiska staterna på andra sidan Östersjön, helt utan landförbindelse med sina NATO-allierade och med sina största gränser just mot Ryssland, gränser som Ryssland för varje kvartal som går stationerar allt fler militära förband nära. Ett annat land med gräns mot Ryssland är en annan Östersjögranne, Polen. Polen har förvisso en avsevärt större militär förmåga än någon av de baltiska staterna, men är beroende av sina NATO-allierade vid en konflikt. Man kommer vid en konflikt inte ha en lång tids förvarning så man hinner omgruppera förband till riskområdena etc, som sagt tidigare har Ryssland redan vant in ett mönster där de oanmält iscensätter massiva övningar innefattande många tiotusentals soldater med avancerat materiel i omedelbar närhet till gränserna. Om en sådan ”övning” plötsligt skulle förvandlas till ett anfall så skulle man hinna nå Tallin innan ett enda NATO-fartyg börjat röra sig mot Östersjön. Alternativt skulle konflikten inledas som i Ukraina, med ett påhittat uppror bland den stora ryska befolkningen som man sedan stödjer med inkognito-trupper för att längre fram ”bli tvingade” att ingripa militärt för att ”skydda” framförallt den stackars ryska civilbefolkningen, för att senare glida över till en äkta annektering. Oavsett vilket scenario konflikten grundas i så kommer det vara nödvändigt för NATO att nå Baltikum. Huvudalternativet för detta skulle vara att gå in med marina enheter i Östersjön för att kunna få fram både flyg samt landstigningsfartyg.


I del två diskuteras mer om en potentiell konflikt samt hur Sverige skulle kunna skydda sig.

Om å velge fritt

En liten del i raden av alla exempel på hur informationstekniken befriar oss och gör oss oberoende av tidigare strukturer.


Nå er det et par måneder siden jeg ryddet ut de siste CDene mine. Jeg hører på mye mer forskjellig musikk nå enn før.

Nå er det nemlig jeg som bestemmer musikken, og ikke den jeg var i platebutikken for fem år siden. Selv om jeg har hatt Spotify i flere år, var det ikke før jeg kvittet meg med de fysiske CDene at jeg virkelig begynte å utnytte mulighetene der. 

Jeg prøver å sette fingeren på hva det er som gjør at jeg tar mer for meg av ulik musikk nå enn før, og det er ikke lett når jeg tar med i regnestykket at jeg ikke en gang hørte på CDene mine. De samlet bare støv, men likevel sto de i veien for at jeg fant ny musikk og utforsket nye band.

Kanskje har det med identitet å gjøre? Ved å kvitte meg med CDene kvittet jeg meg…

View original post 168 fler ord