Category: Valuta

Framtidens samhälle

Hej alla. Länge sedan sist jag skrev här nu ”verkligheten” har helt enkelt upptagit för mycket av min tid. Det ska dock bli bättring på det området!

Idag tänkte jag prata lite om hur jag ser på framtiden för vårt och förvisso hela världens samhällen. Som jag ser det finns det i stort två vägar samhället kan utvecklas, den ena i många delar positiv medan den andra enligt mig betydligt mer skrämmande. Avgörandet om detta kommer vidare ske inom en ganska snar framtid, fem till tio år ge och ta några.

Till att börja med så är inget av dessa framtidsscenarion i linje med hur dagens samhälle fungerar. Orsakerna till detta är många och jag kan inte i detalj gå igenom samtliga här och nu, så jag nöjer mig med att lista några av orsakerna till att samhället inom kort kommer genomgå omvälvande förändringar och ämnar återkomma till dem i detalj i senare inlägg: Oljan kommer bli mindre tillgänglig/ta slut, övriga resurser kan omöjligt räcka för att understödja det krav på oändlig tillväxt vår nuvarande ekonomi, de stora valutasystemen i världen är byggda som luftslott och kommer kollapsa, stora delar av ”den rika världen” har stora ekonomiska bubblor, inklusive på bostadsmarknaden, resursfördelningen är så snedvriden att det förr eller senare kommer leda till våldsamma konflikter. Samt många fler. Om ni tänker efter så inser ni att trygga Sverige inte är så tryggt alls och att allas våra liv med stor sannolikhet kan förändras tämligen snart.

De två möjliga scenarion jag ser för utvecklingen är polärt motsatta. Å den ena sidans er vi idag en mängd initiativ, understödda av modern teknik, framförallt informationsteknik, där tidigare myndighetsmonopoliserade verksamheter bedrivs privat med hög effektivitet. Vi ser hur försvunna människor hittas av frivilliga på ett sätt staten aldrig kunnat matcha, vi ser hur nödställda familjer snabbt och effektivt får hjälp med sin försörjning, vi ser hur alternativa valutor, utom statens kontroll växer fram. I korthet så är vi nära den punkt där människor kan börja inse att statens och myndigheternas funktioner kan utövas mer effektivt och med större insyn och inflytande utan statens inblandning. Utan varken en väpnad revolution eller en utopiskt effektiv informationsspridningskampanj har vi således närmat oss både libertarianismens och kommunismens ultimata mål; ett samhälle där staten och politikerna inte längre behövs.

Som motpol har vi dock det faktum att en väldigt stor mängd människor dels är aktiva som politiker och inte vill släppa den makt och de förmåner detta innebär och dels är anställda av olika myndigheter och därför är beroende av statens institutioner för sin överlevnad. Tillsammans brukar jag kalla dessa den politiska klassen. Denna stora maktgrupp i vårt samhälle inser naturligtvis vilket hot utvecklingen av idag utgör och har redan börjat bekämpa den i något som ytterst endast kan leda till ovanstående scenarios totala motpol: Det totala övervakningssamhället. Vi kan redan se åtskilliga av dessa åtgärder i FRA-lagen, datalagringsdirektivet, ytterligare befogenheter för utövarna av statens våldsmonopol (polisen) att kvarhålla och avlägsna obekväma personer godtyckligen, mängder av register kring våra liv som kan samköras för att kartlägga våra liv. Varje enskild insats ter sig för många harmlös och ofarlig, men sammantaget blir graden av kontroll allt högre. Samtidigt ser vi en politisk utveckling där de styrande partierna blir allt mer likartade, vilket i praktiken utmanövrerar effekten av vår rösträtt.

Vi måste alla överväga vilket av dessa samhällen vi faktiskt vill leva i och göra vad vi kan för att påverka innan det är försent. Det är lätt att bara resignera och tro att ”jag kan ändå inte göra något” men det är inte sant.

Annonser

Satsningar på jobben

Sittande regering samt flera andra västeuropeiska dito, mest framträdande Tysklands har på senare tid fått utstå alltmer kritik för att de ”håller i slantarna” och inte satsar sig ur krisen såsom vi alltid fått lärasedelbuntar oss att man bör göra. Det senaste i raden utspel kom från LO’s Karl-Petter Thorwaldsson som kräver att regeringen, oavsett vilken som sitter efter valet bör låna 70 miljarder för att satsa på diverse områden i samhället vilket, enligt LO’s beräkningar skall leda till 100,000 nya jobb.

Teorin att man bör satsa sig ur en kris är inte ny, den vilar på John Maynard Keynes förklaring av hur uppgångar och nedgångar i ekonomin uppstår. Enligt den keynesianska skolan uppstår dessa svängningar spontant i ett ekonomiskt system och förstärks av marknadens aktörer: När ekonomin dippar efter en höjdpunkt tenderar näringsidkare att göra sig av med mer personal än vad som egentligen är nödvändigt, vilket minskar den samlade köpkraften hos konsumenterna vilket i sin tur försvårar situationen och näringsidkarna säger upp ännu fler etc. Enligt Keynes är lösningen på en sådan nedåtgående spiral att genom låga räntor och statliga ”investeringar” injicera mer pengar i ekonomin vilket kan vända spiralen uppåt. Politiskt sett är iden naturligtvis genialisk, det är nämligen inte svårt att vinna stöd för åtgärder som ger folket ”gratis” pengar.

Jag och många andra intresserade anser dock att detta koncept är felaktigt, mycket på grund av att Keynesianismen under de 80 år den varit det rådande nationalekonomiska paradigmet inte lyckats uppnå vad Keynes hoppades på. Keynes systems huvudsakliga syfte var att mildra effekterna av ekonomiska svängningar samt undvika regelrätta depressioner, något vi idag vet inte har lyckats: Vi befinner oss (trots vad vissa politiker vill påskina) i en av tidernas största ekonomiska depression och vi får alla lära oss att acceptera hög- och lågkonjunkturer som en naturlag från barnsben. Dessutom har den Keynesianska filosofin att det är ok för stater att gå med underskott, dvs spendera mer än de har råd med om så krävs för att balansera de ekonomiska svängningarna gjort att varje modern stat har enorma statsskulder och väldigt få av dessa minskar.

En alternativ förklaring till ekonomiska svängningar som tycks stämma bättre överens med historien och som jag därför är mer benägen att tro på är den som ges av den österrikiska skolan. Jag tänker inte gå in på den i sin helhet här, den som är intresserad kan läsa wikipedias artikel här. Kortfattat går teorin ut på att när räntenivån i samhället, dvs priset på kredit är artificiellt lågt genom statliga ingripanden (riksbanken har en låg reporänta) leder det till kreditexpansion, dvs att alltmer pengar sätts i omlopp då bankerna lånar ut alltmer pengar. Varje gång en ny kredit ges ut av en bank ”skapas” nya pengar i cirkulationen och dessa ligger sedan till grund för ytterligare expansion i enlighet med reservbank-systemet vilket leder till att mängden pengar ökar exponentiellt. Denna tillgång på mer pengar skapar initialt upplevt positiva effekter då det ger möjlighet för goda ideér att omsättas till verkliga företag, bostäder byggs och människor får en i allmänhet bättre ekonomi. Med tiden sinar dock mängden goda investeringar att göra för dessa pengar. Banker och kreditinstitut är dock i sin konstruktion drivna att låna ut så mycket kapital de har möjlighet till och när det inte finns goda investeringar att göra investeras pengarna i allt sämre sådana.

Problemet är att samtliga dessa investeringar vilar på en förväntan om framtida lönsamhet: När en bank ger en kredit och därmed sätter nya pengar i omlopp görs detta mot förväntningen att det pengarna investeras i kommer att ha ett reält värde minst motsvarande krediten vid en tidpunkt i framtiden. Pengarna som satts i cirkulation saknar således ett verkligt värde som underbygger dem fram tills dess att investeringen blivit lönsam. Vid goda investeringar tidigt i cykeln är detta inget problem då investeringarna är sunda och det uppskattade värdet därför sällan uteblir. Senare i cykeln är motsatsen sann: investeringarna löper stor risk att aldrig uppnå det värde som pengarna som sats i omlopp innehar. Till sist inser marknaden att mängder av investeringar är övervärderade och bankerna tvinga börja ta tillbaka krediter. Detta leder till att mängden pengar i omlopp minskar och alla effekterna ovan måste reverseras.

Orsaken till att ekonomin krisar är således att mängder kapital är investerat i dåliga investeringar som aldrig kan bli lönsamma samtidigt som det finns en stor mängd pengar i cirkulation vars värde underminerats av att de underliggande värdena är mindre än man från början trott. Hela ekonomin inklusive nominella lönenivåer och levnadsstandard har under uppgången anpassat sig efter denna tillgång på pengar som egentligen inte är värda så mycket som man tidigare trott. För att lösa problemet från grunden måste processen omvändas: de felaktiga investeringarna måste tillåtas gå i konkurs, ekonomin måste tillåtas krympa, de nominella lönenivåerna minska och levnadsstandarden anpassas efter det verkliga värde som finns i samhället, inte det uppblåsta som baseras på tidigare felbedömningar.

Vad Keynes föreslår och vad politiker också gjort sedan 30-talet är det motsatta: Man har på olika sätt ”injicerat” pengar i ekonomin oftast i form av ”satsningar” på olika områden. Anledningen att man har kunnat göra det i så många år är att det fungerar. Tillfälligt. Med ett tillskott av nya pengar in i ekonomin så räddar man ekonomin kvar på en nivå nära den skapad av kreditexpansionen och effektivt ser man till att alla investeringar som gjorts, även de dåliga överlever. Man har således inte löst problemet utan skjutit det på framtiden; när nästa nedgång kommer så har man både de gamla samt alla nytillkomna felinvesteringar att hantera. Priset för detta är ett ökande berg av skulder, både i form av den synliga statsskulden, men även mindre synliga sådana som pensionssystemet och övriga välfärdssystem, där stater är skyldiga medborgare sådan ofantliga summor att det knappt går att förstå.

Att som Thorwaldsson föreslår låna stora summor pengar kan således i bästa fall leda till att krisen varar längre genom att det tar längre tid för ekonomin att justeras nedåt och i värsta fall att man helt undviker att återgå till en nivå där ekonomin ligger i fas med verkligheten vilket kommer straffa sig vid nästa kris. Förr eller senare kommer vi vara tvungna att hantera inte bara den kris vi står inför utan även alla uppdämda problem från 80 års politik som bygger på att skjuta problemen framför sig och gör inte vi det så är det ett fruktansvärt arv vi lämnar till kommande generationer. Jag är säker på att Thorwaldsson tror att hans förslag är av godo för jag har svårt att tänka mig att en framträdande företrädare för LO med berått mod skulle föreslå något som har så enorma negativa implikationer för Sveriges och alla människor som bor härs framtid.

Skatteeffekterna, jobbskatteavdrag och andra bryderier

Från vänsterhåll har det ända sedan den nuvarande regeringen tillträdde hörts negativa röster inför de skattesänkningar som genomförts i form av jobbskatteavdrag. Nu, efter ett antal år så är argumentationen igång igen då det snart(?) är dags för val igen. Motståndarna hävdar att inga bevisbara effekter har uppnåtts på sysselsättningen samt att teorin om att skattelättnader för de rika skulle ge fördelar även för de mindre bemedlade, sk. ”Trickle Down” har visats vara felaktig.

Jag skulle dock vilja påstå att frågan inte är så enkel. Till att börja med frågan huruvida dessa lättnader givit fler jobb eller ej. Jag skulle vilja hävda att det är en fråga vi omöjligen kan besvara. Samhället är ett alldeles för komplext system för att vi ska kunna avgöra hur situationen hade varit om vissa parametrar varit annorlunda. Vi kan gissa och tro, men aldrig veta. Dessutom visade Alter Korpi och Joakim Palme 1998 i essän ”The Paradox of Redistribution and Strategies for Equality” att omfördelningspolitik många gånger har oväntade effekter. Exempelvis visar de tydligt att riktade åtgärder mot specifika grupper, såsom att ge de fattigaste någon sorts bonus som bekostas av de rikaste sällan ger en effekt på fördelningen av tillgångar. Istället är det åtgärder som stora samhällsgrupper har nytta av som ger de största effekterna. Jobbskatteavdragen torde kunna härledas till just en sådan åtgärd, där samtliga svenskar med ett arbete får en fördel. Som sagt kan vi inte veta, men min gissning är att det åtminstone inte kostat några verkliga jobb.

Nästa invändning mot beskattningsivern är just förvaltningen av pengar. I Sverige har vi idag en total skattekvot på närmare 50%, den har minskat något de senaste åren. Det betyder att hälften av alla inköp av varor eller tjänster i Sverige görs av offentligheten. Detta medför flera potentiella risker. För det första ger detta effekt på de marknader där staten är stora kunder. När stora mängder transaktioner i en marknad genomförs med andra principer än marknadens så är det också omöjligt att den marknaden påverkas och konkurrensen mellan aktörerna rubbas. Eftersom fri konkurrens på en fri marknad är den situation där företag hittar flest innovationer och där priset också blir det bästa så är effekten av detta det motsatta: Företag i dessa marknader blir mindre innovativa och kommer inte att kunna erbjuda det bästa möjliga priset på sina produkter. Ja, de kan bli innovativa i bemärkelsen att anpassa sig efter den marknad där staten är en stor påverkande faktor, men det är inte representativt för den verkliga underliggande marknaden och således blir innovationerna missriktade. Allra störst blir dessa effekter på marknader där staten köper alla produkter från en leverantör och där staten också täcker hela efterfrågan på den marknaden. Exempel är vård och skola innan den delprivatisering som finns nu tillkom. På dessa marknader är det, som Ludwig Von Mises visade 1920 Die Wirtschaftsrechnung im Sozialistischen GemeinwesenEconomic Calculation in the Socialist Commonwealth” omöjligt att på ett korrekt sätt kalkylera kostnader, vilket ger effekten att det är omöjligt för de centrala planerarna av dessa verksamheter att veta hur de ska styra produktionen rätt för att tillgodose marknadens behov. Dessutom blir det, i avsaknad på konkurrens, omöjligt att fastställa ett korrekt pris på produkterna. Dessa effekter är en stor del av varför socialistiska nationer som Sovjetunionen kollapsade och att de i dessa stater ofta finns överskott på en sak medan det råder skrikande brist på något annat. Minskad beskattning har till följd att färre av samhällets inköp hanteras av staten och således att företag kan bli effektivare.

I samband med detta stycke bör också sägas några rader om politisk styrning av ekonomi generellt. I en nation som vår, där vi överlåter åt staten att göra nästan hälften av våra inköp för vår räkning så ligger ett enormt ansvar för att hantera dessa inköp och investeringar rätt på politikernas axlar. Att leda ett storföretag som Volvo är naturligtvis enormt utmanande, så att leda något så stort som ett lands halva ekonomi är en nästan ofattbar utmaning. När stora komplexa bolag rekryterar personer för att leda dem så söker man efter personer som visat sig vara kapabla den uppgiften och har stora meriter från att framgångsrikt driva företag tidigare. På samma sätt är det så att de största ägarna i dessa bolag för att förvärva sina aktieinnehav har varit tvungna att investera ansenliga mängder kapital, kapital de har vunnit genom att vara delägare i framgångsrika bolag tidigare. Jämför vi det med det offentliga systemet så leds detta av politiker. De politiker som vinner valen och således är de som får detta enorma ansvar har också visat meriter: de har visat meriter i retorik, i att lova rätt förmåner till rätt grupper och i att vara precis ”lagom” åt alla håll så så många som möjligt ska gilla dem. Skulle man vara djävulens advokat skulle man kunna säga att de meriter som krävs för att nå politisk makt är att kunna dupera människor. Ingenstans bland de meriter som krävs ligger att vara kunnig i att driva komplexa verksamheter, förvalta kapital etc. Dessutom har politikerna bråttom: De måste genomföra tillräckligt många åtgärder som väljarna ser en konkret nytta med inom lite över 2,5 år om de ska ha en chans att bli omvalda. Detta borgar för att kortsiktiga beslut har företräde framför mer långsiktiga. Risken är således att de människor vi anförtror halva vår personliga ekonomi åt inte alls är särskilt väl lämpade sin uppgift och inte alls kommer handla på det sätt som är till störst nytta för oss. Detta torde återigen tala för att minska deras handlingsutrymme genom att överlåta mindre del av vår ekonomi åt dem.

En tredje synpunkt rör progressiviteten och marginaleffekterna i skattesystemet. Många gånger när debatten förs kring höginkomsttagare verkar det som att de inblandade tänker på det lilla fåtalet av de allra rikaste människorna. Att diskutera förhållandena för de som tjänar tiotals miljoner om året kan vara nog så intressant, men det är knappast det mest relevanta området när det gäller samhällspåverkande förändringar. Mer intressant är den tämligen stora grupp individer i vårt samhälle som tillhör en form av övre medelklass: Mellanchefer, avancerade specialister och ingenjörer, läkare, vissa entreprenörer. Det finns en tydlig strävan och övertygelse kring att Sverige ska vara ett land av innovatörer, utvecklare och ledare snarare än att konkurrera med låglöneländerna om lågbetalda arbeten. Således är det viktigt för Sverige att denna grupp främjas och växer. Det är ju samtidigt så att denna kategori av yrken är förenade med längre utbildningar (högre studieskulder och senare ingång i arbetslivet), större ansvar och större engagemang än ett mindre välbetalt arbete, men skillnaden i lön mellan dessa och normalinkomsttagare är inte enorm, många gånger mindre än vad de flesta normalinkomsttagare tror. Att denna grupp då ligger precis i det lönespann där progressiviteten i skattesystemet märks till fullo ger effekten att nettoskillnaden mellan ett normalinkomstyrke eller att investera i den utbildning och det engagemang samt ansvar som krävs för att ”avancera” till denna övre medelnivå blir tämligen liten. Dessutom råder samma effekt för de som redan tillhör gruppen: När en löneökning på 1000 kr ger mindre än 400 kronor i plånboken kan det påverka hur många som vill utvecklas och ta nästa steg. Och ja, jag vet att det finns yrkeskategorier som borde tillhöra dessa mer välbetalda, exempelvis sjuksköterskor eller lärare och jag har också tankar kring hur detta skulle låta sig göras, men mer om det i ett annat inlägg.