Men miljön då?

Som de flesta läsare förmodligen redan räknat ut så tillhör min syn på samhället den socioekonomiska högern men med en stark frihetlig övertygelse. Jag ogillar egentligen etiketter, men låt oss säga att min position ligger betydligt närmare det som brukar kallas libertarianism än någon annan filosofi. Nu ska inte detta inlägget handla om detta i huvudsak. En sak man ofta stöter på i diskussioner och i media är dock en syn där många är övertygade om att en åsikt till höger endast ser till individen, medan vänsterideologi är den enda som är kompatibel med gemensamma intressen. Detta gäller allt från synen på välståndsfördelning till fysisk trygghet, men det jag tänkte diskutera idag är synen på miljön och hur vi kan komma Miljötillrätta med de problem vi har idag.

Till att börja med så måste vi klargöra några saker. För det första så är jag tämligen övertygad om att vi idag har ett problem av tämligen stor omfattning. Även om vissa ifrågasätter huruvida den globala uppvärmningen påverkas av mänskligheten samt hur stor den faktiskt är så finns det andra problem, problem som kommit lite i skymundan i debatten tack vare den stora frågan kring koldioxiden. Men även om vi idag inte hade några problem så betyder inte det att vi kan klara oss utan en metod för att kontrollera utsläpp och andra föroreningar varken idag eller i framtiden.

Den traditionella och kanske mest lättillgängliga synen på hur frågor som berör vår gemensamma miljö ska hanteras är att de egentliga enda vägarna framåt är statlig reglering och statliga subventioner: Att om marknaden får fria tyglar så kommer ingen tänka på miljön. Som principiell motståndare till statlig kontroll samt övertygad om att något måste göras måste jag således kunna förklara hur dessa två åsikter kan vara förenliga.

Låt mig börja med några rader om varför jag inte tror på den traditionella lösningen, dvs stöd och reglering. Det huvudsakliga problemet med denna typ av lösningar är att man försöker tvinga fram ett agerande på marknaden som inte härstammar från fri vilja. När det gäller stöd så får vi företagen och folket att agera inte för att de vill värna om vår miljö, utan för att de vill få tillgång till ett specifikt stöd. Det naturliga och ekonomiska agerandet är då att göra minsta möjliga som krävs för att få rätt till stödet. Gällande regleringar är resonemanget analogt: man agerar för att undvika den stipulerade bestraffningen medför. Problemen går dock djupare än så: För att politiker ska kunna fatta beslut kring vilka regleringar och vilka stöd som ger önskad effekt måste de ha tillgång till oerhörda mängder information kring hela samhället då även ett litet beslut kan få oförutsedda och långtgående konsekvenser. De måste dessutom besitta en oerhörd kompetens och ha tillgång till en enorm beräkningskapacitet. Slutligen måste de ha möjlighet att genomdriva besluten, inte bara på en lokal utan en global nivå. Detta är en av de huvudsakliga kritikerna ”vi” statsmotståndare har mot alla statliga åtgärder: Det är inte bara näst intill omöjligt att samla in rätt information och fatta rätt beslut kring ett så komplext system, även om vi hade en fullständig beskrivning på alla åtgärder som skulle behöva göras, hur genomdriver vi då dessa utan att införa en totalitär polisstat som detaljstyr varje individ i hela samhället? Detta leder till att de statliga regleringarna och stöden tillkommer till stor del på subjektiva grunder med otillräckliga underlag och kunskaper och att genomförandet blir bristfälligt.

Om vi återgår till den ursprungliga teorin bakom den statliga interventionalismen i frågan, där man stipulerar att marknaden är inkapabel att reglera denna typ av frågor så måste vi fråga oss varför det är så. Svaret är egentligen förblindande enkelt, helt enkelt för att det är lönsamt. Det är lönsamt att inte reglera sina utsläpp och utveckla renare teknik eftersom det inte kostar något att fortsätta släppa ut föroreningar i luft, mark och hav. Det finns ansatser till att stävja detta med hjälp av utsläppsrätter och andra artificiella konstruktioner, men dessa lider av de tidigare nämnda problemen dvs att de inte blir ändamålsenliga och får oförutsedda konsekvenser, såsom att utsläppsrätter nu är en handelsvara på marknaden. Låt oss istället se på det såhär: Anledningen att det inte kostar något att släppa ut exempelvis luftföroreningar är att luften är allmän egendom. Allmän egendom lider av ett stort problem, precis som alla tillgångar som ägs av flera individer: samtliga delägare drivs av att göra minsta möjliga insats i tillgången men maximalt uttag. Ett känt exempel på detta är fisket vid Grand Banks utanför Newfoundland, där överfiske har slagit ut all fiskpopulation. Om området istället för att vara i gemensam ägo hade ägts av en part så hade denne naturligtvis tagit betalt av fiskarna och i takt med att fisken blev mer sällsynt hade priset ökat, vilket till sist hade givit upphov till en ekvivalensnivå.

Nu föreslår jag inte att någon ska kunna ta ägarskap över luften specifikt, eller vatten. Däremot att ägandeskap av mark (över och under vatten) görs ”tredimensionellt”. Dvs, jag äger inte bara markytan på min tomt, utan rymden ovanför den, naturligtvis till en rimlig gräns. Precis som att ingen har rätt att utan min tillåtelse dumpa några tunnor gift på min tomt så skulle samma någon inte heller ha rätt att släppa ut gifter i luften som rör sig in i ”min rymd”, detsamma gäller för vatten. Precis som med alla andra tillgångar så skulle det vara jag som ägare som bestämde priset för att släppa ut något på min egendom. Den andra komponenten som behövs för att detta skulle fungera är avskaffandet av gemensam statlig och överstatlig egendom så att det för varje område på jorden finns en ägare som kan kräva betalning för utsläpp på dennes egendom.

Ett system som detta skulle i ekonomiska termer medföra att marginalnyttan i en miljöförstörande aktivitet skulle balanseras av marginalkostnaden för dess miljömässiga konsekvenser och därmed att det skulle finnas ett inbyggt ekonomiskt incitament för företag att begränsa sina utsläpp samt utveckla sin teknik då det ger direkt effekt på deras resultat. Utsläpp får helt enkelt en tydlig prislapp och en tydlig intressent i att se till att få betalt.

Vi är dock inte nöjda där! Vi vet ju att individer och företag ibland inte vill göra rätt för sig och ibland av oaktsamhet, kanske orsakad av att konsekvenserna för felaktigt agerande är för små, inte gör rätt för sig. En lösning enligt detta förslag kräver därför en annan komponent som jag anser är oerhört viktig i att få marknaden att fungera på ett korrekt sätt i alla frågor: Ägaransvar. Det är helt enkelt nödvändigt att avskaffa det statliga skyddet som idag gör att ägare av ett aktiebolag kan gå ansvarsfria ur i stort sett vilket agerande som helst med på sin höjd bolaget som förlust. Genom att ägaren eller ägarna åläggs ansvar för allt deras företag företar sig så säkerställer vi inte bara att företagsledningen får tydliga direktiv om att betala för sig gällande utsläpp enligt ovan, utan vi eliminerar även en mängd andra tveksamma marknadsaktiviteter: Skulle exempelvis en storbank ta samma risker som idag om varje individuell aktieägare i banken riskerade att få betala för bankens kreditförluster ur egen ficka om det går snett? Skulle ett bolag som äger ett kärnkraftverk någonsin våga vika en millimeter på säkerheten om aktieägarna var personligen betalningsskyldiga för samtliga skador som uppstår vid en olycka? Ansvarsfrågan är central i all marknadsliberal filosofi och jag kommer skriva mer om detta i ett annat inlägg.

 

Självklart är det inte så att en modell enligt detta skulle eliminera alla utsläpp imorgon. Vad den däremot skulle åstadkomma är något som statlig interventionalism aldrig lyckats med: Att göra det lönsamt att agera på ett miljömässigt korrekt sätt för företag. Jämför detta med nationer där staten har eller har haft den enorma makt som skulle krävas för genomdrivandet av ”den perfekta planen”; Sovjetunionen, Kina, Nordkorea, inga av dessa nationer har gjort sig kända för att leda till miljömässiga framsteg. För den insatte är detta naturligtvis ingen överraskning och inte heller något unikt för miljöfrågor: Statliga planer kan aldrig vara lika effektiva som fria aktörer på marknaden, utmaningen ligger i att hitta modellen där marknadskrafterna appliceras på ”rätt” sätt. Börjar vi analysera detta så inser vi att i de allra flesta fallen så beror felaktigt, omoraliskt eller på annat sätt galet agerande på marknaden oftast på just att staten försökt påverka och styra marknaden mot ett visst mål, ett mål som tillkommit baserat på subjektivism, lobbyism, okunskap och oförståelse för de faktiska konsekvenserna av handlandet.

Annonser

Satsningar på jobben

Sittande regering samt flera andra västeuropeiska dito, mest framträdande Tysklands har på senare tid fått utstå alltmer kritik för att de ”håller i slantarna” och inte satsar sig ur krisen såsom vi alltid fått lärasedelbuntar oss att man bör göra. Det senaste i raden utspel kom från LO’s Karl-Petter Thorwaldsson som kräver att regeringen, oavsett vilken som sitter efter valet bör låna 70 miljarder för att satsa på diverse områden i samhället vilket, enligt LO’s beräkningar skall leda till 100,000 nya jobb.

Teorin att man bör satsa sig ur en kris är inte ny, den vilar på John Maynard Keynes förklaring av hur uppgångar och nedgångar i ekonomin uppstår. Enligt den keynesianska skolan uppstår dessa svängningar spontant i ett ekonomiskt system och förstärks av marknadens aktörer: När ekonomin dippar efter en höjdpunkt tenderar näringsidkare att göra sig av med mer personal än vad som egentligen är nödvändigt, vilket minskar den samlade köpkraften hos konsumenterna vilket i sin tur försvårar situationen och näringsidkarna säger upp ännu fler etc. Enligt Keynes är lösningen på en sådan nedåtgående spiral att genom låga räntor och statliga ”investeringar” injicera mer pengar i ekonomin vilket kan vända spiralen uppåt. Politiskt sett är iden naturligtvis genialisk, det är nämligen inte svårt att vinna stöd för åtgärder som ger folket ”gratis” pengar.

Jag och många andra intresserade anser dock att detta koncept är felaktigt, mycket på grund av att Keynesianismen under de 80 år den varit det rådande nationalekonomiska paradigmet inte lyckats uppnå vad Keynes hoppades på. Keynes systems huvudsakliga syfte var att mildra effekterna av ekonomiska svängningar samt undvika regelrätta depressioner, något vi idag vet inte har lyckats: Vi befinner oss (trots vad vissa politiker vill påskina) i en av tidernas största ekonomiska depression och vi får alla lära oss att acceptera hög- och lågkonjunkturer som en naturlag från barnsben. Dessutom har den Keynesianska filosofin att det är ok för stater att gå med underskott, dvs spendera mer än de har råd med om så krävs för att balansera de ekonomiska svängningarna gjort att varje modern stat har enorma statsskulder och väldigt få av dessa minskar.

En alternativ förklaring till ekonomiska svängningar som tycks stämma bättre överens med historien och som jag därför är mer benägen att tro på är den som ges av den österrikiska skolan. Jag tänker inte gå in på den i sin helhet här, den som är intresserad kan läsa wikipedias artikel här. Kortfattat går teorin ut på att när räntenivån i samhället, dvs priset på kredit är artificiellt lågt genom statliga ingripanden (riksbanken har en låg reporänta) leder det till kreditexpansion, dvs att alltmer pengar sätts i omlopp då bankerna lånar ut alltmer pengar. Varje gång en ny kredit ges ut av en bank ”skapas” nya pengar i cirkulationen och dessa ligger sedan till grund för ytterligare expansion i enlighet med reservbank-systemet vilket leder till att mängden pengar ökar exponentiellt. Denna tillgång på mer pengar skapar initialt upplevt positiva effekter då det ger möjlighet för goda ideér att omsättas till verkliga företag, bostäder byggs och människor får en i allmänhet bättre ekonomi. Med tiden sinar dock mängden goda investeringar att göra för dessa pengar. Banker och kreditinstitut är dock i sin konstruktion drivna att låna ut så mycket kapital de har möjlighet till och när det inte finns goda investeringar att göra investeras pengarna i allt sämre sådana.

Problemet är att samtliga dessa investeringar vilar på en förväntan om framtida lönsamhet: När en bank ger en kredit och därmed sätter nya pengar i omlopp görs detta mot förväntningen att det pengarna investeras i kommer att ha ett reält värde minst motsvarande krediten vid en tidpunkt i framtiden. Pengarna som satts i cirkulation saknar således ett verkligt värde som underbygger dem fram tills dess att investeringen blivit lönsam. Vid goda investeringar tidigt i cykeln är detta inget problem då investeringarna är sunda och det uppskattade värdet därför sällan uteblir. Senare i cykeln är motsatsen sann: investeringarna löper stor risk att aldrig uppnå det värde som pengarna som sats i omlopp innehar. Till sist inser marknaden att mängder av investeringar är övervärderade och bankerna tvinga börja ta tillbaka krediter. Detta leder till att mängden pengar i omlopp minskar och alla effekterna ovan måste reverseras.

Orsaken till att ekonomin krisar är således att mängder kapital är investerat i dåliga investeringar som aldrig kan bli lönsamma samtidigt som det finns en stor mängd pengar i cirkulation vars värde underminerats av att de underliggande värdena är mindre än man från början trott. Hela ekonomin inklusive nominella lönenivåer och levnadsstandard har under uppgången anpassat sig efter denna tillgång på pengar som egentligen inte är värda så mycket som man tidigare trott. För att lösa problemet från grunden måste processen omvändas: de felaktiga investeringarna måste tillåtas gå i konkurs, ekonomin måste tillåtas krympa, de nominella lönenivåerna minska och levnadsstandarden anpassas efter det verkliga värde som finns i samhället, inte det uppblåsta som baseras på tidigare felbedömningar.

Vad Keynes föreslår och vad politiker också gjort sedan 30-talet är det motsatta: Man har på olika sätt ”injicerat” pengar i ekonomin oftast i form av ”satsningar” på olika områden. Anledningen att man har kunnat göra det i så många år är att det fungerar. Tillfälligt. Med ett tillskott av nya pengar in i ekonomin så räddar man ekonomin kvar på en nivå nära den skapad av kreditexpansionen och effektivt ser man till att alla investeringar som gjorts, även de dåliga överlever. Man har således inte löst problemet utan skjutit det på framtiden; när nästa nedgång kommer så har man både de gamla samt alla nytillkomna felinvesteringar att hantera. Priset för detta är ett ökande berg av skulder, både i form av den synliga statsskulden, men även mindre synliga sådana som pensionssystemet och övriga välfärdssystem, där stater är skyldiga medborgare sådan ofantliga summor att det knappt går att förstå.

Att som Thorwaldsson föreslår låna stora summor pengar kan således i bästa fall leda till att krisen varar längre genom att det tar längre tid för ekonomin att justeras nedåt och i värsta fall att man helt undviker att återgå till en nivå där ekonomin ligger i fas med verkligheten vilket kommer straffa sig vid nästa kris. Förr eller senare kommer vi vara tvungna att hantera inte bara den kris vi står inför utan även alla uppdämda problem från 80 års politik som bygger på att skjuta problemen framför sig och gör inte vi det så är det ett fruktansvärt arv vi lämnar till kommande generationer. Jag är säker på att Thorwaldsson tror att hans förslag är av godo för jag har svårt att tänka mig att en framträdande företrädare för LO med berått mod skulle föreslå något som har så enorma negativa implikationer för Sveriges och alla människor som bor härs framtid.

Vinster = profithunger?

På senare tid, speciellt i samband med att Socialdemokraterna kom fram till någon sorts ”varken-eller”-beslut i frågan på sin kongress så har frågan om så kallade ”vinster i välfärden” varit på tapeten. En nyligen gjord enkät visar att en majoritet av 1151495_520_292_184688862folket dessutom ställer sig på motståndarsidan i någon mån.

Vad är det då egentligen som diskuteras? Diskussionen handlar om huruvida företag som kommuner och landsting anlitar för att utföra specifika tjänster ska tillåtas gå med vinst eller ej. De specifika tjänsterna under luppen är utbildning och sjukvård och här anser alltså en majoritet av folket att till skillnad från alla andra tjänster som offentliga organ köper av privata företag så finns något unikt med dessa kategorier av tjänster och företeelsen bör därför förbjudas. Eller ja, motståndarna vill i många fall tillåta att näringsidkare utför tjänsterna, men de ska i så fall göra det för att de är goda samariter och inte förvänta sig att tjäna några pengar på sitt arbete. Sett till att de som jobbar med dessa saker även i offentlig regi får vansinnigt dåligt betalt, många gånger sämre än i de privata alternativen så skulle man nästan kunna tro att denna majoritet helt enkelt inte vill att lärare, sjuksköterskor eller läkare ska kunna mer än knappt överleva på sina löner, men vi hoppas väl att så inte är fallet.

Den vanligaste invändningen som framförs mot dessa vinster är att skattepengar inte skall gå till privata vinster. Andra argument som framförs är att det politiska systemet skulle garantera bättre kontroll och säkerställa kvalitén i skola och vård effektivare samt att privata initiativ inom dessa områden riskerar att leda till olikheter vilket också måste betyda orättvisa enligt vissas definition. De som förespråkar den lösning som finns brukar anföra valfrihet som ett argument och ökad effektivitet som ett annat, det senare baserat på kännedomen om att privata företag i konkurrens i alla praktiska situationer visat sig överlägsna offentliga monopol gällande att utvecklas.

Jag skulle vilja hävda att ingen sida har rätt. Låt oss börja med att diskutera problemen med förfarandet att producera varor och tjänster i form av ett politiskt kontrollerat monopol. Det första och mest uppenbara problemet är det faktum att ersättningar i denna typ av system frikopplas från produktionens förmåga. Vi människor är på många sätt relativt enkla djur: Vi har vissa grundläggande behov som måste tillgodoses och vi har utöver dessa ett antal önskemål som vi blir mer nöjda om de uppfylls. Kan vi välja så föredrar vi alltid att få våra behov och önskemål tillgodosedda förr snarare än senare. Vad det betyder är att på ett personligt plan så strävar vi, efter att vi fått våra behov tillgodosedda efter att uppfylla våra önskemål. Aggregerar vi detta till våra arbeten så är den enkla slutsatsen att om det finns en relation mellan att vi utför vårt arbete på det mest effektiva och ändamålsenliga sättet och att uppfylla våra önskemål så kommer vi att sträva just efter att arbeta effektivt och ändamålsenligt. Många av våra önskemål kan tillgodoses av pengar, hur krasst det än låter: Vill vi kunna resa mer, förkovra oss, bo bättre, klä oss bättre, ge våra barn en tryggare uppväxt eller arbeta mindre så styrs allt detta av hur stor ekonomisk rörelsefrihet vi har. Om vi med detta i åtanke betänker exempelvis en offentlig skola verksam på en marknad där alla andra skolor också är offentliga så är frågan om de egenskaper som karaktäriserar en bra lärare också belönas därefter? Jag skulle vilja hävda att så inte är fallet: Lärarens lön är kontrollerad av den politiska arbetsgivaren samt fackförbundet, båda dessa faktorer verkar för att i rättvisans namn utjämna skillnader i individuell ersättning. Läraren kan inte heller vända sig till en annan arbetsgivare och visa på sin kompetens och begära en bättre ersättning.

Om vi dessutom utgår från att det kräver en ansträngning både psykologiskt och rent konkret för att vara en mycket bra lärare istället för att vara en medioker sådan, dvs individen investerar sig tid och energi för att bli kompetent så blir problematiken ännu tydligare: för den individuella läraren verksam under dessa förutsättningar är det mest ekonomiskt att investera så lite som möjligt i sin egen kompetens och förmåga i yrket. Även på andra nivåer i dessa organisationer är problematiken tydlig: En chef i en offentlig verksamhet har ingen möjlighet att få bonusar eller avancera till mer välbetalda tjänster genom att fatta de beslut som ytterst leder till maximal kvalité och leveransprecision i verksamheten. Även om chefen i fråga istället motiveras av faktorer som att göra sin verksamhet framgångsrik etc så är kopplingen här dålig: En offentlig verksamhet tjänar inte på att vara maximalt effektiv då den inte är säker på att få behålla det överskott en effektivisering medför då en offentlig verksamhet inte har några egna pengar, den tilldelas en budget genom en politisk process. Det mest ekonomiska alternativet för en offentlig chef är istället att se till att förbruka hela sin budget och gärna lite till för att inte riskera att tilldelas mindre under nästa period.

En annan, mer komplicerad men minst lika viktig faktor i varför offentliga monopol är problematiskt är mätbarhet och styrning. För att förstå detta så måste vi diskutera fenomenen pris och värde. Många människor har en bild av att pris och värde på en vara eller tjänst på något sätt är en egenskap som går att tillskriva varan eller tjänsten, ungefär på samma sätt som vad en vara väger. Hur detta värde sedan tillkommit finns det olika idéer kring: Vissa hävdar att värdet beror på arbetsinsatsen som krävts för att skapa produkten, andra tillskriver den till ett råvaruvärde. Utan att bli för långrandig i teoretiska diskussioner så nöjer jag mig med att säga att alla dessa olika tankar är felaktiga. En produkt har ingen fristående egenskap som beskriver dess värde. Värdet på en produkt är istället en funktion av den nytta individen som äger produkten tillskriver den. Detta betyder också att värdet på en produkt kan vara kraftigt olika beroende på vem man frågar: En hammare har ett avsevärt högre värde för en snickare än för en bagare, i synnerhet om snickaren inte redan äger en hammare och således inte kan utföra sitt arbete. Detta är också grunden för handel på en fri marknad och därmed också prissättning. När två individer äger olika tillgångar som de båda värderar olika finns grund för handel: Snickaren äger ett baktråg han snickrat och behöver en hammare som bagaren äger. Han värderar hammaren högre än baktråget och är således villig att byta. Om bagarens värdering är den omvända, dvs hon värderar baktråget högre än hammaren så är transaktionen ett faktum och handel uppstår. Notera att båda aktörerna i ett handelsutbyte nödvändigtvis måste bli rikare av utbytet: om den ena parten inte värderar tillgångarna hon får högre än de hon ger så finns ingen grund för handel och inget transaktion kommer ske.

På en marknad med fler aktörer kompliceras scenariot av att det kan finnas flera som äger en vara som jag vill ha och ytterligare andra kan vilja ha det jag kan erbjuda. Om jag äger en tillgång som många individer värderar högt så kan jag sälja den till ett högre pris och omvänt, om tillgången jag äger är lättillgänglig så måste jag sänka mitt pris. Ingen kommer dock betala ett pris som är högre än vad denne värderar varan till och ingen kommer heller sälja en tillgång till ett lägre pris än den lägsta värderingen, vilket inkluderar kostnaderna för anskaffning och/eller tillverkning av tillgången. På en marknad med en mix av aktörer enligt detta så kommer alla handelsprodukters pris röra sig mot och stabiliseras vid ett ekvivalenspris, vilket är det pris som ingen aktör är villig att sälja produkten för mindre än och där ingen heller är villig att betala mer. Vad detta betyder är att en varas eller tjänsts värde och pris inte är en funktion av tillgången i sig, utan en funktion av marknaden.

Om vi nu återgår till den verksamhet som verkar i monopolställning så inser vi att denna mekanism inte existerar för en sådan verksamhet: Eftersom det inte finns några konkurrenter så kan aldrig ett marknadspris fastställas, utan det blir upp till den som driver denna typ av verksamhet att försöka estimera fram ett pris, vilket oftast gör baserat på kostnader. Problemet är att inte heller kostnaderna är korrekta eftersom samtliga som arbetar i monopolet också är satta utanför marknadens prismekanism och således är inte heller priset på arbetet korrekt. Detta förstärks ytterligare av att många av leverantörerna av produkter som behövs i verksamheten också ingår i denna snurra: Företag som producerar studielitteratur eller medicinsk utrustning är exempel. Detta gör att det slutgiltiga priset som på ett eller annat sätt ska betalas av brukarna av tjänsten blir mer eller mindre godtyckligt. För ett offentligt monopol eller ett monopol som tillverkar tillgångar som människor är tvingade att köpa är detta inte ett omedelbart problem då det offentliga monopolet inte förutsätter att kunderna ska välja att köpa produkterna de producerar, de tvingas köpa dem genom skatteinbetalningar oavsett om de har nytta av tjänsten eller ej. Detta förstärker återigen oförmågan att förbättra och effektivisera denna typ av verksamhet då konkurrens saknas och kunderna måste köpa produkten oavsett priset.

Detta är dock inte den enda effekten av denna avsaknad av fungerande prissättning. Att veta både den slutgiltiga produkten samt alla ingående komponenters pris och värde på en marknad styrd av efterfrågan är nödvändiga komponenter för att kunna beräkna och fatta beslut kring vad och hur mycket som ska produceras av en vissa vara eller tjänst. Detta är orsaken till de fenomen vi som minns såg i socialistiska stater där vissa produkter skapades i överflöd medan allvarliga brister rådde på andra. Det berodde inte på inkompetens bland de styrande eller felaktiga beräkningar, det berodde på att det faktiskt är omöjligt att korrekt kalkylera produktionen i en planekonomi. Samma sak ser vi i de planekonomiska delarna i vårt system, där verksamheter ständigt brottas med denna typ av problem.

Vad är det då som krävs för att kunna lösa denna typ av problem? Låt oss först titta på vad den så kallade privatiseringen som genomförts idag faktiskt innebär. Kortfattat kan man säga att offentliga verksamheter har outsourcats till privata. Det finns ingen strukturell skillnad i det förfarande vi har idag jämfört med ett fullständigt monopol. Styrmedlen är fortfarande desamma, dvs det är politiska beslut som ligger till grund för prissättning och produktionskapacitet vilket leder till samma felaktigheter. Kunderna är fortfarande tvingade att köpa produkterna till ett pris som inte är ett korrekt marknadspris. Innehållet i produkterna är dessutom i största möjliga mån desamma. Däremot finns en viktig skillnad: Företagen som anlitas för att utföra tjänsterna ägs av kapitalstarka individer och företag, individer som valt att investerar sitt kapital i dessa verksamheter med den fullt befogade förväntningen att få avkastning på sitt kapital. De som då leder dessa verksamheter måste se till att vinst genereras, alternativt bli av med sitt arbete. Men vilka variabler har denna typ av verksamheter att laborera med för att generera vinst? Priset är redan fastställt, man får en förutbestämd summa pengar per patient eller elev. Även innehållet i tjänsterna är bestämt; en patient ska behandlas enligt en viss procedur givet en viss åkomma och eleverna skall utbildas efter en statligt fastställd plan. Det kan gå att laborera en aning med lönerna för de lägst utbildade och sämst betalda, de mer välutbildade grupperna utgör bristyrken så där kan man inte betala mindre än de offentliga verksamheterna. Återstår gör att försämra kvalitén i tjänsten och det är exakt vad vi sett. Systemet är i det närmaste skräddarsytt för att få alla de sämsta sidorna från offentliga monopol med sig och inga av fördelarna med en privat marknad.

De verkliga problemen med offentliga monopol undviks således inte med outsourcing av offentliga tjänster och istället inför man ytterligare problem till de som redan finns. Som vi sett ligger det huvudsakliga problemet i värdering och prissättning av tjänster och detta problem kan endast lösas genom att låta fria och oberoende aktörer konkurrera på en fri oreglerad marknad. Ett sådant system innebär naturligtvis vissa andra problem och det ställningstagande man måste göra är vilken typ av problem vi vill handskas med, vilket borde avgöras av vilket av systemens samlade för- och nackdelar leder till bästa möjliga vård och skola för det största antalet individer till lägsta möjliga kostnad. Allt annat är retorik.

Så som jag skrev tidigare anser jag inte någon av sidorna i debatten har rätt. Motståndarna till vinsterna är ofta moraliskt drivna av det fruktansvärda i att skattepengar kan tänkas hamna i någon girig kapitalists ficka. Det denna grupp borde fråga sig är ”spelar det egentligen någon roll?” Det som borde vara intressant är huruvida vården och skolan fungerar på bästa möjliga sätt eller ej. Om kapital hamnar i ett riskkapitalbolag så kommer pengarna investeras i något annat precis på samma sätt som om de stannar hos staten, frågan är vem som är bäst på att investera i rätt saker, Reinfeldt eller professionella investerare? Det man här istället borde fundera på och oroa sig över är varför allt fler av dessa bolag väljer att inte investera i Sverige? Den andra sidan, oftast företrädd av de så kallat borgerliga tror att man med detta system på något sätt får fördelarna av fri marknadskonkurrens men ändå kan behålla den politiska kontrollen, något som alltså inte är sant. Det andra denna grupp talar sig varm för är valfrihet och man kan ofta från dessa få intrycket att kapitalism och valfrihet går att sätta likhetstecken mellan. Det är sant att reformen ger valfrihet, såtillvida att man kan välja om vårdcentralen man går till ska heta Capio eller Carema. Detta är dock tämligen ointressant när tjänsten i allt väsentligt är densamma och så även priset. Det har också väldigt lite att göra med kapitalismens fördelar. Om vi går tillbaka till vår snickare igen så är det tämligen ointressant för snickaren om det finns 100 olika säljare av samma hammare till samma pris på marknaden, han vill ha rätt hammaren till bästa möjliga pris och det är exakt detta det kapitalistiska systemet är bra på att tillgodose.

Skatteeffekterna, jobbskatteavdrag och andra bryderier

Från vänsterhåll har det ända sedan den nuvarande regeringen tillträdde hörts negativa röster inför de skattesänkningar som genomförts i form av jobbskatteavdrag. Nu, efter ett antal år så är argumentationen igång igen då det snart(?) är dags för val igen. Motståndarna hävdar att inga bevisbara effekter har uppnåtts på sysselsättningen samt att teorin om att skattelättnader för de rika skulle ge fördelar även för de mindre bemedlade, sk. ”Trickle Down” har visats vara felaktig.

Jag skulle dock vilja påstå att frågan inte är så enkel. Till att börja med frågan huruvida dessa lättnader givit fler jobb eller ej. Jag skulle vilja hävda att det är en fråga vi omöjligen kan besvara. Samhället är ett alldeles för komplext system för att vi ska kunna avgöra hur situationen hade varit om vissa parametrar varit annorlunda. Vi kan gissa och tro, men aldrig veta. Dessutom visade Alter Korpi och Joakim Palme 1998 i essän ”The Paradox of Redistribution and Strategies for Equality” att omfördelningspolitik många gånger har oväntade effekter. Exempelvis visar de tydligt att riktade åtgärder mot specifika grupper, såsom att ge de fattigaste någon sorts bonus som bekostas av de rikaste sällan ger en effekt på fördelningen av tillgångar. Istället är det åtgärder som stora samhällsgrupper har nytta av som ger de största effekterna. Jobbskatteavdragen torde kunna härledas till just en sådan åtgärd, där samtliga svenskar med ett arbete får en fördel. Som sagt kan vi inte veta, men min gissning är att det åtminstone inte kostat några verkliga jobb.

Nästa invändning mot beskattningsivern är just förvaltningen av pengar. I Sverige har vi idag en total skattekvot på närmare 50%, den har minskat något de senaste åren. Det betyder att hälften av alla inköp av varor eller tjänster i Sverige görs av offentligheten. Detta medför flera potentiella risker. För det första ger detta effekt på de marknader där staten är stora kunder. När stora mängder transaktioner i en marknad genomförs med andra principer än marknadens så är det också omöjligt att den marknaden påverkas och konkurrensen mellan aktörerna rubbas. Eftersom fri konkurrens på en fri marknad är den situation där företag hittar flest innovationer och där priset också blir det bästa så är effekten av detta det motsatta: Företag i dessa marknader blir mindre innovativa och kommer inte att kunna erbjuda det bästa möjliga priset på sina produkter. Ja, de kan bli innovativa i bemärkelsen att anpassa sig efter den marknad där staten är en stor påverkande faktor, men det är inte representativt för den verkliga underliggande marknaden och således blir innovationerna missriktade. Allra störst blir dessa effekter på marknader där staten köper alla produkter från en leverantör och där staten också täcker hela efterfrågan på den marknaden. Exempel är vård och skola innan den delprivatisering som finns nu tillkom. På dessa marknader är det, som Ludwig Von Mises visade 1920 Die Wirtschaftsrechnung im Sozialistischen GemeinwesenEconomic Calculation in the Socialist Commonwealth” omöjligt att på ett korrekt sätt kalkylera kostnader, vilket ger effekten att det är omöjligt för de centrala planerarna av dessa verksamheter att veta hur de ska styra produktionen rätt för att tillgodose marknadens behov. Dessutom blir det, i avsaknad på konkurrens, omöjligt att fastställa ett korrekt pris på produkterna. Dessa effekter är en stor del av varför socialistiska nationer som Sovjetunionen kollapsade och att de i dessa stater ofta finns överskott på en sak medan det råder skrikande brist på något annat. Minskad beskattning har till följd att färre av samhällets inköp hanteras av staten och således att företag kan bli effektivare.

I samband med detta stycke bör också sägas några rader om politisk styrning av ekonomi generellt. I en nation som vår, där vi överlåter åt staten att göra nästan hälften av våra inköp för vår räkning så ligger ett enormt ansvar för att hantera dessa inköp och investeringar rätt på politikernas axlar. Att leda ett storföretag som Volvo är naturligtvis enormt utmanande, så att leda något så stort som ett lands halva ekonomi är en nästan ofattbar utmaning. När stora komplexa bolag rekryterar personer för att leda dem så söker man efter personer som visat sig vara kapabla den uppgiften och har stora meriter från att framgångsrikt driva företag tidigare. På samma sätt är det så att de största ägarna i dessa bolag för att förvärva sina aktieinnehav har varit tvungna att investera ansenliga mängder kapital, kapital de har vunnit genom att vara delägare i framgångsrika bolag tidigare. Jämför vi det med det offentliga systemet så leds detta av politiker. De politiker som vinner valen och således är de som får detta enorma ansvar har också visat meriter: de har visat meriter i retorik, i att lova rätt förmåner till rätt grupper och i att vara precis ”lagom” åt alla håll så så många som möjligt ska gilla dem. Skulle man vara djävulens advokat skulle man kunna säga att de meriter som krävs för att nå politisk makt är att kunna dupera människor. Ingenstans bland de meriter som krävs ligger att vara kunnig i att driva komplexa verksamheter, förvalta kapital etc. Dessutom har politikerna bråttom: De måste genomföra tillräckligt många åtgärder som väljarna ser en konkret nytta med inom lite över 2,5 år om de ska ha en chans att bli omvalda. Detta borgar för att kortsiktiga beslut har företräde framför mer långsiktiga. Risken är således att de människor vi anförtror halva vår personliga ekonomi åt inte alls är särskilt väl lämpade sin uppgift och inte alls kommer handla på det sätt som är till störst nytta för oss. Detta torde återigen tala för att minska deras handlingsutrymme genom att överlåta mindre del av vår ekonomi åt dem.

En tredje synpunkt rör progressiviteten och marginaleffekterna i skattesystemet. Många gånger när debatten förs kring höginkomsttagare verkar det som att de inblandade tänker på det lilla fåtalet av de allra rikaste människorna. Att diskutera förhållandena för de som tjänar tiotals miljoner om året kan vara nog så intressant, men det är knappast det mest relevanta området när det gäller samhällspåverkande förändringar. Mer intressant är den tämligen stora grupp individer i vårt samhälle som tillhör en form av övre medelklass: Mellanchefer, avancerade specialister och ingenjörer, läkare, vissa entreprenörer. Det finns en tydlig strävan och övertygelse kring att Sverige ska vara ett land av innovatörer, utvecklare och ledare snarare än att konkurrera med låglöneländerna om lågbetalda arbeten. Således är det viktigt för Sverige att denna grupp främjas och växer. Det är ju samtidigt så att denna kategori av yrken är förenade med längre utbildningar (högre studieskulder och senare ingång i arbetslivet), större ansvar och större engagemang än ett mindre välbetalt arbete, men skillnaden i lön mellan dessa och normalinkomsttagare är inte enorm, många gånger mindre än vad de flesta normalinkomsttagare tror. Att denna grupp då ligger precis i det lönespann där progressiviteten i skattesystemet märks till fullo ger effekten att nettoskillnaden mellan ett normalinkomstyrke eller att investera i den utbildning och det engagemang samt ansvar som krävs för att ”avancera” till denna övre medelnivå blir tämligen liten. Dessutom råder samma effekt för de som redan tillhör gruppen: När en löneökning på 1000 kr ger mindre än 400 kronor i plånboken kan det påverka hur många som vill utvecklas och ta nästa steg. Och ja, jag vet att det finns yrkeskategorier som borde tillhöra dessa mer välbetalda, exempelvis sjuksköterskor eller lärare och jag har också tankar kring hur detta skulle låta sig göras, men mer om det i ett annat inlägg.

Välfärdens framtid

I dagens politiska diskussion på riksdagsnivå så rör diskussionen ofta detaljer. Detaljer i exakt hur fördelningen ska se ut, vem som ska utföra de tjänster vi betalar för via skattsedeln etc. Kort sagt råder bland de styrande partierna konsensus kring att det system vi lever under är i grunden sunt Välfärdsstatens framtidoch att vi nu nått kronan av årtusenden av samhällsutveckling, där bara finsjustering är nödvändig för att allt ska vara perfekt.

För den som är lite mer intresserad och insatt så är detta en skrämmande tanke och något som jag kommer ha anledning att återkomma till många gånger i framtiden. Det som är så skrämmande med detta är att politikerna på så sätt effektivt eliminerat folkets möjlighet att med systemets hjälp uppnå verklig förändring och dessutom att politiken inte längre ägnar sig åt att ta ett steg tillbaka för att överväga om vi är på rätt spår eller om vi borde göra något radikalt annorlunda.

Låt oss diskutera välfärdsstaten. Konceptet som det framställs idag ter sig naturligtvis tilltalande för många: En organisation, staten, har till uppgift att med fullt mandat se till att eliminera skillnaderna mellan fattig och rik så att ingen ska behöva gå hungrig. Jag tror alla normalt funtade människor kan skriva under på att målet att avskaffa svält och fattigdom är hedervärt. Det man dock ska vara medveten om är att omfördelning mellan olika inkomstkategorier aldrig var det ursprungliga syftet med välfärdsstaten. Snarare handlade den ursprungliga välfärdsstaten om en sk. horisontell fördelning, dvs att fördela individers inkomster jämnare över deras livstid så att man under sina produktiva år även betalar för de år då man inte har en inkomst. Man kan se det som en kollektiv och tvingande spargris där alla tvingas dels betala för de kostnader man redan orsakat som ung och dels för de kostnader man kommer orsaka som gammal. Detta bekräftas också av det faktum att de allra flesta medborgare i ett land som Sverige får i form av ersättningar och tjänster ut nästan exakt så mycket som de betalat in i former av skatter och avgifter sett till ett längre tidsperspektiv och endast ett fåtal av de rikaste och fattigaste betalar respektive får mer från den kollektiva spargrisen.

Med ledning av detta kan man fråga sig om ett sådant system verkligen är nödvändigt: Om majoriteten av alla människor i praktiken kan uppbära sina egna kostnader så torde det vara fullt rimligt att ifrågasätta effektiviteten i att resurserna tar vägen via det offentliga innan de kommer tillbaka till människorna. Dels för att det naturligtvis är en administrativ kostnad, men också för att man på så sätt tar ifrån dessa människor möjligheten att själva välja hur deras livsinkomst ska förvaltas och av vem. Konsensus bland ekonomiska forskare är att en privat marknad är effektivare på att tillgodose ett specifikt behov än ett offentligt monopol och det borde naturligtvis också vara sant för den typ av försäkring som detta ju faktiskt handlar om. Detta torde betyda att välfärdssystemet skulle kunna reduceras till att endast innefatta en omfördelning från de allra rikaste till de allra fattigaste.

Helt fristående från detta, det kan ju trots allt finnas en mängd andra skäl till varför vissa föredrar att politikerna bestämmer vad som är bäst än att vi får göra det själva, låt mig diskutera den faktiska bärkraften i välfärdsstaten.

Bärkraft är ett ord som både brukas och missbrukas ofta men kan uttryckas som ”ett mönster av resursutnyttjande som är kompatibelt med att kommande generationer kan uppnå en minst lika hög levnadsstandard som den nuvarande” i det sammanhang vi rör oss i här. Omskrivet betyder det att ett system som förbrukar mer av en resurs än det tillför i form av densamma eller en annan resurs inte i längden är bärkraftigt.

En enkel lösning på frågan vore naturligtvis att inte producera något alls, men det är naturligtvis inte hållbart; för att ett ekonomiskt system ska fylla en funktion måste det också medföra en produktion av något som är av värde för människor, annars så kommer inte tillräckligt många människor finnas kvar för att håll systemet igång. Adam Smith sammanfattade detta med att ett bärkraftigt ekonomiskt system måste uppfylla tre kriterier: 1) Det måste produceras varor eller tjänster som har ett värde för människorna som nyttjar systemet. 2) Tillräckligt mycket av denna produktion sparas för att åtminstone ersätta resurskostnaden för produktionen. 3) Det värde som inte sparas är tillräckligt för att få de inblandade individerna att vilja och kunna fortsätta driva systemet. Enkelt men applicerbart på allt från en individs privatekonomi till ett helt samhälle. Notera även att punkt 2 inkluderar en nog så viktig fråga idag, dvs att vi inte kan plocka ut oändligt fler resurser från planetens begränsade tillgångar.

En ekonomi som lyckas uppfylla dessa tre faktorer och ändå lyckas ackumulera kapital har dessutom potential att öka sin effektivitet i framtiden genom applicering av det upparbetade kapitalet på effektiviserade metoder. Notera dock att detta inte är ett nödvändigt krav för systemets överlevnad, kravet på ständig tillväxt i modern ekonomi är en effekt av ett felaktigt valutasystem, inte en effekt av kapitalismen som sådan.

Med denna kunskap är det lätt att förstå varför vissa system har fungerat bättre eller sämre än andra. Tar vi de socialistiska experimenten i öst så har de i allmänhet misslyckats med punkt 1), dvs att producera varor och tjänster som människor efterfrågar, vilket är en naturlig effekt av att en marknad står i totalt monopol. Ser vi på forna tiders feodalsamhällen har man många gånger misslyckats med punkt 3) och inte kunnat tillse att det som blir över till de individer som var nödvändiga för systemets överlevnad, något som man då löste med våld och tvång.

Om vi nu tittar på ekonomin i ett modernt välfärdssamhälle så är teorin, som nämnts tidigare, att det ska utjämna livsinkomsten genom att de pengar jag betalar i skatt idag blir till min pension och sjukvår i morgon. Verkligheten är dock naturligtvis inte att staten lägger de pengar jag betalat in på hög, reserverade för när jag behöver dem, utan de pengar jag betalar idag används också för att täcka utgifterna i systemet för att hjälpa de behövande idag. När jag sedan en dag behöver utnyttja systemet för att få pension eller sjukvård så är en förutsättning för detta att det då finns andra skattebetalare som kan finansiera detta. Detta medför att sambandet mellan vad jag betalar in och vad jag får ut blir en svag relation: jag betalar inte till mig själv idag och när jag själv behöver ersättning är det inte mina pengar som betalas ut. Effekten blir ett enormt problem i att motivationen för politiker i sitt kampanjarbete och faktiska politiska arbete blir missriktad.

Om vi utgår från att en politiker eller ett politiskt parti har som målsättning att vinna valframgångar för att nå en maktposition så blir också uravalskriteriet för politiker baserat på vad som ger valframgångar. En tydlig sådan faktor är enkel; genom att utlova ökade ersättningar exempelvis genom förbättrad sjukvård, förbättrad barnomsorg, utökade socialförsäkringar etc vinner man röster. Det kan dock naturligtvis ge bakslag genom att de grupper som behöver beskattas hårdare eller som får avstå från förmåner för att de nya ska kunna komma till inte vill rösta för förslaget. Dock har den moderna välfärdsstaten ett flertal sätt att skjuta dessa kostnader på framtiden. Således kan politiker på så sätt ”köpa” röster utan att behöva förarga någon annan väljargrupp genom att man helt enkelt låter framtiden betala för dagens utgifter. Eftersom det i ett land som Sverige vidare är i det närmaste politiskt självmord att försämra eller eliminera förmånsprogram som redan införts (det är bara att titta på den enorma kritikstorm nu sittande regering har fått utstå för ganska marginella nedskärningar) så är det lösningen att skjuta upp kostnaden som är att föredra för politikerna. När tiden sedan har kommit för att ta kostnaderna så måste ju den tidens politiker också upprepa samma procedur, nämligen utlova ytterligare fördelar och skjuta upp finansieringen, vilket leder till att omfattningen av statens tjänster och förmåner ständigt växer, liksom den tillhörande skattekostnaden för att betala notan. Återigen kan vi se detta tydligt genom att bara vända oss till vårt eget land där skattetrycket har ökat från runt 18% till runt 50% på mindre än 60 år.

Sätter vi detta i relation till tidigare stycke där vi definierade hur en bärkraftig ekonomi ser ut så ser vi att detta system genom att bryta mot princip 2) per den definitionen inte är bärkraftigt. Välfärdssystemet är istället ett system som ständigt nyttjar större mängd kapital än vad som produceras vilket leder till att framtida generationer inte kan garanteras samma eller bättre levnadsvillkor och som definitivt aldrig kan generera ett tillräckligt överskott av kapital för att kunna investera i framtida förbättringar.

Nu invänder säkert någon genom att peka på att vi viss, för varje generation i modern tid har fått det bättre, och det är sant, det har vi. Dock kommer denna förbättring inte av ett system som är i balans och som därmed kan förbättra sig självt, utan det kommer av den enorma teknologiska utvecklingstakt vi har kunnat hålla sedan industrialismens födelse. Man kan således säga att välfärdssamhället visst är bärkraftigt, inte i sig självt, men genom att kringliggande faktorer tillåter ett system som netto går med förlust. Problemet är dock att de enorma framsteg vi har sett de senaste 150 åren i mycket kommer från dels tillgången till lättillgänglig energi i form av olja och dels av att vi har blivit effektivare på att bryta jordens råvaror och omsätta dessa till efterfrågade varor och tjänster. Fördjupat så är inte detta heller ett bärkraftigt system då det i sig plockar ut mer kapital i form av jordens resurser än vad det sparar och återinvesterar. Som de flesta är medvetna om idag så står vi inför situationen att vi snart inte kan utnyttja dessa resurser i en allt snabbare takt, vi har helt enkelt ett tidsfönster av möjlighet att ta snabba utvecklingssteg framåt, och det fönstret börjar stängas. Vi har redan använt en stor del av det på att finansiera saker som välfärdsstaten, det man måste fråga sig är om det inte hade varit bättre att utnyttja detta fönster till att hitta lösningar på exempelvis energifrågan samt hur vi ska kunna leva på en mer begränsad tillgång av råvaror i framtiden?